- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 /
151

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stamboks-vers. Af Elias Sehlstedt - Den fattige mannens glädjeblomma. Sagobild af Betty

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

151

Dem tar du nog till vara här vid lag -

Men dina byxor? Dem blir du af med, det ser jag.

6.

Landtbrukare till profession

Och mjölnare, fastän baron,

Och väldig fiskare med tretti skotar

Och andra fiskredskap och garn!

Nu kan du sköta dem - och rifva ner dm qvarn.

Den står nu spöklikt blott på berget der och rotar,
Se?n Ericsson har sagt, en man som har reson, Att
solen sjelf, i egen hög person, Vill mala mjöl till
våra grötar.

Mången hågkomst bortskymd blir och bleknad Utaf
brist på näring, som vi vete. Derför präntar visligt
undertecknad Midt för näsan på dig: E. S-dt.

Den fattige mannens glädjeWomma,

Sagobild af Betty. et går en anda af egoism och
fåfänga genom verlden,

fruktad och mäktig derför, att den har så många
an-hängare af båda könen. Egoismen, det är en känd
sanning, tillhör mannen och fåfängan har i alla
tider blifvit representerad af qvinnan. Så väl den
ena som den andra af dessa båda makter har också likt
kräftsåret spridt och gripit omkring sig i samhällets
bröst så djupt, att sjukdomen icke kan botas. Vid den
sorgliga tanken härpå vilja vi berätta en liten saga,
som visserligen i sig sjelf är en hvardagshistoria. j
den verkligheten hvarje dag förtäljer, men hvilken
dock i sagoform en gång torde kunna höras.

Det var en gång en mycket rik och mäktig man,
som i sitt hem ägde allt, hvad prakt och öfverflöd
kunna erbjuda. Denne man hade en stor samling vackra
och sällsynta blommor, hvilka han gång efter annan
hemförde från olika länder, i En del af dem hade
kostat honom stora summor. Men när j han en tid
njutit af deras skönhet, så blef han, besynnerligt
nog, led vid dem och förskaffade sig andra, ännu
ovanligare, och de förra tvinade snart bort, sedan
de en tid stått der med brutna stjelkar och hängande
hufvuden. Slutligen fick den ombytlige mannen afsrnak
för alla sina praktfulla och dyrbara blommor.

En dag gick han ut att spatsera på fältet och bese
sina vidsträckta ägor. Då varseblef han, att en af
hans underhaf-vande, en fattig arbetskarl, i sitt hem
odlade en enkel, men särdeles intagande blomma. Hon
liknade på visst sätt sensi-tivan, ty hon var blyg
och tillbakadragen liksom denna, men hennes doft
var skönt och hon prunkade med ungdomens färger:
det renaste hvita och det rosenrödaste röda.

»Den der blomman vill jag gerna äga», sade den rike
mannen och kunde omöjligen taga sin blick ifrån
den vackra blomman. »Vill du sälja henne åt mig?»
frågade han dess ägare. »Jag betalar, hvad du begär.»

»Jag vill ej sälja henne till något pris», svarade den
fattige mannen och betraktade med ömhet sin älskling.

»Hvarför det då? Du är fattig och kunde komma i
goda omständigheter genom den summa, jag bjuder dig
för blomman.»

»Nej, herre, den blomman är min enda fröjd. Bed mig
ej att lemna henne ifrån mig, för att derigenom bereda
mig timliga fördelar. Jag gör det icke.»

Den rike vällustingen insåg, att den fattige var
obeveklig, och han beslöt att antingen med våld eller
list tillegna sig blomman, som behagade honom mycket
mer än alla andra.

En dag, när den fattige mannen var frånvarande,
passade han derför på och gick till dennes hem. För
den blyga blomman, som stod der så ensam och älsklig,
berättade han med glödande vältalighet, huru skön
hon var; hon hade förut ej

vetat derom. Sedan talade han om, huru högt, huru
innerligt han älskade henne, högre än allt annat
på jorden, och tillade, att om hon ville bli hans,
så skulle hon så fint och präktigt omplanteras i en
grann förgylld vas och lysa som den förnämsta af alla
de blommor, han förut ägde.

Då smög fåfängans gift in i den enkla skogsblommans
hjerta, så att hon glömde den kärlek och tacksamhet,
hon var skyldig sin fostrare, och så lät hon föra sig
af den rike mannen till hans hem, ett präktigt slott,
der hon genast omgafs med lyx och grannlåter och
smickrades och beundrades af en mängd »fjärilar»,
granna och brokiga, som slottsherren bedt komma,
för att se på den nya blomman, och hvilka fladdrade
omkring henne, fastän de icke vågade nalkas henne
såsom de öfriga blommorna - ty slottsherren såg
det. Då blef hon äfven hög-modig. Det är en gammal
regel, som säger: »Högmod går för fall.» Det gick
med den nya, så beundrade blomman, som med alla
hennes föregångerskor: hon förglömdes lika fort som
dessa. Den friska rodnaden förbleknade och den skära
h vitheten var ej längre ren.

Emellertid sörjde den fattige mannen förlusten af
sin enda jordiska fröjd, sörjde så djupt, att han
dog och blef begrafven.

En medlidsam vän tog då hans fordna blomma, hans lifs
glädje och stolthet, som nu var glömd och nästan
förvissnad, fuktade henne med vänskapens tårar och
planterade henne i närheten af den fattige mannens
graf.

Under den deltagande vänskapens vårdande hägn började
den döende blommans inre kraft att tillväxa, och
småningom slog der ut små friska blad och slutligen
också blommor, lika doftande som fordom, ty de hade
genomgått ångrens renande luttring.

Den egoistiske rike mannen och hans likar fortfara
än i dag att samla blommor, hvilka småningom dö
bort efter att hafva blifvit flyttade från den hulda
omvårdnad, de förr åtnjutit, och med ens införts i
ett af de stora blomsterhus, der vårdaren endast vill
fröjda sig af blomman, utan att tänka på, huruvida
roten af honom med tillbörlig omsorg tillgodoses, då
det ofta händer, att jordmånen omkring växten efter
omplanteringen blir så torr, att den sköna blommans
både rot och stam förvissnar samt slutligen rensas
bort ur den hårde vårdarens åsyn, för att förtrampas
och - glömmas.

Få sådana blommor kunna åter väckas till lif,
och det är endast, då en redbar och förståndig
blomstervän tager en sådan i sin vänliga vård och
ångrens uppfriskande dagg befuktar jorden. När sedan
den i roten ännu befintliga lifs-kraften gifver sig
tillkänna, bladen friskna till och blomman visar nytt
lif - då skördar han, i medvetandet af, att hans ädla
sträfvan lyckats, en rik ersättning för sin omsorg
och sina bemödanden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 12:13:35 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1869/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free