Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt bildergalleri. Carl August Ehrensvärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-134
Man kan svårligen trognare teckna
den franska nationalka- j rakteren.
|
Italien var hans paradis, och hans Ögon funno ett
stort | nöje af att se palmen och citroriträdet växa
bland åkrar och | gårdar, att se gårdar strödda som
blomster, folket i rörelse | som under en högtid,
och jorden bära sin frukt i tre lag. j
Om Rom säger han: »Rom är ingen vacker stad, men j
gifver tillkänna de stora steg, menniskan gjort ifrån
och till barbarismen: den förvarar aktningsvärda
qvarlefvor af den fordom uppodlade verlden.-»
Ett karakteristiskt yttrande! - I Bologna såg han
en mängd taflor och älskade alltid Rafael, antingen
målningen var af honom sjelf eller af hans skola: ty
»der fanns mera tycke af styl». En konstnär behöfver
mycket, tillägger han: »Icke nog att ha vett, icke nog
att ha eld: han skall, som en ungdom känner kärlek,
känna det ädla. När konsten skildrar en menniska, är
det icke nog, att den menniskan ser lefvande ut; den
bör vara den vackraste men- j niska, och vara lefvande
på det vackraste sätt.» j
I Italien smektes han af konstalstrens, naturens,
menni- | skornas harmoniska helhet. Redan innan han
lemnade detta j land, ropade han: »Farväl styrka
och helsa, orsak till skön- j het och smak! Farväl,
vackra natur! Norden nalkas. Väl- j kommen oreda!»
Norr om Alperna mötte hans öga ej längre sköna
qvinnor. Här fanns endast täckhet, i Tyskland
blandad med något ’ tungt, i Frankrike med något
qvickt, i Sverige med något j torrt. Sin resa
genom Tyskland beskrifver han i få ord, af j hvilka
detta uttryck om Berlin och Postdam blifvit
ett ordspråk: ögat tror sig mina flera kolonner
här, än i Rom, men i ögat frågar öfverallt:
»kolonner, hvad gören j här?» Innan i han kom till
Stralsund, fann han redan gråstenar, som bådade hans
fädernesland, och han sammanfattade sitt intryck
af folket norr om Alperna i följande kärnuttryck,
som äfven blifvit ett ordspråk, men med orätt
användes såsom afseende blott j svenskarne: »Ett trögt
folk, fullt af hetsigheter.» !
Resebeskrifningen, som endast trycktes i få exemplar
för hans vänner, slutar med en sammanfattning af
konstomdömen, hvilka äro korta, kärniga, nästan
kärfva, men likväl innehålla j mera verklig
mening, än många volymer konstkritik. Han i
bringar der, likasom Winckelmann i Tyskland, framför
hvilken j han står, - vi kunna utan nationalfåfänga
säga det - antikens rena former till anseende gent
emot ett i detta fall för-slappadt sinne.
Ehrensvärd bedömde allt ur synpunkten af det
sköna. Naturen var för honom en konstnärligt
framställd tafla och j folket blott figurer
deri. Derför fäste han så mycken upp- i märksamhet
vid anletsdrag och kroppsställning, ja, på klädseln ’
såsom ett draperi. Sjelfva sederna betraktade
han ur denna synpunkt. I enlighet med denna åsigt
indelte han verlden till i tiden i den gamla och den
nya, till rummet i södern och norden, med förkärlek
för båda de förra. Endast i den gamla fann han
konsten fullkomnad. Hos sjelfva Rafael såg han
brister, som han benämde »älskansvärd svaghet».
Han djerf des till och med - och deri gifver vår tid
honom onekligen rätt - uppträda med stränghet mot S:t
Peterskyrkan i Rom, som han fann för stor, men
ändock ej nog stor, emedan »hon liknar en byggnad,
som växt och tilltagit i ett jemt förhållande:
hvilket strider emot naturen, som gör ett stort
berg helt annorlunda än ett litet».
Korteligen, de gamla älskade konsten för konstens
egen skull, under det att de nyare endast afse
»skickligheten i att göra det väl, som man antingen
väl eller illa, med goda eller elaka känslor, har
uttänkt». Detta afseende framträder dock mest hos
.folken norr om Alperna.
Söderns invånare hafva renare anletsdrag och en ädel
kroppsgestalt; de hafva blott stora passioner, deras
»både dygder och odygder härröra af styrka». Kring
Östersjön deremot blifver hämden liten, blott
stickenhet.
