Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En "engelsman". Af J. A. Kjellman-Göransson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
Erland började ett samtal och fann snart, att den
unga flickans väsende och sätt förrådde en rik och
allvarlig bildning. Hon utvecklade så mycken inre
skönhet, att han nära nog glömde hennes tjusande yttre
för hennes själs oskuld och renhet, hennes högsinta
sväraieri och barnsliga glädtighet.
«Det är allt bra lyckligt för Maria», tänkte han,
»att hafva ett sådant sällskap, som farmor och denna
älskeliga flicka; det skall nödvändigt inverka
välgörande på det stackars barnet, - och hon kan
måhända med skäl säga, som det heter i det fransyska
ordspråket: »jag är icke rosen, men jag har uppvuxit
nära henne.»
Nu återkom öfverstinnan, och middagen var i ordning.
»Mina barn», sade hon, »hvad jag är lycklig att se
er båda här!»
Erland såg på henne frågande och sade: »Hvar är
Maria?»
Farmor vände sig till den unga flickan och sade
skrat-I tände: »Maria! han känner icke igen dig.»
Erland sade förlägen: »Det är icke möjligt, att det
kan vara Maria; det är icke den ringaste likhet.»
»Och likväl är hon nu, som alltid, min engel», sade
farmor och kysste ömt dotterdotterns glödande kind.
Timmarna försvunno hastigt. Då Erland tagit god
natt af sina slägtingar och i tankarna genomgått
dagens händelser, tyckte han sig aldrig haft en så
glad dag. Äfven de följande försvunno lika fort och
angenämt som den första. Öfverstinnan syntes föryngrad
och Maria älskvärdare för hvarje dag; och hvad Erland
tänkte kan följande bref, som han skref till sin vän
Carl Gustaf von P., bäst upplysa:
»Broder!
»Enligt din önskan och mitt löfte skrifver jag nu,
för att säga dig, att min resa gick lyckligt och att
min lekamliga menniska mår förträffligt i min älskade
farmors hem; men ändå gjorde jag klokast i att genast
resa härifrån.
»Du hade rätt, - Maria är en fullkomlig skönhet; hela
hennes väsende är idel behag, och lycklig den man,
som får kalla denna tjusande flicka sin. Intet drag
påminner om den fordna Maria; lika afskyvärd, som hon
då var, lika älsklig är hon nu. Hon liknar farmor;
då de stå bredvid hvarandra och den ena lutar sitt
silfverhvita hufvud mot den andras gyllene lockar, så
förefaller det, som om de sade om hvarandra: »som hon
är, har jag varit», och »såsom hon är, blifver jag»;
och man kan inte tänka sig ett skönare förhållande
än emellan dessa båda.
»Farmor hade också rätt, Maria är en ’engel’. Endast
jag hade orätt och var en dåre, som för alltid stängde
det eden, vid hvars port jag är dömd att åse den
lycka, som jag för alltid bortkastat; men jag lider
också Tantali qval, och det rättvist.
»De få dagar jag tillbragte här före jul, voro de
lyckligaste i mitt lif. Tiden förrann under glada
samtal, sång och musik inom hus, små skridskofarter
med Maria på den blanka sjön, eller ock slädfarter,
då vi hade den fröjden att hafva farmor med. Vi tre
voro så nog för hvarandra; till och med Maria tycktes
icke alls sakna sin hjertans kär, och jag kom icke
ihåg, att hon ens hade någon.
* Julaftonen var inne. Farmor och Maria voro
sysselsatta att ordna gåfvor åt tjenstfolket och de
fattiga i trakten, så att jag icke såg dem förrän
vid middagsbordet. Sedan behöfde farmor hvila
sig. Maria var på sitt rum, så att jag hade god tid
att ordna några små saker, som jag tagit med från
Stockholm. Slutligen kommo de, och det tycktes,
som om mina gåfvor, fina planschverk, det nyaste af
svensk och utländsk litteratur och fina vällukter,
beredde dem glädje. Då inkom en betjent, bärande
på en bricka en vacker korg med de utsöktaste och
för denna årstid sällsynta blommor, med påskrift:
’Till Miss- Mary Lagerstjerna’. Maria skyndade att
sätta sina blommor i vatten. I botten af korgen låg
ett litet paket; hon bröt det hastigt. Det var ett
helt litet glänsande föremål, - jag tyckte det var
ett litet porträtt; hon rodnade djupt och kastade
en orolig blick på mig. Jag anade, att det var en
fästmanspresent, och kände, huru allt mitt blod rusade
till hjertat och att jag blef dödsblek. Farmor
frågade, om jag mådde illa och befallde ge mig
ett glas vatten. Jag sade så lugnt som möjligt,
att blomlukten angrep mig; men hela min glädje
var försvunnen, och jag var dyster och förstämd
hela aftonen. Fruntimren bjödo visserligen till
att lifva samtalet; men det gick trögt. Yi skildes
tidigt, och jag somnade icke förr än på morgonen,
utan låg och grubblade öfver hvad det lilla paketet
kunde innehålla.
