Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om vänskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
Om vänskap,
n trofast vän älskar mer och står fastare, än en bro-
j der» - säger Den heliga Skrift, ooch hvars och
ens j erfarenhet bestyrker denna sats. Åtskilliga
förhållan- j den försvaga blodsbanden: partiskhet hos
föräldrarne alstrar j afundsjuka; stridiga intressen,
arfstvister etc. utså afvoghet och j förbittring;
men i synnerhet farlig torde man böra anse den j
öppna familiaritet, som framkallar ohöfviska ord,
om icke rent af råhet. Bröder och systrar säga ofta
hvarandra sin mening på ett sätt, som den förolämpade
väl kan förlåta, men aldrig glömma; möjligen kan han
hvarken det ena, eller det andra. "Käre Fredrik, det
är min pligt (hvilket för öfrigt icke är riktigt)
att säga dig sanningen: du har under hela ditt
lif varit en gnidare och en struntkarl.» Eller:
»Jag försäkrar dig, käre Fredrik, du har allt ifrån
barndomen varit en öfver-sittare och en pultron.»
Eller: »Käre Fredrik, du har alltid varit den
personifierade egenkärleken, och det är nu icke för
tidigt, att du bättrar dig.» Men nu vet den »käre»
Fredrik det sannolikt ganska väl och kan just derföre
icke fördraga sådana föreställningar. Kanske anser han
sig icke alldeles så dålig, men det förargar honom,
att saken förehålles honom med nakna ord. Den tron,
att man icke ser sina egna fel och laster bättre,
än till och med den närmaste anförvandt, är en stor
villfarelse, så mycket mer, som hemliga svagheter
kunna förefinnas, om hvilka andra icke hafva någon
aning. Man är dock van att, i fall vi så må uttrycka
oss, ställa sina skuggsidor i den gynnsammaste
dager. På det hela taget förefaller det motbjudande,
att undersöka sakens verkliga förhållande; sker det
likväl, så visar sig öfverdrifven egenkärlek såsom
tillbörlig uppmärksamhet på egna intressen, knussleri
som klok sparsamhet, otacksamhet som den naturliga
följden af en förolämpning, hvilken utplånat fordna
välgerningar. Vid* allt detta lider samvetet under
medvetandet om det orätta, och det mot brodern riktade
slaget träffar med förfärlig våldsamhet.
En verklig vän deremot skulle ej tillåta sig dylika
tillrättavisningar, emedan de alltid måste störa
vänskapen. En vän väljer man trots hans fel, och man
har icke en skugga af rätt, att på ett ohöfviskt
sätt erinra honom derom. Än mera, hans svagheter,
såsom t. ex. hans enfald, retlighet o. s. v., kunna
hafva lika mycken dragningskraft, som hans företräden,
och i alla händelser är det icke vänskapens uppgift,
att tadla och såra, utan fast mer, att genom exempel
och kärleksfull behandling förbättra.
Kärleken flyger med öppna armar mot det utvalda
föremålet, utan att fästa afseende vid dess
skuggsidor: vänskapen öfverlägger, innan den bestämmer
sig, men detta gör den trots alla fel. Af denna
anledning svalnar den förra böjelsen mycket lättare,
ja den förvandlar sig möjligen till en ömheten
alldeles motsatt känsla. I qvinnans hjerta utesluter
kärleken icke nödvändigt fruktan; men vänskapen,
huru mycken aktning, vördnad, undergifvenhet
den än må innefatta, får ej känna någon fruktan.
Den förutsätter fullkomlig jemnlikhet. Verklig
vänskap tål intet beskyddarskap. En tjensteman,
som erhåller ett i länge efterlängtadt embete,
torde möjligen säga: »Ministern ! har alltid
varit min vän», men ordet användes här endast,
j för att uttrycka förbindlighet och tacksamhet,
och är följaktligen fullkomligt oförenligt med
begreppet »vänskap». Ömse- j sidiga tjenster
förutsätta ingenting dylikt; till och med om de
! (hvilket stundom, om också sällan, förekommer)
bevisas blott j från den ena sidan, är en
vän icke i skuld till den andre. Den ene befann
sig i lyckligare förhållanden; i motsatt fall
(derom äro begge öfvertygade) skulle det samma
hafva skett. Det är nog. Den allmänna meningen
hyllar den åsigten, att man skall vara vännen till
tjenst med personliga bemödanden, intressen etc.,
men icke med penningar. Vid vanliga, om
också temmeligen uppriktiga, vänskaper torde detta
vara fallet; högre äro säkerligen upphöjda deröfver.
