Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta Jane. Ett äfventyr från Gustaf III:s finska krig, af Axel S-g (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
»Men», återtog Jan, då högbåtsmannen tystnade, »skulle
det inte kunna gå an att få höra litet om den der
paschasen, då hexan fick sin ärligt förtjenta lön?»
»Hm! Jag såg inte mycket af det», svarade Storm och
sänkte rösten ytterligare; »men hvad jag såg, var nog,
för att komma håren att resa sig på mitt hufvud.»
Då han märkte, att denna kraftiga inledning gjort
behörigt intryck på de båda åhörarne, fortfor han:
»Jag kände en mycket underlig känsla i kroppen, ser
ni, der jag satt i båten, under väntan på kaptens
signal, och litet emellan gick det en rysning öfver
ryggen på mig. Jag tyckte, att månen blef allt
dunklare, medan ett tilltagande rödt sken bredde ut
sig öfver trädtoppariie, just i den riktning, dit
kapten gått och der . . . ja, der Fridhem låg. Nå,
ett tu tre hör jag kaptens pipa. Jag springer upp, som
om jag fått ett skott i ryggen. Det var klart, att det
inte stod rätt till i det fördömda nästet. Fortare,
än jag nu berättar det, var hela båtbesättningen i
land och på språng till hexans boning. När vi kommo
dit, hvad fingo vi se? Jo, kapten vacklande med ett
sår i axeln, hvarur bloddropparne runno tätt som
orden ur en käringmun. I samma stund, som jag tog
kapten i mina armar, sprakade det till i trollnästet,
så att gnistorna stodo högt i skyn, och midt i elden
flög en gast upp med ett skratt, som kom blodet att
stelna i mina ådror.»
»Och hur såg han ut?» frågade Jan, ruskande litet
på sig.
»Det var ett troll, som såg ut såsom en karl. I
stället för hår hade han långa eldremsor och på
hufvudet en röd mössa. Och väl höll han sina sex alnar
i längd. Aldrig glömmer jag hans ögon; de gnistrade
som tio kattögon i mörkret, och jag måste, anfäkta
mig, blunda, då han såg på mig.»
»Jo jo men», mumlade de båda sjömännen med en
bifallsnick.
»Och när han flög upp ur skorstenen, så skakade han på
handen, och då gick der ut en sprakande eldstråle,
ackurat lik en åskvigg, och den gick rätt in i
hjertat på hexan. Det var ett trollskott, ser ni,
ty inte en droppe blod kom der ur hennes bröst;
sådana skott lemna aldrig märke på kroppen.»
»Berga seglen!» ljöd i detta ögonblick chefens röst,
och medan flinka händer beslogo de svällande dukarne,
löpte ankar-kettingen bullrande ned i vattnet.
Knappt hade ankaret fallit, förrän Paul började
att betrakta den mängd af smärre fartyg, som från
skonertens ankarplats sträckte sig fram mot hamnbron.
Han behöfde dock ej lång tid till att finna,
hvad han sökte. På knappt en skeppslängds afstånd
från skonerten låg j en liten jakt, på hvars bog stod
att läsa namnet »Tärnan». \
Intagen af glada förhoppningar, gick Paul
utan dröjsmål ombord på jakten, på hvars däck
skepparen, en liten frodig | man med godsint
utseende, kom honom till mötes. \
»Detta är ju jakten Tärnan, kommande från
Lovisa?» j yttrade kaptenen, sedan han besvarat
den lille skepparens j vördnadsfulla helsning.
!
»Jo men är det så, kapten!»
l
»Och ni har ett ungt fruntimmer
ombord såsom passa- | gerare?»
j
»Jag har haft, ja.»
»Har hon då redan lemnat ert fartyg?» frågade Paul,
och hans förhoppningar sjönko åter.
»För mer än två timmar sedan. Jag har sjelf fört henne
i land. Men hvart hon sedan tagit vägen, vet jag ej;
ty knappt hade hon satt foten på bron, förrän hon
tog afsked af mig och försvann i folkhvimlet.»
Att den godmodige skepparen talade sanning, derom
vittnade hans öppna, ärliga drag, och då inga vidare
upplysningar stodo att vinna, återvände vår kapten
med sviken förväntan till sitt fartyg.
»Hör på, Storm», yttrade Paul, sedan han vinkat
tillosig högbåtsmannen. »Jag vet, att du är född
och uppfödd i Åbo och känner staden lika bra som
någon annan. Kan du säga ’ mig, om här finnes
något värdshus eller annat ställe, der resande,
som önska vara okända, pläga taga in?»
