Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf och Maria. Saga - En utflykt till guacharogrottorna i Venezuela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 147 ––-
Nu han hörde på afstånd en skön melodi och en stämma,
så ljuf och så skär. Och han drogs af en osynlig makt
neråt sjön: det var Näcken, som spelade der. Och den
bleke, förtvifladt ynglingen kom intill stranden och
sjöguden såg. Han ju borde ha flytt, men han stannade
qvar; ty en trollmakt i tonerna låg. När nu Näcken
såg upp emot himlen och sjöng om sin kärleks oändliga
qval, Fick vår yngling ock lust till att klaga sin
sorg och förunderligt lätt flöt hans tal.
Då han slutat säd’ Näcken: »Lyft hufvudet upp,
fatta mod och var tröstad, min vän.
Gif mig hit din fiol; jag skall stränga den, jag,
och din mö skall besegras af den.»
Arme Gustaf! han tvekade visst, men han var af sin
sorg till det yttersta bragt.
Kunde lian väl, som sjöng och som spelade så, ha
beröring med afgrundens makt?
Och han var ju så skön och hans blick var så ljuf
och hans stämma, hur var den ej mild!
Det var ej någon ondska, som röjde sig der; han var
endast en lidandets bild.
Och fiolen blef strängad af mästarens hand; det var
hjelp i den trängande nöd.
Och vår yngling försökte sin stråke på den: ack,
min Gud, huru herrligt han ljöd!
Nu han lopp till Maria med vingade steg och han
spelade invid dess dörr.
»Det är Gustaf!» hon ropade, »moder, hör på! ... Huru
skönt! det är annat än förr.»
Och hon rusade ut och hon flög om hans hals och hon
ropade: »Nu är jag din!»
Men han skuffade henne ifrån sig och röt: »Uti
afgrunden först blir du min.»
»0, min Gud!» ropte flickan i skärande ton, »han
är omsnärjd af vansinnets nät», Och så sjönk hon
omkull och låg länge som död. Modren vred sina
händer och grät. Den olycklige spelte; men ack, huru
vildt! det var ej efter menniskoskick. Eko repade upp
hans sataniska skratt och förvriden, och slö var hans
blick. Och han talade hemska besvärjelseord, att en
hvar kunde rysa dervid, - Han, som talat om innerlig
kärlek förut och om vänskap och trefnad och frid.
Och han irrade kring uti dagarna sju öfver fält,
öfver skogar och mark,
Och han ropte: »Förföriska hexa, kom hit, låt mig se,
om din kärlek är stark.»
Och Maria, hon vaknade upp med ett skri: »Jag,
olyckliga, hvad har jag gjort?
Jag ju älskade^ honom så länge och ömt. O, hvi
har han det aldrig försport?
Hvarför har jag ej lyssnat till innerlig bön, utan
ständigt en osanning sagt?
Nu min hårdhet, mitt högmod, min låtsade köld har i
olyckans djup honom bragt.»
Och hon grämde sig öfver hans rysliga lott och hon
klagade hvarje minut;
Och hon pinades så utaf samvetets stygn, att ock hon
blef förvirrad till slut.
Och hon smög sig från modern och ilade ut, äfven hon,
i den villande skog,
Der hon trängde så vildt genom buskar och snår.
Ack, en osynlig makt henne drog.
Nu de råkades, båda: hon flög i hans famn; men han
stötte med vildt raseri
Henne från sig och skrek: »Gå, ditt vidriga
troll! ... nu en hexa min maka skall bli.»
Ingen fick dem att stanna: de-ilade jemt utan hejd,
hela vägen framåt;
Och han ropade: »Låt mig få vara i fred!» och hon
ropade: »Gustaf, förlåt!»
Men de tröttnade slutligt och döden dem slöt på en
gång i sin famn - ack, så blid!
Och för evigt förenade’ hvila de nu i den landtliga
kyrkogårdens frid.
Wilhelmina.
En utflykt till guacharogrottorna i Venezuela.
in önskan att med egna ögon beskåda den genom A. i
stora jagtknifvar. Trenne af indianerna buro några
få närings-v. Humbolt till klassisk ryktbarhet
upphöjda Caripe- medel, samt åtskilliga hängmattor
och erforderliga kokkärl, dalen samt den i närheten
befintliga guacharogrottan vi vandrade
nu mot öster utefter den täcka dalen, till
skulle omsider uppfyllas. Jag helsade denna dag med
glädje, l höger om Rio de Caripe, som beskuggas af
en yppig växtlighet. Anländande från Curupano till
Caripe, kunde jag nu fullkorn- Här och der finnas
conuccos, små af indianer, bearbetade landt-ligt
öfverlemna mig åt studiet af den sköna trakten.
| gods? hvarest man odlar kaffe, tobak, mais
o. s. v. Vi voro
Sedan jag trenne gånger besökt guacharogrottan,
beslöt tvungna att tillbringa natten i en koja vid
floden; först följag att vända min uppmärksamhet åt de
vidsträckta bergs- j jande morgon vid l O-tiden kunde
vi bryta upp mot de skogslandskapen i öster och sydost
från Caripe, för att lära känna j beklädda bergen.
deras yttre geologiska karakter, växt- och
djurriket samt här | Mellan de brant
uppåtstigande bergssluttningarne, som
rikta mina samlingar. Blott genom särskilt
bevågenhet lyc- begränsa dalen och floden,
bildar landskapet en kuperad gräsmark; kades det
mig att finna ledsagare och omsidor anträda ex-
j här och der ser man en rödblommig lilja höja
sig öfver det kursionen i sällskap med fyra
indianer (Chaymas) och tvenne guia gräset; flera
små flodbäddar genomskära ängarne, dock kreoler.
endast vid regntiden fyllda med vatten, hvilket,
samlande sig
En gammal förträfflig Chaymas-indian, vid namn Martin,
i bergens klyftor, nedströmmar i Caripefloden. Här är
växt-öfvertog ledningen, emedan han fullkomligt kände
till grottorna j ligheten yppigare, buskar och stora
träd förläna landskapet och bäst kände vägen. Vi voro
alla beväpnade med gevär och i en behaglig vexling.
19*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
