Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. L. Svärdsdansen på Stockholms slott år 1573
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 66 -
att framställningen så väl af de i den samma
invecklade personerna, som af sjelfva saken, blott
kan till sina allmänna drag återgifvas.
Ett stort antal skottar och engelsmän hade blifvit
tagne i svensk tjenst. De utgjorde tillsammans 5000
man, och dessa ville Carl de Mornay vinna för konung
Erik. Johan skulle på ett eller annat sätt rödjas
ur vägen, och Erik eller hertig Carl uppsättas
på tronen. I sammansvärjningen deltogo, utom de
Mornay sjelf, en skotsk kapten Gilbert Balfour, en
grefve Archibald Ruthwen, öfverste för skottarne,
en kapten Michel m. fl. Tvenne sätt att utföra
mordplanen omtalas sedan i vittnesberättelserna, det
ena, att Balfour och Michel skulle intränga i Johans
sängkammare och der mörda honom *); det andra, att vid
en högtidlighet på hofvet Carl de Mornay sjelf under
en svärdsdans skulle stöta svärdet i Johan. Ingendera
af dessa planer kommo emellertid till utförande.
I början af sommaren år 1573 skall svärdsdansen hafva
anstalts i stora salen på Stockholms slott. Konungen
var der med hela sitt hof, och dansen började med
lust, och man beundrade de dansandes kraftfulla och
smidiga rörelser. Då nalkades de Mornay, och hans
klinga blixtrade -allt närmare konung Johans ögon. Men
just som han var i begrepp att låta henne sänkas i
konungens barm, blef liksom hans arm vanmäktig. Dansen
fortgick, det gynnsamma ögonblicket var förbi, och
de Mornay fortsatte sin rund kring salen. Så kom han
för andra gången ända inpå konungen, men äfven nu
svek honom hans arm, och han måste lemna sin gerning
ogjord. Slutligen förde honom dansen för tredje
gången i grannskapet af konungen, och nu måste det
ske, eller ock var hela tillställningen förfelad. Det
gick dock som de båda förra gångerna. I det afgörande
ögonblicket, när blott några tum skilde konungen från
det mördande stålet, förslappades riddarens arm,
och han kunde icke verkställa sitt uppsåt. - Sådan
är den vanliga berättelsen. Men det påstås äfven,
att denna svärdsdans aldrig kom att uppföras. Det är
dock af underordnad vigt, om den uppfördes eller icke,
när sjelfva hufvudsyftet, konung Johans undanrödjande,
misslyckades, - och att detta syfte fanns, det är
satt utom allt tvifvel.
I samband med Carl de Mornays sammansvärjning står
berättelsen om en sak, som på denna tid väckte
mycken oro och många bekymmer, men hvilken så väl
då som för beständigt torde komma att vara insvept i
mörker. Det är berättelsen om »konung Eriks hemliga
skatt». Ryktena om denna skatt, som uppgifves hafva
utgjort en summa af 50 till 100,000 gyllen eller
ännu mera, kommo för konung Johans öron redan kort
efter Eriks afsättning om våren 1569, och han uppbjöd
alla medel, för att komma i besittning af densamma,
men förgäfves. Carl de Mornay berättade sedermera i
sitt svar på anklagelsen mot honom, att han redan på
den tiden, då han var krigsfånge i Danmark, hade hört
den fördolda skatten omtalas, och att han derefter
genom Balfour och Ruthwen kommit i beröring med en
trädgårdsmästare, som lemnat honom underrättelse
om den samma, likväl sedan han först aflagt ed på,
att konung Johan aldrig skulle få något godt af
dessa penningar. Carl de Mornay vände sig då till
hertig Carl, för att denne skulle underrätta konung
Johan och utverka, att konungen ej skulle tvinga de
Mornay till bekännelse om, huru han kommit skatten
på spåren. På det sättet trodde de Mornay sig kunna
blifva konungahuset nyttig, utan att behöfva bryta
sin ed. Han omtalar vidare, huru enligt hans mening
den funna skatten skulle användas, och om allt detta
skulle hertig Carl kunna intyga, hvilket dock icke
var händelsen. Ty hertigen påstod, att Carl de Mornay
velat upphöja honom sjelf på tronen.
