Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt bildergalleri. Carl Michael Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillhjelp af en liten pinne, såsom då brukades,
nämligen med ett litet hästhufvud på."
»Jag var då mycket flitig. Sedan bekom jag till
informator kyrkoherden Norman och efter honom en
vid namn Svaljung, som ingen aktade, utan har jag
. . . gifvit honom stut. Omsider fick jag en annan
informator, som hette Höckert. Han slog mig på
fingerstumparna med linealen, för det att jag ej
ville kunna Euklides och den tidens metafysika.
Hjernan ännu i mig vrides, Kär jag tänker på Euklides
Och på de trianglarna ABC och C D A. Svetten ur
min panna gnides Yärre än på Golgata.
»Ändtligen uppklarnade dagen. Mina föräldrar hade
funnit, att då jag låg i feber, hade jag under
paroxysmen talat allting på vers och sjungit dem
för min mor så väl, att alla fallit i förundran
. . . Man valde mig (nu) till informator ett geni
vid namn Clas Ludvig Ennes. Af honom lärde jag att
handtera Apollos lyra; under hans inseende har jag
författat flera bref och poesier, ibland dem, 1755,
Öfversättningar af psalmerna i Halliska psalmboken.»
Så långt Bellman sjelf. Snart började han ock att
sjelf sätta ord till de melodier, dem han på egen hand
tagit ut på den cittra, farfadren en gång fört med sig
från Italien och som sedan var Carl Michaels trogna
följeslagerska genom lifvet. Yid sidan häraf idkade
han äfven språkstudier och skref, ännu ung, bref på
tyska, franska, engelska och italienska. Vid 17 års
ålder, d. 14 Dec. 1757, blef han antagen på prof i
banken. Följande året skickades han till Upsala och
blef der, d. 3 Nov., inskrifven som student. Längre
klef han ej i lärdomsgraderna. Han sjelf skildrar
från sitt 19:de år tvenne händelser - hans första
rus och hans bacchanaliska färd till Strengnäs -,
hvilka måla honom som en sorglös yngling. Den 27 Juni
1759 blef han extra-ordinarie i banken. Men han var,
såsom Gjörwell yttrar sig, »oduglig till zifferkarl»,
hvarför »han blef på sin faders begäran entledigad och
utesluten från all vidare uppvaktning i banken 1764».
Dessförinnan, eller redan 1757, hade han inträd t på
författarebanan, hvars första riktning betecknades af
fromhet och religiositet. Hans första tryckta arbete
var en öfversättning af Schweidnitz’ »Evangeliska
Dödstankar», och tillegnades den älskade modren. Från
denna tid härröra äfven flera af hans i samlingen
»Zions Högtid» inryckta fromma sånger.
Men likasom Bellmans hela diktart och skaldelynne
skulle bli allvar och satir, för att förenade och
afslipade uppgå i en djup humors verldsåskådning,
skapades af honom äfven nu redan, jemte de fromma
dikterna, satiriska alster: »Tankar om flickors
ostadighet» 1758 och »Månan» 1760.
Han var 25 år gammal, då han förlorade sina båda
föräldrar, efter hvilken tid han mera fritt hängaf
sig åt det uppsluppna samqvämslifvet. »Men», säger
Ljunggren i sin förträffliga teckning af Bellman och
hans skaldskap, »under detta lif började det dagas
inom honom, och funnen blef nu den ton, på hvilken
hans sång skulle gå. Dittills hade Bellman i Dalin
sett sitt mönster, och dennes inflytande röjes i
nästan alla Bellmans dikter före 1765. Men kring
denna tid inträdde en brytning, och den egendomliga,
den oefterhärmliga Bell-manssången trädde fram i
dess underbara fägring. Han hop-rimmade icke nu
längre eller kortare dikter, för att genom pressen
meddela allmänheten. För sitt eget och sina vänners
nöje besjöng han i ögonblickets hänryckning det lif,
som rörde sig omkring honom, den natur, som omgaf
honom. Sådana toner hade man aldrig förr förnummit;
hans dikter flögo land och rike omkring, till glädje
och gamman för många, till harm och förargelse
för andra.»
