Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök i Bangkok, konungariket Siams hufvudstad (Forts.) - Ett fosterländskt bildergalleri. Carl Michael Bellman (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 -
hvilka höllo palmsolfjädrar för ansigtet och
afsjöngo böner för den aflidna, medan en sorgemusik
tonade. Sedan liket blifvit för-brändt, nedkastades
från tvenne altaner bland mängden penningar, hvilka
man hade stuckit i apelsiner. Då nu hvar och en
ur hopen sökte att komma i besittning af så många
som möjligt, uppstod till följd deraf ett häftigt
slagsmål. Bakom den stora platsen låg en liten,
liknande en »underbar park», med praktfulla tropiska
träd och yppig gräsväxt. Intet menskligt väsende
syntes till. men man förnam de långsamt susande
vingslagen af stora svarta gamar, som höjde sig från
trädens kronor, sväfvande kring platsen, sänkte sig
ned och blickade sig omkring. På sex ställningar af
sten låga
hundar, feta och lata. Åt denna park för man de
fattiges lik, för hvilka ej betalas något till
presten. Man skär liken i stycken och lägger dessa
på de nämda ställnin-garne. Så snart bärarne hafva
af-lägsnat sig komma dödgräfvarne - gamar och hundar;
efter tio minuter äro blott benen öfriga. Spiess hörde
på detta afskyväckande ställe också korpar kraxa och
hest skällande af de feta hundarne.
Då vi, i det vi härmed draga en slöja för detta
hemska sceneri, afsluta vår uppsats öfver lifvet och
döden i denna del af Asien, sker det under den vissa
förhoppning, att religionen och civilisationen genom
européernas bemödanden skola så småningom göra sina
verkningar gällande till landets och folkets fromma.
Porträtt af en siamesisk arbetare,
Ett fosterländskt bildergalleri,
Carl Michael Bellman.
(Forts. fr. föreg, häfte sid. Ti.)
vi vandra vidare i galleriet af de bellmanska
hjel-tarne, möta vi der först korporal Mollberg,
enligt skaldens egen uppgift, ägare af ett hus vid
Hornsgatan, en tid fabriksidkare, så ryttare utan
hus, häst och schabrak, omsider dansmästare. Lorentz
Mollberg var, säger Carlén, en lång och ståtlig karl,
som en tid tjenstgjorde vid gardet, der han blef före
sitt afsked befordrad till korporal. Sedan hans fabrik
för väfning af tröjor måst nedläggas, användes han som
»bjudare» till bröllop, begrafningar och andra fester,
i hvilken egenskap man den tiden skulle vara till
häst, om det skulle gå någorlunda hederligt till,
och hvarvid kalasets tillställare bestod häst och
mundering, så att Mollberg på det sättet kunde vara
»ryttare utan häst och schabrak». Han dansade väl,
var musikvirtuos och skildras såsom ägande en mindre
vanlig språkkunskap, troligen förvärfvad under hans
soldattid i det pommerska kriget.
Mollberg är den förnämste i hela det bacchanaliska
sällskapet. Det ligger någonting’ af grandezza
i korporalen, hvilket äfven gör honom, hvar han
visar sig, till hufvudpersonen. Han iakttager också
merendels alltid en värdig hållning, som bjuder
respekt. Men så bär han ock uniform, i hvilken han
gerna visar sig. Denna korporalsförnämhet är dock
mestadels ytans; skjortan deremot, som endast tvättas
hvarje jul, är trasig, svart som sot och bykt i Bacchi
safter. I episteln om kägelspelet hos Faggens finner
läsaren hans porträtt fullständigast tecknadt.
Samma värdighet, samma anlag att vara hufvudpersonen
visar han äfven, då han uppträder som likbjudaren. Han
rider så siratlig omkring med piskan i hand och
»smäller och hojtar och svär», ty
Allt skall han bestyra, Köpa strufvor, skaffa
musik. Tigga svepning, lampor hyra Och gå framför
lik ...
Han för med sig en lista öfver allt, som han skall
anskaffa; men när han följande dagen återvänder,
märker
han, att han glömt - processionen och kistan.
Draget är mästerligt!
Det var naturligt, att en sådan man som Mollberg måste
stå högt hos de sköna. Han förstod ock kurtisens konst
på ett finare sätt, än de öfriga. Såsom skicklig i
dansen, är han äfven en full kavaljer. Sjelfva Ulla,
dansens drottning, tager af honom lektioner i menuett,
hvarvid den glade Mollberg hoppar af ver disken »bums
i en så, der krögarmor har fisken». Man kan deraf
sluta till arten af det högtidliga i menuetten; men
också blir Ulla »arg» och springer bort i förtreten.
Då vi härtill lägga, att Mollberg, som ingalunda
försummade glaset, utan till och med visar sig på
begrafningar «grät-ögd, blixtfull och som en anka
from» samt slåss en gång hvart år, på sin namnsdag,
äfven är ordqvick, torde hans gestalt stå lefvande
för läsaren. Innan vi lemna honom, detta bevis på
hans fyndiga infall:
"Din gamla netlerruttna tomt, Hvem, Mollberg,
rår om den till pricka?" "Jo, Venus har intecknat
somt, 4
Men Bacchus bor der jemt på vicka."
En viss motsats till Mollberg är Fader Movitz, en mera
tungsint natur, enligt skalden »konstapel: namnkunnig
af sin konsert på Tre Byttor: har komponerat musiken
till Serlachii*) »Vårblomma». Konstapel vid Svea
artilleri, var han under senare åren tjenstfri
och sysselsatte sig på de få stunder, som han icke
egnade åt nöjet, med tillverkning af paraplyer. I den
lokal vid Drottninggatan i Stockholm, der apoteket
Nordstjernan nu är beläget, höll hans sedermera
bekomna hustru en liten näringsrörelse. Hos henne
vistades han, då han icke rycktes bort till någon
folkfest, der han alltid var välkommen, på grund
af sin ovanliga förmåga att traktera en mängd olika
instrumenter, sin talang med ritstiftet och penseln
samt sina småroliga ordlekar och infall. Tärd af
lungsot, afled han år 1780, djupt sörjd af enkan,
hvilken lefde många år efteråt och slutligen gick
som hjelphustru i åtskilliga hus.
*) Carl Serlacliius, lektor i Göteborg, af
Hammarsköld benämnd "Bjuggs föregångare",
utgaf på 1700-talet åtskilliga rimverk, bland
andra "Vårblomman", en andlig kantat af vidunderlig
beskaffenhet. - Carlén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
