Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt bildergalleri. Carl Michael Bellman - Vanor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 71
i en vrå med pipan och ett glas öl samt hämtade
ämnen till sina taflor, ehuru han ej blandade sig
sjelf med i samqvämet. i
Det var under dylika stunder, han gjorde bekantskap
med dessa personligheter, hvilka genom hans
bemedling öfvergått l till efterverlden, höljda i
ett visst mystiskt skimmer.
Bland dessa må först nämnas Ulla Winblad, »nymfen och
prestinnan i Bacchi tempel», hvars fader »fordom varit
korpral vid gardet». Mamsell Winblad var af medelstor
och yppig växt, hade finhylliga kinder, bruna ögon
och ett svart, rikt, ovanligt buckligt hår, hvadan
hon af allmänheten kallades »knollriga mamsellen». Hon
räknades till stockholmska medelklassens ovanligaste
skönheter. Ännu vid långt framskriden medelålder
var hennes utseende fördelaktigt, likasom hennes
sätt behagfullt. Innan hon och Bellman ännu vexlat
ett ord med hvarandra, men hon redan odödliggjorts
i hans sånger, j fann hon sig ingalunda smickrad af
den förvärfvade ryktbar- j heten, utan beklagade sig
deröfver. Men tiden förändrades, och de kommo båda på
förtroligare fot. Carlén berättar, att Bellman ofta
kom i en stor kalesch kuskande ut till Djurgårdsstaden
i sällskap med Ulla och en annan skönhet, då de
vanligen togo in hos någon skeppare och skalden bjöd
på stekta ankor, filbunke och »rövin», som hvarje
sjöfarande då fick sälja hemma hos sig. Bellman
kunde då vara mycket uppsluppen och dikta och
sjunga. Ulla blef slutligen gift med den likaledes
af Bellman förevigade sjötullsbesökaren Norström,
hvilken genom skaldens förord erhöll en syssla. Hon
flyttade med honom till Norrköping, der Norström dog,
hvarpå Ulla återvände till Stockholm, omgifte sig
med en vaktmästare och afled på 1820-talet.
Johan Fredman, urmakare utan ur, verkstad och förlag,
var vid tiden för hans uppträdande i Bellmans galleri
en man till åren och temmeligen försupen. Lika god
vagabond som någon af de andra, drog han ikring
från krog till krog, bekymmerslös om sin klädsel,
föga hållande på snygghet och med ett utseende, som
ojäfaktigt vittnade om hans lefnadssätt; men hvart
han kom, spred han trefnad och glädje:
"Vin och flickor och Fredmans stråke Natten ljuflig
gör."
Fredman är, säger Ljunggren, långt ifrån bättre än
de andra; men hvad som ställer honom öfver dem, är
hans djupare humor. Fredmans passion för kärlekens
och glasets nöjen står i det närmaste samband med
den ystraste lefnads-
glädje, den innerligaste hängifvenhet åt ögonblickets
fröjder och ett afgjordt förakt för följderna af sitt
lefnadssätt. Att lifvet har sina vedervärdigheter,
får han ofta nog erfara; men vid anblicken af de
njutningar, det har att bjuda på, manar han att
»glömma allt lifsbesvär», taga emot hvad som bjudes
och slå bort alla tankar pä den mörka framtiden:
"Långt till måndan, j raska bröder, Lika långt som
från Norr till Söder! Morgondagen blott oro föder
Hela året ut!" . . .
Dock midt under njutningarne har han medvetande om
dess intighet och förgänglighet, och det är liksom
för att nedtysta detta medvetande, som han predikar
fasthållandet af ögonblicket; men då uti de andras
naivitet ligger ett frö till medvetande, så ingår uti
Fredmans klarare medvetande en viss grad af naivitet.
Äfven öfver förgängligheten, öfver döden sjelf
kan Fredman humoristiskt höja sig. Uti flera
epistlar anställer han, ehuru i olika stämning,
betraktelser öfver sin egen död. I dem röjer sig
den dolda grundtonen af Fredmans väsende; uti dem
kommer i dagen sjelfva den jordmån, ur hvilken de
glädtigt yra sångerna hafva uppspirat, men hvilken
den undanskymt med sin brokiga färgprakt. Men stundom
öfvergår sjelfironien till sjelfbespottning, när
nämligen hans reflexion, väckt till full sans af en
eller annan yttre anledning, vänder sig med hela sin
styrka mot honom sjelf.
