Print (PDF) - On this page / på denna sida - Svarta Jane. Ett äfventyr från Gustaf III:s finska krig, af Axel S-g (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
krabbhål, der man inte har rum för armbågen en gång,
det kan gräma en ärlig sjögast. Jag önskar bara, jag
hade skutan ute till hafs och så ett halft dussin
ryska skrof i lä om oss, utan möjlighet att stjäla
sig undan. Se på det viset kunde det vara en sjöman
värdigt att dö.»
»Hå ha, tänker j då verkligen sätta kurs på andra
verlden, hågbåtsman», inföll Jan.
»Jo men, och det komma vi allt att göra båda två»,
svarade Petter Storm.
»Och huru vet j det?»
»Ja, det kan göra det samma, det; men att »Falken»
aldrig mer kommer att klyfva hafsvågor, det är säkert
som banko.»
»Det är skam af er, högbåtsman, att med sådant der
tokprat nedsätta folkets mod», inföll här en ung
sjöman, som, lutad mot relingen och med blickarne
fastade på det glin-drande vattnet, öfver hvilket
morgonsolen redan började strö sitt gyllne skimmer,
varit en tyst åhörare af samtalet. Att döma af hans
drägt tillhörde han ej »Falkens» besättning, utan
kustbefolkningen, ehuru de fina dragen, de för en
sjöman ovanligt hvita händerna och gestaltens lediga
hållning tycktes utvisa något förmer än en vanlig
»hafvets arbetare».
»Hvad sade han för något, mäster lots, derborta?»
frågade Petter Storm barskt, i det han vände sig till
ynglingen. »Han gjorde klokast i att ju förr desto
hellre rädda sitt fina skinn undan ryssarnes hårda
slängkyssar. Följ han fader Matts exempel och gå i
land, ty rätt som det är, så börjar det smälla.»
»Tvärtom, gamle Storm», svarade ynglingen med en stolt
kastning på hufvudet, »jag ämnade just bedja er om en
plats vid er kanon, för att en gång få lukta krutrök
på allvar. Det vore en ära för mig att få göra min
första lärospån under en sådan läromästare.»
»Bah! då kunde han ju få en rispa i sitt snutfagra
mjölk-ansigte, och det vore skada det», svarade den
gamle sjömannen.
»Se så, gamle Storm», bad ynglingen, »var nu ej
omöjlig längre. Jag lofvar att stå på min plats som
en gammal veteran.»
»Nå, eftersom han nödvändigt vill mista hufvudknoppen,
så stanna, qvar då. Hvad heter du eljest, min gosse?»
»Johannes», svarade sjömannen.
»Pang! Pang! Der smäller det från
Kutsalösidan. Fienden är i vår rygg», utropade Petter
Storm och sprang upp från sin plats. »Och se, der
börja fiendtliga flottans ledare sticka fram bakom
holmen der borta. Det är ryska flottans hufvudstyrka,
under befäl af prinsen af Nassau, som blott af-vaktat
de första skotten från Aspöeskadern, för att börja
angreppet i fronten.»
Så snart kanonaden hördes från Kutsalösidan, der
amiral Kruse anföll svenska flottan i ryggen,
framryckte ryska huf-vudflottan, för att söka
framtränga genom de sund, der svenskarne under natten
gjort försänkningar. På flera holmar landsatte fienden
kanoner och manskap, för att understödja attacken.
På svenska flottan voro i ett ögonblick tystnaden och
stillheten förbytta i lif och rörelse, då manskapet
ilade till sina kanoner och de blågula flaggorna
vecklades ut öfver det solbelysta vattnet, som
krusades af en sakta vindkåre.
Vid de första skotten syntes kapten Lijkanen på däcket
af sitt skepp.
Det år, som förflutit, sedan vi sist sågo Paul,
hade ej gått förbi utan att lemna spår efter sig i
hans drag. Öfver hans ansigte hvilade nämligen ett
djupt allvar, som ej mera tycktes vilja lemna rum
för den fordna frimodiga glädtigheten, och hans
blickar strålade ej mera af sin förra eld. Paul
hade med ett ord åldrats tio år på detta enda, och
hans hela hållning utvisade, att lifvet numera för
honom förlorat det skimmer, som hopp och lefnadslust
breda deröfver.
Paul tillhörde dessa kraftfulla och på samma gång
nästan blyga naturer, som länge gå skottfria för
kärleksgudens pilar, men, en gång träffade, hängifva
sig åt kärleken med hela sin själ. Jane var hans
första och enda kärlek, och med förlusten af henne
tyckte han sig hafva förlorat hälften af sitt lif.
