Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vacker handling. Berättelse af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
En vacker handling.
Berättelse af Aldebaran.
y^trustad med mina principalers rekommendationsbref
och tillräcklig kassa, afgick jag den andre September
1858 från Hamburg, för att först i New-York och
sedermera i några af de större städerna i Förenta
Staterna dels bevaka vår firmas intressen oöh dels
knyta förbindelser med för mig uppgifna personer. De
första tio dagarne voro allt för obehagliga, till
följe af de flesta reskamraternas större eller
mindre fallenhet för sjösjuka. Ehuru det komiska
elementet oftast är öfvervägande vid af denna sjukdom
förorsakade uppträden, uthärdade jag nu ej längre
vistandet i salongen eller på akterdäck, utan begaf
jag mig förut. Jag beslöt nu att uppsöka en person,
till hvilken jag under resan kommit i ett, oaktadt
våra skilda yrken och erfarenheter af lifvet, ganska
vänskapligt förhållande. Denne person hade under
resan genom åtskilliga små tjenster gjort mig sig
förbunden. Som han var född engelsman, uppletade jag
honom ofta för att få öfva mig i det språk, som under
de nästkommande månaderna skulle blifva det jag mest
vore i behof att använda.
Denne unge man, hvars namn var Thom Bourns, var 20 år
gammal och gjorde nu såsom konstapel sin tredje resa
om bord å post- och paketångaren »Austria». Thom var
en vacker yngling med stora blå ögon och en herkulisk
växt samt detta bruna, något i rödt stötande hår,
som ofta igen-finnes hos Albions söner.
»Har ni sett Thom Bourns, eller hvar finnes
han? »frågade jag en af officerarne, som jag mötte
i närheten af fock-masten.
»Thom är i märsen; gå dit upp, om ni vill, min herre»,
svarade den tillfrågade litet försmädligt.
Efter en stunds besinning och då jag påminde mig
mina gymnastiska anlag under skoltiden, beslöt jag att
försöka denna j för en »landkrabba» ovanliga luftfärd,
och, spännande åt min l resväska, i hvilken mina
papper och penningar befunno sig, började jag,
säker om att ej tappa denna vigtiga persedel,
min klättring uppför fockvanten. Då jag hade
kommit ett stycke på väg, gick det betydligt lättare,
och snart kröp jag upp i märsen genom en öppning,
hvilken min vän Thom, inom parentes sagdt, gaf det
besynnerliga namnet björnhål.
»Ohoj, sir!» ropade Thom, »hvad i all verlden har ni
fått för vilda idéer, som vågar er hit upp ? Det der
kostar er en hönsning», tillade han skrattande.
»Det må nu kosta mig ’hönsning’, eller hvad ni kallar
det, så är jag dock här och det för er skull, ty jag
längtade att få spraka med er», svarade jag pustande.
»AU right!» sade Thom, fattande min hand, »vet ni,
att jag tycker mer och mer om er för hvar dag, och
så skrif-karl ni än är, så har ni dock lite sjöman
i kroppen på er.» »Tack för komplimangen», svarade
jag leende, i det jag tryckte hans hand, »men hvad
är det der? Är det ett fartyg der vid horizonten?»
Thom hann ej att besvara min fråga, ty i detta
ögonblick uppstod ett högljudt larm på däcket under
oss, och vi hörde nu det förfärande ropet: »Elden är
lös!» Inom ett par minuter uppsteg också en tjock rök
från mellandäcket, och inom tio Hämmade rödtungade
lågor ur de öppnade luckorna. Förvirringen blef nu
allmän och spred sig, hvilket var värst af allt,
äfven till kaptenen och befälet. Den förre sprang
fram och tillbaka på kommandobryggan, icke rätt
vetande, hvad han ville, ibland ropande »stopp»
och ibland vridande händerna. Några fåfänga försök
gjordes emellertid att släcka den rasande branden,
men förgäfves; - flamma efter flamma började uppstiga,
och efter en knapp timmas tid visade sig midten af
fartyget likt en glödande vulkan. Nu fattade elden
i kolboxarne, och då däcket öfver de samma snart
sprängdes, uppstego millioner gnistor, och strax
derefter vältrade sig fram ur fartygets midt svarta
och stinkande moln af stenkolsrök.