Tjusarkungen beträdde tronen, blef bekant med Bellman,
bedömde med snillets slagruta rätt hans värde och tog
vård om honom. Han utnämdes 1775 till sekreterare vid
nummer-lotteriet, men gaf af årslönen, 3,000 daler
kpmt, hälften åt den, som skötte tjensten. År 1776
erhöll han titeln af hof-sekreterare, med en pension
ur konungens handkassa, under
det han fortfarande bestred en förut erhållen
plats i manufaktur-diskonten. Ehuru tarfliga,
tilläto hans omständigheter honom likväl att 1777
gifta sig med Lovisa Fredrika Grönlund, med hvilken
han hade trenne söner: Gustaf, som dog i fransk
tjenst som militär; Carl, anställd vid arméens
flotta, \ äfven död utomlands, och Adolf Jakob
Henrik Martin, sedan sidenkramhandlare i Stockholm
och, enligt Carlén, lycklig till-; fällighetspoet
i fadrens väg, död i sinnesrubbning på Manhem
1830. Dessa åren, tiden mellan 25:te och 40:de
lefnadsåret, l voro de gladaste i Bellmans lif, och
det var under dem, han diktade de flesta af »Fredmans
Epistlar och Sånger», äfvensom af »Bacchanaliska
Ordenskapitlets Handlingar». ( Krigsrådet
Åhlström, bekant genom sin originella musik till
bland andra fru Lenngrens och Valerii visor, hade dä
fått ett nottryckeri i ordning och äfven utgifvit
några musikaliska ar-| beten. Han beklagade sig
dock för en bekant, att det fanns en så stor brist
på inhemska kompositörer, att han ej visste, hvad
han skulle få att vidare trycka. Yännen föreslog
då, att han skulle söka åtkomma »Fredmans
Epistlar» af Bellman. Den tiden florerade
under namn af Södra Bataljonen på Södermalm i
Stockholm ett sällskap af några muntra bröder,
! bland hvilka assessorn i Bergskollegium, Lundström,
var en af j de mest framstående. Han var en
god sångareo, alltid glad i och munter, god
värd och välbehållen karl. Åhlström om-|
nämde för honom vännens förslag. »Åh, det var
en kostelig | idé!» utropade Lundström. »Låt oss
uppgöra en prenumerationslista! Jag skrifver först
på, och du skall snart få flera prenumeranter.»
Sagdt och gjordt. Listan uppsattes, cirkulerade,
och innan kort hade Åhlström tillräckligt antal
prenumeranter, för att kunna lägga hand vid verket.
Kellgren förmåddes genom Åhlströms svåger, fru
Lenngrens man, att granska poemerna samt skrifva
företalet. Tryckfriheten fanns ej då, den hade för
trycksjelfs våldets skull lagts i bojor. Man måste
derför skaffa sig tillstånd till tryckningen.
Åhlström anmälde derför saken för baron Armfelt,
som hade ingenting deremot, lofvade att tala med
konungen och bad Åhlström att komma med Bellman ut
till Drottningholm, der konungen då vistades.
Bellman sjöng då några af sina lustigaste visor,
och tillåtelsen vanns, hvarmed alla hinder voro
Öfvervunna.
Men huru föddes dessa epistlar, dessa sånger, dessa
toner, som, säger Tegnér, ingen tid kan sofva och till
hvilka intet land har någon like? I vänners rund,
vid den fyllda pokalen greps Bellman ofta af den
lifligaste hänryckning, och hans bästa sånger föddes
under sådana ögonblick. När »andan föll på honom», tog
han sin cittra, blundade, för att ej störas af yttre
föremål, och sjöng. Stundom härmade han åtskilliga
instrumenters klang med munnen och fingrarne samt
sjöng dertill, hvad sångmön ingaf. Så improviserade
han ofta halfva nätterna för sina vänner och för
sin kung, ibland äfven offentligt för folket. På
Djurgården visas ännu det hus, »Gröna Lund», från
hvars altanlika utbyggnad han mången gång under de
herrliga sommaraftnar, som förljufva Nordens annars så
karga natur, lät sina toner utströmma för de nedanför
lyssnande åhörarne. Man visar äfven tvenne åldriga
ekar, under hvilkas skuggor Bellman brukade lefva till
fullo, ty »han lefde egentligen blott då han qvad»,
den ena bortom schweizeri-paviljongen Bellmansro, nära
intill hans byst; den andra på Hasselbacken, invid
schweizeribyggnaden derstädes, hvilken sednare då
var en liten torftäckt stuga, kallad »Dunderhyttan»,
| der man sålde öl och våfflor.
| Men fastän Bellman oftast valde krog-
eller källarlifvet
till skådeplats för figurerna i sina sånger, var han
likväl icke
| sjelf någon egentlig källarkund. Hans källarlif
bestod i att
l vid en butelj svagdricka och en pipa stundom
i en vrå be-
! trakta hvimlet och uppsnappa originalerna
till sina figurer.
i Detta var då lättare än nu, sedan »originalerna
flytt ur verl-
| den», såsom man allmänt klagar, om med skäl vilja
vi lemna
osagdt. Hvar afton hördes då i nästan hvarje
gränd i huf-
i vudstaden en fiol och sorlet af gladt kringsvängande
menniskor.
Dessa »baler», såsom Bellman kallar dem,
stodo öppna för
j hvem som helst; och skalden gick ofta in på dem,
satte sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