I Bellmans sånger är Fredman skalden, som knäpper
sin lyra och vemodigt leende tecknar sig sjelf och
det öfriga sällskapet. Han är sammanfattningen af de
bellmanska figurernas krets, hvarför man ock velat
i honom se ett porträtt af Bellman sjelf. Det skulle
föra oss för långt att häröfver orda. Nog af: Fredman,
som dog, utfattig och försupen, af bröstfeber d. 9 Maj
1767 och blef begrafven på Adolf Fredriks kyrkogård i
Stockholm, var en figur, af hvilken skalden vetat göra
en humorns hjelte af oförvanskligt estetiskt värde,
som ännu på slutet trallar:
"Mitt benrangel faller ner, Men min mim åt glaset
ler."
Låtom oss gå vidare i denna verld af sällsamma,
men ur lifvet gripna gestalter, i hvilkas
ystra fröjder förgängligheten tråder dansen.
(Forts.)
Yanor,
är en skilnad emellan vanor och egenheter, men också
är det säkerligen mera än en blott ordlek, att vanor
kunna blifva egenheter, och egenheter vanor. Helt
visst torde den menniska vara svår att finna, som utom
de ljufva vanorna, såsom sömn etc., icke ytterligare
beherr-skas af någon särskilt böjelse. Liksom hvar
och en har sitt eget ansigte, så synes hvar och en
hafva sina egendomliga inbillningar, sin svaga sida,
sina dygder och laster.
De utvecklas ganska tidigt, och man kan säga, att
redan det ettåriga barnet har »sina vanor». I de
ljufva slyngelåren lägges fröt till vanor för hela
lifvet. Din hjertans son, du allt för efterlåtna
moder, han, som har den vanan att, innan han väl
inträdt eller snarare instormat i rummet, skratta dina
gäster midt i ansigtet, är på bästa väg att blifva en
odräglig, oförskämd yngling. Flickornas vanor bruka
vara mindre bullersamma. Den ena har den vanan att
emellanåt draga högra skuldran uppåt, andra förvrida
ansigtet o. s. v. En äkta flick-vana är den »flitiga
sysslolösheten»; och till den fruarnas vana, som är
alla äkta mäns förtviflan, till den vanan nämligen,
»att aldrig blifva färdig», lägges merendels grunden
redan i unga åren.
Men äfven »familj e van or» gifves det, hvilka,
liksom klenoder, gå i arf från slägte till slägte,
oaktadt de äro ingenting mindre än kostliga och
värda att bevara. »Det är en vana i vårt hus», dermed
framhållas verkliga odygder rent af
med en viss stolthet. Så t. ex. är det Z:s vana, »att
hvar och en sin mening midt i ansigtet», hvarföre
hvarje Z. gör sig det liksom till en samvetssak, att
vara så ofördragsam, rå och närgången som möjligt. Det
är vissa familjers vana, »att aldrig förlåta». Och
häröfver berömmer man sig! O, till Corsica med dem!
Till många äkta mäns vanor hör det, att i sällskap
vara älskvärda och intressanta, men hemma alltid
knarriga och tyranniska; likaledes är det en ofta
förekommande vana hos den kära äkta hälften, att i
sällskap i hvarje hänseende vara en förtjusande fru,
i hemmet deremot trätgirig, lättjefull och ingenting
mindre än renlig.
Så finnes det vidare oskyldiga, men löjliga vanor. Den
ene låter efter hvarje ord höra ett hvisslande ljud,
andra hafva vant sig vid ett ord eller ett visst
talesätt: åter andra kunna icke tala. med oss, utan
att rycka i våra kläder eller lägga sin hand på vår
arm etc.
Så förståndigt och lofvärdt det är, att föra ett
regelmes-sigt lif, så får man dock icke blifva vanans
slaf och icke genast förlora hufvud och humör, i fall
omständigheter och förhållanden en gång fordra, att
vi vid två-tiden ej kunna taga någon middagslur. Af
vanan beherrskade menniskor utaf detta slag äro de
obeqvämaste, och om jag får råda dig, så välj aldrig
en sådan till reskamrat!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
