Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk konst,
svenska konsten, hvilken befinner sig under stadiet
af en raskt fortgående utveckling, hafva vi under
de sednaste åren sett tilldraga sig äfven utlandets
uppmärksamhet, Våra konstnärer hafva på de stora
verldsutställningarne lyckats tillvinna sig erkännande
och pris af internationella juryer, och äfven af den
utländska publicistiska kritiken.
Sednast hafva vi sett detta erkännande vinnas af
Ferdinand Fagerlin, - ett erkännande, hvari äfven
den svenska allmänheten och vår egen offentliga
kritik instämt - dock icke alldeles obetingadt af
den sednare. Man har anmärkt, att huru glädjande den
uppmärksamhet, Fagerlins arbeten lyckats tillvinna
sig i utlandet, än måste synas för vänner af
svensk konst, så försvinner dock, vid ett närmare
skärskådande, något af den tillfredsställelse,
som häröfver kännes. Ty oaktadt all den talang,
som uppenbarar sig i Fagerlins konstnärsskap,
saknar det likväl en egentligen fosterländsk, en
svensk prägel. Skälet härtill är, att konstnären,
som under en följd af år vistats i Dilsseldorf,
derstädes utbildat sig i en anda, helt och hållet
tillhörande några Dtisseldorfer-mästare, så att,
oaktadt den fulländade teknik, i förening med karakter
och uttryck, som öfverallt gifver sig tillkänna
i hans arbeten, hafva dock de samma hittills, vid
jemförelse med Diisseldorfarne Jordans, Ritters,
m. fl:s arbeten, visat sig till viss grad vara
efterbildningar af dessa; sålunda väl saknande en
verklig originalitet? Nämda mästare hafv7a med stor
fulländning behandlat ämnen ur det nordtyska och
holländska sjömans- och fiskarlifvet, - alldeles
samma ämnen och motiver, som sedan äfven blifvit
föremål för Fagerlins pensel. Men något egentligen
odisputabelt skäl finnes ej, att vi icke skulle
kunna hoppas motse en förändring i den begafvade
konstnärens vidare utveckling: en utveckling åt det
verkligt fosterländska, jemte en sannare originalitet
- och sålunda icke det må blifva en sanning,
hvad en recensent i N. D. A. yttrar om Fagerlins
konstnärsskap: »konstnären tyckes så hafva vuxit
fast vid Holland, att det är fara vardt, att vi i
hans dukar aldrig få återse honom i Sverige.»»
Men den poesi och skönhet, den rikedom af pittoreska
scener, i skiljda och vexlande situationer, som det
svenska folklifvet städse erbjuder den uppmärksamme
betraktarens öga, måste ju ock mäktigt mana den
svenska målaren att till föremål för sin pensel
helst välja bland den rika skatt, som fosterlandet
härutinnan äger - att ej tala om äfven de olater,
som i rikt mått tyvärr också förefinnas inom vårt
land, och hvilka så väl tarfva en behöflig näpst af
geniets gissel, antingen denna är penna eller pensel.
Den herrliga svenska naturen och den outtömliga
grufva af betydelsefulla och storartade ämnen, som
tillhöra vårt lands historia, tillbjuda än vidare
ett outtömligt fält för den skapande konstnärens
verksamhet - ett fält som torde vara fullgodt och
jemförligt med hvilket annat lands som helst!
Bland våra yngre landskapsmålare kunna vi med
synnerlig heder omnämna Wahlberg, Holm och Rydberg, de
tvenne förra lemnande taflor från nordliga delarne af
vårt land - den storartade skogs- och fj elinaturen –
och den sednare från det sydliga Sverige, det mera
idylliska Skåne. Dessutom hafva vi flera yngre,
lefvande konstnärer inom detta fack, hvilka vi
framdeles torde få anledning att närmare omtala.
För vår äldre historia och den gamla nordiska
myten framstå Winge och Malmström i flera lyckade
arbeten. Ett fack - den nordiska riktningen inom
skulpturen - har företrädesvis i Sverige fått
sina framstående målsmän. Yi erinra om Fogelberg,
Qvarnström och Molin.
