- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 /
153

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cephalopoderna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

153

gående beskrifning visar för er" själs öga; munnen
ställd verti- i kalt, hufvudet nedåt, armarne
utsträckta - det är den så | kallade hafspolypen
eller bläckfisken, ni ser (kalmaren och
\ sepia, hålla sig i horisontel ställning).
Alla krypa med till- | hjelp af sina med sugvårtor
beväpnade armar; på samma sätt \ fatta de sitt
byte; deras omarmning är oemotståndlig: offret,
insnärjdt och liksom uppsuget, har snart känt
bettet af den förfärliga papegojnäbben, åt hvilken
dessa långa bihang äro handtlangare. Man har exempel
på, att menniskor blifvit dödade j på detta sätt.
Bläckfiskarnes talrikhet å vissa trakter af gre- i
kiska kusterna är farlig för badande; vid Polynesiens
öar äro de dy kar ne s fasa. De hafva nämligen
ofta en ganska betydande storlek; den allmänna
bläckfisken i Medelhafvet är omkring 2 fot
lång, och i Stilla Oceanen finnes det en art, som
är tre gånger så stor.

Aristoteles talar om en kalmar af 9 fots
längd. Plinius går längre och beskrifver en bläckfisk,
hvars armar hade en längd af 30 fot. En nyare
författare öfverträffar dem båda och berättar om en
händelse, då ett skepp, anfallet af en cephalopod
var nära att kantra. På grund häraf blef jättepolypen
satt i jemn-bredd med hafsormen.

Nya upptäckter hafva emellertid bevisat, att det
finnes cephalo-poder, hvars storlek vida öfverstiger
den, som zoologernas afhandlingar tillerkänna
djuren af denna klass. Så har Peron i de tasmaniska
farvattnen påträffat en kalmar, hvars armar hade 6
till 8 tums diameter och 6 eller 7 fots längd; Quoy
och Gay-mard hafva i Atlantiska Oceanen, i närheten
af eqvatorn, upphämtat qvarlefvorua af ett till samma
familj hörande blötdjur, hvars vigt de uppskattat
till öfver 2 centner.

I samma vatten har Rang funnit ett dylikt djur af
röd färg, ! hvilket hade en tunnas storlek.
Stenstrup har offentliggjort j intressanta
iakttagelser öfver en hufvudfoting, åt hvilken han
gifvit namnet ArcHteucJiis dux, och hvilken år 1853
blef uppkastad på stränderna af Jutland; djuret,
som styckades af fiskrarne, för att tjena som
agn på deras fiskkrokar, lastade flera skottkärror;
strupknölen, som har blifvit konserverad,
har ett barnhufvuds omfång, ett armstycke, som
äfvenledes förefinnes, är så stort som låret på en
fullvuxen menniska. Slutligen har Harting år
1860 beskrifvit och af bildat åtskilliga

Försök att fånga en jättepolyp,

delar af ett till samma slägte hörande jättedjur,
hvilka finnas å museet i Utrecht. Men alla dessa
iakttagelser gifva i intresse vida efter för den,
som vid slutet af år 1861 meddelades franska
vetenskapsakademien, och som vi här vilja återgifva.

Då paketångfartyget Alecton, fördt af Bouyer, löjtnant
vid franska flottan, den 30 November sistnämda år,
klockan två eftermiddagen, befann sig mellan Madeira
och Teneriffa, 24 geografiska mil nordost om denna
sistnämda ö, mötte det en vidunderlig bläckfisk,
som simmade i vattenytan.

Detta djur mätte en längd af 16 till 20 fot, dock häri
ej inberäknade de förfärliga, omkring 6 fot långa och
med sugvårtor betäckta armar, som bekransade dess
hufvud. Till färgen yar det tegelrödt, Dess ögon,
som voro utstående, hade en ofantlig vidd och en
förfärande fasthet. Munnens vidd kunde uppskattas till
öfver l f fot, Den spolformiga och mot midten starkt
vidgade kroppen framställde en massa, hvars vigt
ansågs uppgå till omkring 5 O centner. Sim-fenorna,
som befunno sig i stj er t än cl an, voro afrundade
i tvenne köttiga och ganska stora flikar.

»Då jag», skrifver Bouyer, »befann mig i närheten af
en af dessa sällsamma varelser, som oceanen stundom
upp.skickar ur sina djup, liksom för att utmana
vetenskapen, beslöt jag att på närmare håll studera
samt att söka bemäktiga mig den samma.»

Genast kommenderade han att stoppa. I största hast
laddades bössorna, anordnades en löpknut, tillreddes
harpunerna. En stark dyning, som försatte Alecton i
oordnade slingringar, så snart fartyget brassade upp,
hindrade olyckligtvis rörelserna, på samma gång som
djuret, ehuru nästan alltjemt i vattenbrynet, flyttade
sig med ett slags beräkning och syntes vilja undvika
fartyget; men detta följde det beständigt.

Vid de första kulorna, man skickade vidundret,
dök det, passerade under fartyget och visade sig
strax på andra sidan, rörande sina stora armar. Man
träffade det med ett tiotal af kulor; flera lemnade
det oskadadt. En af dem visade emellertid större
verkan, ty djuret utkastade strax en stor mängd skum
och blod i förening med klibbiga ämnen, som spredo
en stark mysklukt.

Sv. Fam.-Journ. 1869.

20.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:29 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1869/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free