Rörande sjelfva den hemliga skatten synes Carl de
Mornay sjelf hafva trott på möjligheten af den sammas
upptäckt, ty då solden till de skotska hjelptrupperna
uteblef från konung Johan, erbjöd de Mornay dem tre
månaders sold å konung Eriks, eller enligt andra
vittnen å hertig Carls vägnar. Konung Joban var så
öfvertygad om, att den fanns och att så väl
i Erik som efter hans död hans närmaste hade
kännedom om j i den samma, att han utfäste
som vilkor för Katharina Månsdot-, ter att
erhålla lifstidsbesittning på Ljuxala gård, att
hon skulle utvisa ,»den skatt, som vår broder
salig k. Erik hafver låtit nedsätta förr än han kom
från regementet.» Och då svenska landsflyktingar
anhöllo hos konung Henrik III i Frankrike om hjelp att
hämnas konung Eriks mord och-uppsätta hans rättmätige
arfvinge på tronen, voro de i besittning af så
stora penningesummor, att de verkligen synes
hafva varit i besitt-i ning af »konung Eriks hemliga
skatt».
Sammansvärjningens upptäckande för konung Johan
bildar | ett eget kapitel i denna historia.
Redan under loppet af ! sommaren 1573 uppträdde en
af skottarne, Hugh Cahun, som på något sätt fått
kännedom om sammansvärjningen, och anmälde för
Johan, hvad som var å bane. Han gjorde
det, emedan han fattat personlig tillgifvenhet
för konungen. Men han kunde icke bevisa sin
angifvelse och måste derför, ehuru till hälften
mot konungens vilja, plikta med sitt lif, och något
ansvar drabbade icke de sammansvurne. Vi finna
dem alla i : början af det följande året i Lifland,
och här skedde den egentliga upptäckten.
Claes Tott hade strax på nyåret 1574 inspärrat
Wesenberg, och hans här utgjordes, utom af infödde
svenskar, äfven af de omnämde skottarne och af en
mängd tyskar. Här uppstod en tvist, ej blott mellan
Carl de Mornay och Archibald Ruthwen, utan äfven
mellan de skotska regementena och de tyska. Den
förra föranleddes deraf, att Ruthwen beskyllde de
Mornay att hafva förhållit solden, och det ena
ordet gaf anledning till det andra, så att till
slut de båda herrarne började kasta hvarandra i
ansigtet beskyllningen för att hafva velat mörda
konungen. Den sednare tvisten förorsakades af
ömsesidig nationalstolthet och ledde till en öppen
strid mellan skottar och tyskar midt framför fiendens
ögon i det inspärrade Wesenberg. Icke mindre än 1500
af de förra föllo i denna strid, och Archibald Ruthwen
sjelf träffades af en kula i lifvet. Claes Tott måste
lemna Wesenberg och befälet, som nu öfver-togs af
Pontus de la Gardie.
Denne lät genast anställa undersökning, och till
följd deraf öfversändes Ruthwen och Balfour till
Sverige. Detta skedde i Mars 1574. När sedan Johan
fått kännedom om, hvad som tilldragit sig, utfärdade
han i April ett stämningsbref till Carl de Mornay
att infinna sig i Stockholm. Herr Carl efterkom dock
icke konungens befallning, utan skyllde på sjukdom,
så att befallningen måste förnyas tre särskilta
gångor. Först på hertig Carls uppmaning, att herr Carl
skulle begifva sig antingen till konungen eller till
honom, begaf han sig till hertigdömet och stannade
der i tre månader. Hertigen sökte medla för honom,
och bröderna Erik och Johan Sparre likaledes, men
det var förgäfves. Carl de Mornay dömdes till döden
och halshöggs den 4 September 1574.
Samma Öde undergick Gilbert Balfour år 1576,
sedan han gjort förtviflade ansträngningar att få
behålla lifvet. Två j år derefter dog Archibald
Ruthwen på Westerås slott, der han sutit fången ända
från 1574.
Den fångne konung Erik flyttades ett par månader
efter Carl de Mornays afrättning från Westerås
till Örbyhus, och kort derefter upptäcktes en
ny sammansvärjning till hans förmån, denna gång
af allmogen i Upland, och så följde i Mars 1575
en formlig dödsdom öfver Erik. Vi veta,
att Johan ännu i tvenne år uppsköt
verkställigheten af detta beslut, ! ehuru han,
enligt hvad Gustaf Baner skrifver i ett bref
af l den l Dec. 1574, »kände sig så besvärad
och bekymrad, ja ! än så illa till freds,
att han (Baner) aldrig hört eller sett ; honom
skicka sig så» - till följd af sammansvärjningen
bland | Uplands-allmogen. Dock var Johans
beslut att låta döda sin l broder nu till alla
dess delar fattadt, och redan under som-I maren
1573 (d. 21 Juni) utfärdar han ett bref med
fullstän-! diga föreskrifter om sättet för sin
broders afdagatagande, - föreskrifter, hvilka icke
kunna annat än väcka rysning, när man besinnar,
att det dock var en broder, som med sådan
Se "konung Erik XIV:s fängelse och död" af
A. G. Ahlquist, sid. 57.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