Men hvad som närmast föranledt denna uppsats, är den
afbildning efter Nordenbergs tafla - »vigsel i en
svensk lands-
kyrka* -, som vi å nästa sida meddela, jemte tanken
på det svenska genremåleriet. När vi beröra detta,
kunna vi ej undgå att erinra oss Amalia Lindegren,
Koskull jemte flera andra af våra konstnärer, många
af mycken förtjenst; - men om det är fråga om,
hvilka vi, då det gäller den skapande förmågan och
en afgjord svensk prägel, böra sätta främst af våra
nu lefvande genremålare, tveka vi ej att svara:
Wallander och Nordenberg!
Dessa hafva visserligen, i likhet med Fagerlin,
utbildat sig i Dusseldorf, men det fosterländska är
just hvad som utgör ett gemensamt karaktersdrag för
båda. En skilnad mellan dessa båda konstnärers arbeten
torde bestå deruti, att i Wallanders det humoristiska
elementet är öfvervägande, i Nordenbergs deremot
kanske mera det idylliska, ehuru den sednares arbeten
oftast visst icke sakna en ganska humoristisk ton. Yi
erinra i detta fall om den tafla, hvilken vi i en
större litografi meddelat, »en läsare stör fröjden
i en gillestuga». En pen-dant till denna tafla,
»tiondeuppbörd i Skåne», tillhör Nationalmuseum
och är af en ej mindre humoristisk art. Den tafla
- »vigsel i en svensk landskyrka» -, hvilken vi nu
afbildat, utgör en af konstnärens förnämsta, samt har
i utlandets större illustrerade tidskrifter varit
återgifven och med synnerligt beröm omtalad. Någon
närmare beskrifning öfver taflans olika figurer torde
icke vara behöflig, enär dessa äro så talande, att
de sjelfva gifva den tillräckliga detaljförklaringen.
Flera gånger hafva vi varit i tillfälle att meddela
afbildningar efter taflor af Wallander, deribland
äfven Bellmanssce-ner, hvilka han, med sin afgjordt
humoristiska talang, med mycken förkärlek behandlat,
ehuru critici framträdt med det egna påståendet,
att »Bellman vore omöjlig att måla», ja att »allt
målande efter skalder är fördömligt, hvilka de än må
vara». Den afbildning, vi för i år meddela våra läsare
i litografi - »friaredans i Delsbo» -, utgör ett
verkligt poem, sprittande af lif, natur och sanning,
anslutande sig värdigt till de flera skildringar
ur den svenska landtbefolkningens lif, till hvilka
konstnären företrädesvis hämtat motiverna från det
för sina pittoreska drägter så bekanta Wingåker. -
Dessa ur det verkliga lifvet gripna scener vet
konstnären ock alltid att öfvergjuta med ett visst
idealiskt skimmer; synnerligast gäller detta om
de intagande, qvinliga ansigtstyper, som han med
sällspordt mästerskap förstår på duken frammana.
I allmänhet torde den regel kunna tillämpas,
att det fosterländska ovilkorligen utgör det, som
företrädesvis grott sig fast i hvarje djupt kännande
individs hela personlighet; äfven om han vistats än så
mycket på främmande kust och der iakttagit, studerat
och lefvat sig in uti dess skick och seder, samt nog
så mycket hänförts af dess mer eller mindre storartade
eller intagande företeelser - alltid blifver det, hvad
som tillhör det folk, den omgifning, der hans vagga
stått, som innerligast förmår tilltala hans känsla.
Men detta måste ju hafva sin synnerliga tillämpning
på den mer än någon annan känslige skalden eller
konstnären.
Derför måste ju ock det fosterländska i ämnet främja
den omedelbarhet, som måste vara oskiljaktig från
det verkliga konstverket, främja den originalitet,
som gifver det samma sin rätta prägel.
Största sannolikheten för att lyckas i sitt verk
synes följaktligen för den skapande konstnären -
vi tänka ej på den imiterande - förefinnas i rent
fosterländska uppgifter. Yi hafva alltså starka skäl
för att betona värdet af en na-tionel konstriktning
- vi glädja oss, då vi skåda våra konstnärer såsom
verkligt svenska! Svante.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
