- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 /
122

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt bildergalleri. Carl Michael Bellman (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

122 ––

den, frätte dödens matk i hjertat. Bellman var
blott sin egen ] skugga.

»Någon kort tid, innan han nedlades på den sjukbädd,
j från hvilken han aldrig skulle uppstå», skrifver
Carlén i sin \ biografi», helsade han likväl vid
ett samqväm på en källare j några af de bepröfvade
vännerna med ett farväl, hvari han sammanträngde
alla strålarne af sin flyende bildningskraft, för
att låta dem - såsom han yttrade - ’ännu en gång
höra Bellman.’ Han sjöng då, en hel natt igenom,
under oafbrutet strömmande ingifvelser sina glada
lefnadsöden, sin kunglige gynnares lof och sin
tacksamhet mot försynen, som låtit honom födas
bland ett ädelt folk och i detta nordiskt sköna
land. Slutligen gaf han sitt afsked åt hvar och en
af de församlade i en särskild strof, hvars art
och ton uttryckte den besjungnes individualitet
och skaldens personliga förhållande till honom. I
dagbräckningen bönföllo vännerna under tårar om,
att han skulle upphöra och skona sin redan starkt
angripna helsa. Men han svarade: "Låtom oss dö som
vi lefvat - i musik!’ Derpå tömde han glaset och
uppstämde slutstrofen till uppbrott.» En af våra
yngre skalder, F. Hedberg, har i ett vackert qväde
besjungit denna Bellmans svanesång.

Från den stunden sjöng Bellman aldrig mera och visade
sig ej heller utom sitt hem. Några dagar derefter
måste han intaga bädden, som höll honom fängslad i
tio veckors tid, hvarefter hans lefnadslampa sakta
slocknade, klockan l på natten den 11 februari 1795,
i en ålder af 54 år och 7 dagar. Han bodde då i
Bourdillonska huset vid gamla Kungsholms-brogatan,
2 trappor upp inne på gården. Under honom bodde
- Anckarström, med hvilken Bellman i en ännu för
några år sedan der befintlig trädgårdstäppa brukade
sammanträffa, för att spraka, under det de rökade
sina morgonpipor. Bellman begrofs på Clara kyrkogård,
der Svenska Akademien öfver honom rest en enkel
minnesvård.

Bellman bar i allmänhet en lång gulbrun öfverrock,
under hvilken han merendels bar sin oskiljaktiga
följeslagerska citt-ran, nu förvarad bland
vitterhets-, historie- och antiqvitets-akademiens
samlingar. Han var nästan alltid iklädd röd väst,
hvilket plagg äfven förekommer på flera af de
porträtter, man har af honom. Skulle det vara rätt
storståtligt, drog han på sig »svenska drägten». För
öfrigt var han i sin klädsel oftast tarflig, stundom
knappt detta, men alltid snygg och renlig.

Till växten var Bellman en mera långsträckt man, på
senare åren, allt som lungsoten frätte, bleklagd och
mager. Han bar dels det egna håret friseradt och dels
peruk efter den tidens vexlande moder. I allmänhet
hade han ett tänkande, nästan grubblande utseende,
drog aldrig på munnen, då han sade ett infall, men
kunde i ett ögonblick upplifvas och uttryckte då
idel själ, snille, eld och glädje, hvarvid ansigtet
återtog ungdomlig färg, ja, till och med en afrundad
fyllighet.

Bellman var under hela sin lefnad högt uppburen bland
alla klasser af nationen. Gustaf III såg honom ofta
i sin krets, och kungen och hans sångare Bellman
spela äfven huf-vudrollen i den mängd af äfventyr,
som ännu i dag lefva på folkets läppar. Allmogen har
nämligen i synnerhet gjort Bellman till en upptågs-
och infallsmakare, ehuru dock de flesta sålunda i
traditionen fortlefvande putsen förskrifva sig från
andra personer. Ett ej ringa antal verkligt historiska
anekdoter om skalden finnas dock, hvilka bära vittne
om hans fyndighet och qvickhet.

Det var ej sällan, Bellmans drägt var tarflig,
gränsande till armodsfullhet, hvilket ofta föranleddes
deraf, att hans gif-mildhet mot andra behöfvande
tagits i anspråk. Vid ett sådant tillfälle mötte
han en gång på gatan Gustaf III, som uttryckte sin
förvåning deröfver, då skalden inföll: »Jag kan
likväl i underdånighet försäkra E. M:t, att jag bär
hela min garderob på mig.»