»Juldagen voro prostens här. De små blomstrande
flickorna, som jag fann så förtjusande bredvid
Maria, voro nu fullvuxna, men lunsiga, dumma och
tråkiga. Prosten ordade vidt och bredt om sitt
landtbruk, prostinnan om sina pigor. Adjunkten,
en vidrig figur med vinda ögon sade Maria sliskiga
artigheter. Dagen föreföll ändlöst lång; men
ändteligen slog befrielsens timma, och det tråkiga
sällskapet lemnade oss, - men då var också dagen
slutad.
»Följande morgon vid kaffebordet anmärkte farmor med
öm oro, att jag icke såg frisk ut; men jag försäkrade,
att jag mådde fullkomligt bra.
’Jag har lofvat’, fortfor farmor, ’att jag jemte dig
och Maria skall i öfvermorgon komma till Sunnansjö,
till våra nya grannar Westons; de hafva nu i höst fått
sitt nya hus eller, rättare sagdt, slott färdigt,
och det skall invigas vid deras äldsta dotters miss
Annies förlofning med en ung grefve G.’
»Jag sade: ’Mitt uteblifvande kan väl ingalunda hindra
farmors och Marias resa?’
’Nej, du får visst icke neka, så vida du är frisk;
du skall då göra din farmor mycket ledsen, min gosse.’
’Ja, då får jag väl lof att följa med’, sade jag,
’men jag anar, att det blir tråkigt, ty jag tål icke
dessa rödskäggiga, flegmatiska engelsmän, som nu
öfversvämma hembygden.’
’Du måtte icke känna många engelsmän, efter du skär
alla öfver en kam’, sade Maria, i det förtrytelsens
rodnad färgade hennes kind. ’Hade du, som jag, lefvat
i deras eget hemland och lärt känna så många af dess
renhjertade döttrar och ädla högsinnade söner, skulle
du icke yttra dig så, ej heller skall du säga så,
då du lärt känna den nya familjen på Sunnansjö.’
’Jo! ganska säkert’, svarade jag, ’jag känner,
att dem i synnerhet kommer jag icke att fördraga;
men då farmor vill det, så följer jag med.’
’Tack’, sade farmor, ’jag är öfvertygad,
att du skall erkänna, att man sällan ser en mera
älskvärd flicka än Annie Weston; och äldste sonen
Arthur är en fullkomlig gentleman.’ »Som jag icke
svarade, återtog farmor: ’Nyårsdagen ämnar jag
också fira en fest, som blir dyrbar för mitt
hjerta.’ »Det var intet tvifvel. Det var
Marias förlofning; jag läste det i farmors af
glädje glänsande ögon och på Marias högröda kinder.
Men jag har nu tagit mitt beslut och stannar icke
för att se en annan frossa af den lycka som kunnat
vara min.
»Om jag följt ditt råd och icke rest hit, så hade jag
besparat mig denna bittra smärta. Men du, som känner
mig, skall troligen tycka, att detta bref är lugnt
och sansadt; men jag tycker sjelf, att min hand borde
bränna upp papperet, så hett sjuder mitt blod; men det
är icke underligt, i mitt hjerta brinner den varmaste
kärlek och rasar den svartaste svartsjuka. Likväl
måste jag se honom, den förhatlige, som stulit mitt
lifs glädje, och derföre dröjer jag öfver balen;
men att se Maria och honom förlofvade, dertill äger
jag icke styrka. Således har du mig innan kort i
Stockholm, och hvad jag sedan skall taga mig till,
vet jag icke nu. ’ »Din vän
Erland.»
III.
Kort derefter fick Carl Gustaf von P. ett nytt bref
från Erland.
»Broder!
»På det du icke måtte vara allt för orolig öfver mitt
uteblifvande, skrifver jag å nyo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