Italienaren sätter icke det sanna i klassen af det
fåfänga och sätter icke fåfängan i klassen af det
sanna. Han äter i stillhet för sig sjelf; men i
byggnad och hofhållning gör han allmänhetens ögon
till viljes med all den prakt, ett tidehvarf
begär. Folken i norden förbyta saken: i sina naturliga
behof sätta de prakt; och hvarest prakt gjorde en
verkan, der sätta de hushållning; de gå tvärtemot
saken. Det kommer deraf, att deras naturliga
öfverdrift och lättsinnighet bjuder dem i hvart
ögonblick att påminnas om den öfverflödslyckan, de
kunna hafva; deraf kommer en fattigdom, som förbjuder
dem, hvad de borde hafva.
En annan frukt af hans resa var hans så märkvärdiga
bok »De fria konsters filosofi», påbörjad 1782,
utgifven 1786, hvars hufvuddrag böra delgifvas dem
af vår tidskrifts läsare, som ej äro med dem förut
förtrogna.
Den första grundsatsen i de fria konsternas
filosofi är, att urbilden af det sköna måste tänkas
hos Gud sjelf såsom det fullkomligaste väsende;
men hvars skönhet, om den blefve för oss synlig,
skulle så betaga oss, att den förstörde hela vår
varelse. Endast i sinnebilder af hans egenskaper kan
den af oss fattas. Äfven i naturen uppenbarar den sig,
ty naturen, åt sig sjelf lemnad, är alltid skön, men
oroad af händelser och förfång, blir hon urartad och
får ett fult skaplynne. Detta härrör af de små lagar
i naturen, som lägga sig i vägen för de stora. Hos
menniskan sjelf är i hennes innersta en medfödd
känsla, som leder henne, genom det stora sammanhang,
hon har med naturen, att framför allt älska det
fullkomliga och sköna och det i stort färdiggjorda
allting. Men denna känsla måste utbildas genom en
sådan uppfostran, som vänjer oss vid en ständig
aktning på naturens skick och ifrån fördomar bringar
oss tillbaka till naturen. Skönt är för menniskan
allt, hvad i naturens alster är för henne närmast
nyttigt, och af menniskoverk allt, hvad som är gjordt
rätt på saken, ländande till fyllnad för de rena
behofven i menniskans friska natur. Men i den mån
tingen blifva sammansatta och för menniskans oartade
natur tjenliga, fly äfven deras skönheter mer och
mer. Genom en förfelad uppfostran uppkommer flärd,
som är saken ditåt eller ett stort sken af saken och
en mångdubbel skapnad deraf. Den är som en dimma,
genom hvilken föremålen ses på afstånd. Den visar
allt, men icke nog, den visar mer och icke allt. Utom
denna flärd i saken är ock hos menniskan en flärd,
som härrör deraf, att man fördubblar mängden af det
man njuter, i hopp att ersätta bristen på nöjet
deraf. Man förlorar styrka och sanning, och fast
man sjelf känner ofullkomliga tillfredsställelser,
söker man inbilla andra, att nian upphittat nöjen
i ett slags högre grader. Det är denna flärd, som
förderfvar saken jemte lefnadssättet och försätter
alla menniskoverk, så väl som menniskorna sjelfva,
utur det vackra tillståndet. Ännu ett tredje slags
flärd ligger i falska uttryck, som ersätter sin brist
antingen genom ett onödigt behag eller genom en viss
öfverdrift. När den rena naturen verkar, verkar den
på ett enkelt sätt. Det sanna behaget ligger i måtta
och lagom. Under denna gräns ligger det låga, öfver
denna gräns det öfverdrifna, inom den det ädla.
Har väl någon estetik, ja, vi skulle vara frestade
att säga moralfilosofi, hunnit längre?
Egendomlig som Ehrensvärds inre utveckling var,
blef äfven hans yttre ställning det. Återkommen från
Italien, deltog han flitigt i marinarbetena med sin
vän generalamiral Trolle, hos hvilken man vid dennes
snart inträffande död fann ett försegladt bref från
den då utomlands varande konungen Gustaf III, som
deri utnämnde honom till Trolles efterföljare –
en plats desto betydelsefullare, som kriget med
Ryssland tilltänktes.
Den svenska flottan lopp ut i det bästa skick,
och sonen
hade den berättigade stolthetskänslan att
kunna häfda sin
faders förtjenst om skärgårdsflottans skapande.
I det första slaget
vid Svensksund 1789 den 24 Aug. förde han befälet
och hade
redan slagit ryska eskadern under amiral Kruse,
då konungen
emot hans vilja tvang honom att leverera
drabbning med
ryska hufvudstyrkan, i stället för att fly undan.
Följden blef
det svåra nederlaget. Historiskt är, att Ehrensvärd
tre dagar
l derefter med en segrares röst och blick,
säger Adlerbeth,
j framträdde inför konungen, sägande: »Ers M:t
har ej mer
någon skärgårdsflotta!« hvilket yttrande konungen
besvarade
j med att pryda hans bröst med Svärdsordens stora
kors. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