På den tiden brukade man roa sig med
s. k. bouts-rimes. En gång gaf man honom fyra rim
till ifyllnad. Genast skref skalden:

"Holt tomt är mitt schatull, Min lyra var i kras,

Men ändå på mitt glas Står kungens namn i gull."

En afton hade han hals öfver hufvud blifvit från
ett gladt lag hämtad ut till Haga, der konungen
befann sig i enslighet och önskade förströelse i sina
svårmodiga tankar. Bellman satt vid ett med champagne
uppdukadt litet bord, drack, sjöng några visor, drack
åter, men öfverrumplades derefter af en slummer,
hvarunder han nedsjönk på stolen i nästan framstupad
ställning. Återkommen och finnande sin gäst ännu
sofva, yttrade konungen: »Jag undrar, hvad Bellman
skulle säga, om jag nu väckte honom och fordrade en
sång till mig.» I blinken reste sig skalden, gnuggade
ögonen och svarade: »Då skulle Bellman säga så här
(Marlboroughsvisans melodi):

"De nattliga skyarna draga Tungt, tungt, tungt öfver
Haga, Och stjernorna glimma så svaga, Och skogen
mörknar och flyr. Ö, kung, din hvila är dyr! Gå,
kung, din hvila att taga - Lugnt, lugnt, lugnt hvila
på Haga! När rymderna åter sig daga, Ditt folk med
mildhet du styr."

Det var dock ej alla tillåtet att onäpsta vilja truga
Bellman till att sjunga. Så ville den högdragne och
grälige biskopen Filenius i Linköping en gång under
riksdagen hafva honom till att lemna prof på sin
konst. »Nåväl!» svarade skalden och hugnade honom
med följande:

"En visa vill jag sjunga, När vinet smakar bäst
. . . Hin håle i en gunga Han satt en gång en prest"
etc.

En annan gång afspisade han en gevaldiger, som
sade sig nödvändigt skola höra Bellman sjunga, med
följande ord:

"En far hade tre barn,

Alla voro de kanaljer;

Två blef hängda med segelgarn,

Den tredje blef en gevalcPger."

Bellmans efterlemnade maka, fru Lovisa Fredrika
Bellman (född Grönlund), afled i Januari 1847, nittio
år gammal. Allt för strängt ordningsälskande, till
lynnet stolt, sträf och föga meddelsam., visste hon
icke att rätt uppskatta en så varmt uppsluppen och
poetisk natur som Bellmans, ehuru efter dennes död
minnet af honom utgjorde älsklingsämnet för samtal
med besökande.

År 1823 öppnades en subskription för resandet af en
minnesstod åt Bellman å Djurgården, hvartill konung
Carl Johan upplät plats. Bysten utfördes af Byström
efter Sergels teckning, och aftäckningen skedde den
26 Juli 1829.

En minnestecknare skrifver: »Sällan har en fest med
denna enkelhet varit mera vördnadsbjudande. Efter en
vexlande intonering af valdhorn från de omgifvande
kullarne samt ett kort tal af ordföranden i
direktionen för monumentets resande uppstämdes
vid foten af minnesvården körer på bell-manska
melodier. Högtidligheten, som förhöjdes genom
flaggning och salut från farkoster på strömmen,
fortgick i närvaro af de kongliga personerna. Bellmans
ende afkomling, hans son, blef dervid H. M:t
föreställd. Skaldens efterlemnade maka var
äfven vittne till festen på en i närheten uppförd
läktare. Sub-skribenterna till monumentet begåfvo sig
efter slutade högtidligheter vid aftäckningen till
en på Djurgårds-slätten i tre stora tält anrättad
kollation. Samlingen räknade ett stort antal af
Sveriges ryktbarheter i litteratur och konst,
och gardenas harmonikårer uppförde utanför tälten
musik under hela aftonen i omgifningen af en talrik
folkmassa, hvaraf man en del af natten såg strödda
flockar vandra på Djurgården under den angenämaste
väderlek. En förnyelse af denna minnesfest bar
sedermera årligen den 26 Juli uppkommit derigenom,
att denna dag firats af sällskapet Par Bricoll,
som bland sina stiftare räknar Bellman.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1869/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free