Då kaptenen med hårdt slutna läppar och fast hållning
beträdde däcket, yttrade Petter Storm, som kände hans
lynne som en barometer, till Johannes, hvilken stod
vid hans sida: »Pass på, min gosse, att du får bestå
ett hårdt prof. Kapten är inte god i dag och när han
ligger öfver på den mörka bogen, så äter han kulor
och krut, som en häst dricker vatten.» Här afbröts
han af en kula, som träffade relingen tätt bredvid
honom och öfverhöljde dem med träsplint. Striden var
i full gång; kanonernas dofva smällar och krutröken,
som vältade fram öfver vattnet, stundtals skymmande
all utsigt, förtogo i början både hörsel och syn på
den vid elden ovane Johannes, men han tycktes hafva
föresatt sig att med heder försvara den förtroendepost
Petter Storm gifvit honom. Svenska flottans belägenhet
var ganska kritisk, såsom från tvenne motsatta håll
på en gång anfallen med en öfverlägsen styrka. Det
oaktadt upptog och fortsatte den striden med ett
mod, en tapperhet och en ståndaktighet, som ingåfvo
ryssarne beundran. Fienden, som beslutat att, hvad
det ock måtte kosta, upptaga försänkningarne och
framtränga genom Svensksund, bröt fram skepp efter
skepp och lyckades slutligen genom sin öfvermakt och
sedan af de svenska skeppen turumma »Sällan Värre»
råkat på grund och galeren »Cedercreutz» blifvit
redlös skjuten, att genombryta försänkningarne i
sundet vid Maijansäri holme klockan ^ 9 på aftonen,
hvarefter svenska flottan började reträtten, som
under fiendens förföljande och en beständig skjutning
ställdes till Svartholms fästning utanför j Lovisa.
Qvällens skuggor bredde sig redan öfver
fjärdarne, då
i »Falken», som erhållit order att jemte hemmema
»Oden» be-
i täcka reträtten, satte till segel och började att
långsamt skjuta
i fart. Knappt hade emellertid dukarne
börjat fyllas, förrän
skeppet ristades af en stark stöt, som kom
manskapet att
vackla. Derpå följde ännu en, och skonerten stod
på grund.
I nästa ögonblick var »Falken» omgifven af flere
utaf de
större ryska skeppen, som samtidigt öppnade
en häftig eld.
Men skonertens besättning bestod af
bepröfvadt manskap,
som mer än en gång sett döden i ögat, och fiendens
eld be-
; svarades med en snabbhet och uthållighet, som
hade fartygets
kanonantal fördubblats.
Kanonernas dunder, handgevärseldens brakande och ropen
från det ryska äntringsmanskapet, som gjorde sig redo
att bestiga skonertens sidor, bildade tillsammans
ett bedöfvande larm, medan krutröken, som i täta moln
dref fram öfver »Falkens» däck, gjorde det omöjligt
för Paul, der han stod på halfdäck, att tydligt se
från skepp till skepp.
»Den gången sjöng du en vacker drill för
moskoviterna, min lilla sångfågel», utropade Petter
Storm och klappade vän-| ligt sin kanon, sedan
han med ett väl riktadt drufhagelskott j sopat ned ett
halft tjog ryska äntergastar från en af de fiendtliga
galererna. »Men hvar d-n tog pojken vägen?»
tillade den vredgade kanonkommendören, då
han plötsligt saknade j Johannes vid sin kanon.
»Se der, Gud fördömme mig, föll | icke kaptenen.
Och pojken kastar sig i hans armar. Hvad vill
det säga?»
Det var medan röken för ett ögonblick skingrats
af en
frisk vindkåre, som det uppträde tilldrog sig på
halfdäck, hvil-
I ket hos den gamle högbåtsmannen väckte både
häpnad och
förundran.
l Den ljusning, som för ett ögonblick
inträdt, hade Paul
begagnat, för att taga en hastig öfverblick öfver
stridens gång, .Han såg då skonerten omgifven af
sex fiendtliga skepp, tack-lingen sönderskjuten,
bogkanonerna förstummade, sedan deras servis blifvit
nedskjuten och de första fiendtliga äntergastarne
framspringande öfver backen.
Då slet han en brinnande lunta från närmaste
kanonkommendör och skyndade fram till den öppnade
luckan öfver krutdurken, för att spränga fartyget
i luften, då en gevärskula träffade honom i bröstet
och fällde honom till däcket.
I detta ögonblick skyndade Johannes, den unge lotsen,
till hans sida med förtviflan målad i sina bleka drag.
Hatten hade fallit af ynglingens hufvud och frigjort
ett svall af rika svarta lockar, som förut dolts af
den samma, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