Det gifves menniskor,
som äga verkliga, trogna vänner och dock emottaga
materiel hjelp af de samma.
Visserligen finnas många så kallade vänskaper,
som endast bestå i att bevisa och emottaga
välgerningar. Många kalla det »att vara ärad med en
stor mans vänskap», om de allenast blifvit hugnade
med ett gynnsamt leende. - Det fanns en domare,
som med orden: »Min vän, det är min sorgliga pligt»
etc. öfverlemnade missdådarne åt schavotten!
Tillfälliga bekantskaper kunna icke räknas till
vänskaper, ehuru de naturligtvis kunna öfvergå
dertill. Ordspråket: »Säg mig, med hvem du umgås,
och jag skall säga dig, hvem du är», är, liksom de
flesta dylika talesätt, otillförlitligt. Vi välja våra
vänner lika ofta på grund af olikhet, som på grund
af likhet i karakterer. Den tystlåtne tycker ofta om
att umgås med lifliga, häftiga själar, och filosofen
med praktiska verlds-menniskor. Samma sträfvande,
samma favoritämne framkallar lika lätt vänskapliga
känslor, som sympati i lefnadsåsigter. Grunden
till ett vänskapsband må för andra, ja för oss
sjelfva vara oförklarlig, emedan blotta nöjet, man
finner i ömsesidig sammanvaro, väger mer, än alla
dygder. Huru många förbindelser för lifvet uppkommo
icke af obetydliga anledningar! Ett flygtigt samtal,
en öppen bekännelse om en eller annan svaghet lägger
ofta grunden till det uppriktigaste förtroende. För
öfrigt är det säkert, att vårt intresse för nya
bekantskaper aftager, i den mån vi framskrida i
ålder, och att hoppet, att finna något väsende, som
det lönar mödan att känna, allt mera sjunker. Många
menniskor förvärfva sig oupphörligt nya bekantskaper;
men sådana äro fullkomligt oemottagliga för sann
vänskap. Deras svagheter äro icke fängslande och deras
företräden icke af rätta slaget. Deremot gifves det
också utmärkta, karaktersfasta, ädelsinnade män,
hvilka, ehuru hvar och en högaktar dem, ej äga
en vän i hela verlden, under det att underordnade
naturer ofta med lätthet väcka tillgifvenhet. Denna
förmåga af personlig dragningskraft är onekligen
en hemlighetsfull naturens gåfva, hvars makt, trots
åtskilliga hinder, yttrar sig till och med gent emot
egoismen; medfödd godsinthet och önskan att behaga
äro de enda absolut nödvändiga vilkoren för dessa
lyckliges karakter.
Mellan kärlek och vänskap existerar en viss
antagonism. Det finnes ingenting mera rörande
och - mera löjligt, än en ny bakad fästmans
förlägenhet,. då ,han för sin förtrogne vän skall
omtala sin förestående ståndsförändring. Det
förefaller liksom om han vore skyldig honom ett
rättfärdigande, som tillämnade han en förolämpning,
som hade han brutit ett afslutadt fördrag, derigenom
att han förenat sig med den älskade. Ända hittills
hade vännerna ingen hemlighet, och nu förefaller det
honom, som skulle han hellre vilja meddela sin afsigt
hvarje annat öra, än det, som alltid förr mottog hans
meddelanden. Och i sjelfva verket får Achates ofta på
annan väg underrättelse om sin JEneas’ afsigter. Detta
onaturliga stillatigande har endast sin grund i det
monopol, hvarpå kärleken gör anspråk. Är hustrun
sitt namn värd, så blifver hon visserligen med tiden
mannens närmaste, bästa väninna, men naturligtvis
harmas Achates, att se sin årslånga, bepröfvade
trohet uppvägd af ett vackert ansigte, som kanske
först för sex veckor sedan inästlat sig i JEneas’
hjerta. Bland tio flickor skola nio betrakta det som
sin fulla rätt och ej känna något förbarmande. I
grunden kan man knappast tadla dem, alldenstund
damerna i allmänhet ej hafva det riktiga begreppet om
vänskap. Deras tillgifvenhet för mannen är kärlek;
tillgifvenheten för deras eget kön brytes allt för
lätt genom svartsjuka, ja redan genom ett bittert,
förfluget ord, för att kunna få namn af egentlig
vänskap. Kanske träda vi qvinnan för nära? »Min
söta! min dyrbaraste!» det är så lätt att säga,
och man hör det så ofta från qvinnoläppar, men . ..
För mannen blifver dock alltid, näst en god maka,
en god vän den största välsignelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