»Jo, kapten, nog finnes det sådant. Och vill man
riktigt vara död för verlden, så kan en begrafva sig
på »Ankaret», ett värdshus vid hamnbrons yttersta
ända, något afsides beläget, och der sjömän, som
ledsnat vid den enformiga tjenst-göringen ombord,
vid en pipa och ett glas pläga afbida det ögonblick,
då deras skepp lemnat hamnen.»
»Lägg då af din uniform, Storm, och gör sedan i
ordning slupen. Vi gå i land om en stund.»
»Hm! Skall ske, kapten. Men inte lönar det sig stort,
ty värden, mäster Aron, bär just inte hjertat på
tungan. Stode han ock med repet om halsen och med
god utsigt till en liten lustfärd upp till rånocken,
så fördöme mig. man får ett ord öfver den inpiskade
skälmens läppar - förutsatt, att han fått ett munlås
af guld.»
»Yi skola försöka, om man ej kan öppna låset med
guld också», mumlade Paul och steg ned i sin hytt,
för att utbyta uniformen mot en civil sjömanskostym,
medan högbåtsmannen purrade slupgastarne.
Då slupen lade ut från skonerten, hade molnen skockat
sig allt tätare tillsammans, sänkande staden i ett
nattligt mörker. En och annan blixt ljungade redan ur
den svarta molnväggen, för ett par sekunder färgande
vattnet i guld eller violett.
Något aflägset från den egentliga rörelsen låg
värdshuset »Ankaret», hvars ena ingång låg åt en
oansenlig gränd, medan från den andra en trappa förde
rakt ned i Aurajakis-vatten.
Då kapten Lijkanen, åtföljd af Petter Storm,
nalkades »Ankarets» port, började redan de första
tunga regndropparne falla från de lågt gående molnen.
I nedra våningen af byggningen låg en större
värdshussal, hvarest den ifrågavarande aftonen en
talrik samling gäster befann sig, till största delen
bestående af sjöfolk.
Paul, som vid sitt inträde i salen för de täta
tobaksmolnen knappt kunde se en aln framför sig, slog
sig jemte Petter Storm ned vid ett bord i närheten
af dörren. Efter en stund hade han hunnit vänja sig
så mycket vid den sparsamma dagern i rummet, att han
kunde se den i salens bakgrund befintliga disken,
bakom hvilken hans blickar fåfängt sökte värden. I
dennes ställe tronade der hans äkta hälft, en
respektabel matrona af vördnadsbjudande dimensioner.
Sedan Paul, i afbidan på mäster Arons ankomst,
reqvi-rerat en flaska vin och ett par pipor, började
han att taga sällskapet i närmare skärskådande,
såvidt sådant lät sig göra för de tjocka rökmolnen.
I detta ögonblick öppnades dörren och en lång,
sjömansklädd karl trädde in i salen.
Då den nykomne gick förbi Paul, betraktade han honom
förstulet; men då han dervid mötte kaptenens forskande
blickar, vände han bort sitt hufvud, ökade märkbart
stegen samt begaf sig hastigt öfver till motsatta
sidan af salen, der före honom en annan sjömansklädd
karl tagit plats.
»Den der hade inte sina papper klara, kapten; det
är säkert som banko», yttrade Petter Storm sakta,
då den långe matrosen hade gått förbi dem; »och
jag skulle vilja svärja på, att han rymt från något
krigsskepp, om han inte haft en gång, så fördömdt
lik en landbrabbas.»
»Hvar har jag sett det der ansigtet förut?» frågade
på samma gång Paul sig sjelf, utan att gifva akt på
högbåtsmannens yttrande.
En stark blixt, som för ett ögonblick spred ett
bländande sken öfver föremålen i salen och åtföljdes
af en väldig knall, som kom huset att skälfva,
väckte vår kapten ur hans funderingar, och en häftig
störtskur, som stormen dref mot fönsterrutorna,
visade, att ovädret nu brutit löst med våldsam kraft.
Då den långe sjömannen intagit sin plats, böjde han
sig tätt intill kamratens Öra och hviskade:
»Yi äro förföljda, Carl. Om jag inte misstager mig,
så hafva vi der nere vid dörren ingen annan än kapten
Lijkanen, min motståndare i den nattliga striden på
Fridhem. Hur karlen kan befinna sig här, begriper
jag inte; ty, ma foi, tyckte jag inte, att jag trädde
min klinga tvärt igenom honom. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