Att nu skildra de i ordets bemärkelse rysliga
uppträden, hvilka jag från min i märsen upphöjda
ställning åskådade, vore fåfängt att försöka. Fäder,
mödrar och barn, ropande hvarandras namn, omfamnande
hvarandra och slutligen, till hälften förbrända
kastande sig i de af återskenet från branden
purpurglödande vågorna - se der bilder, för hemska
att utförligare återgifva.
Alla fartygets båtar kantrade eller sönderslogos,
då de nedfirades. Då maskinisterna qväfts redan i
början af eldens utbrott, kunde maskinerna ej stoppas,
och likt en skenande häst rusade det glödande fartyget
framåt. j
Jag kände nu ett hårdt slag på min axel och såg,
då Jag vände mig om, Thom Bourns, som varit nere för
att hjelpa till att släcka elden, men sedermera åter
äntrat upp till mig.
»Kom sir!» sade han, i det han drog mig till
sig. »Hvarthän?» frågade jag nästan bedöfvad. »Gå
förut, sir, och upp med er, vi skola blifva räddade,
om möjligt är», sade Thom, i det han nästan med våld
tvang mig att klättra upp till salningen. Sedan han
följt efter mig och jag fått väl fotfäste, sade han,
pekande på den nedgående solen:
»Ser ni, der är nu vårt enda hopp." »Ett fartyg!»
ropade jag. »Yid Gud, Thom, ett fartyg». Ett
förfärligt brak hördes nu, och fockmasten ruskades
samt böjde sig så, att jag säkerligen kastats
i oceanen, om ej Thom med ett riktigt jättetag
fattat och fasthållit mig. Stormasten hade störtat.
»Nu, sir», sade Thom, »nu skall ni hafva mod, vi
skola promenera utför ’förstängstaget’ och ut på
jagarbommen, det är mindre farligt än det ser ut.»
l Innan jag ännu förstod meningen,
hade master Thom
redan med sin knif afskurit en tågända samt deraf
gjort en ring, hvilken han behagade kalla en »sadel»,
och, slående denna omkring mitt lif surrade han fast
mig vid det omnämda staget
»Fira er nu ned med händerna, men släpp inte af för
fort; jag skall emellertid gå före och stoppa upp,
om det be-höfs», sade den raske sjömannen, i det han
gaf sig ut på staget.
Austria hade under tiden stannat. Elden under pannan
var släckt. Jag släppte loss med fötterna och gled
så varli-gen, sedan jag kastat båda benen om tåget,
utför det samma. Emellanåt stannade Thom, och jag
hvilade mig då med fötterna mot hans hufvud. En längre
resa tyckte jag mig aldrig hafva gjort. Vi kommo dock
slutligen ned, och Thom hjelpte mig till en temmeligen
dräglig ställning, Der sutto vi nu båda på jagarbommen
och kastade längtande blickar till det allt mer sig
närmande skeppet, som med den franska flaggen under
gaffeln allt emellanåt aflossade ett skott, för att
lugna de nödställda. Slutligen brassade skeppet back
och utsatte sina båtar. Nu firade Thom med en anda ned
både sig och mig, och några minuter derefter voro vi
båda i en af de anlända främmande båtarne. Snart var
denna öfver-fylld med räddade, men nu inträdde andra
nästan hemskare scener, då föräldrar och barn badö
för hvarandra att blifva upptagna. Med tårar i ögonen
befallde dock styrmannen från det främmande fartyget,
hvilken förde befäl i båten, sitt folk att aflägsna
sig från de drunknande.
I detta ögonblick ropade en äldre gråhårsman med
för-tviflans röst till styrmannen, sträckande armarne
mot en ung qvinna, som krampaktigt höll sig fast
vid årorna:
»Herre! Herre! Hundratusen dollars, om ni räddar min
dotter - mitt enda barn!»
»Ack, min herre», svarade den tilltalade, »ett barn
till, , och vi sjunka genast.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
