- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 /
154

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cephalopoderna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 154––

Man lyckades då komma det nog nära, för att sända det
en harpun med en löpknut, men repet gled längs efter
blötdjurets elastiska kropp och stannade först vid
ändan deraf, vid de tvenne simfenorna. Man försökte
att hala det om bord. Redan befann sig största delen
af kroppen ofvan vattnet, då den oerhörda tyngden af
denna massa förmådde löpknuten att intränga i köttet
och frånskilja bakre delen, som, då den kommit om
bord, befanns väga nära en half centner.

»Officerare och matroser badö mig», säger Alectons
befälhafvare, »låta utsätta en julle, för att gripa
djuret och föra det intill fartyget. De skulle
kanske hafva lyckats härutinnan, men jag fruktade,
att odjuret, under detta möte ansigte mot ansigte,
skulle kasta sina långa, med sugvårtor beväpnade armar
öfver båtrelingen, kullvräka farkosten och kanske
qväfva några matroser i sina hemska omarmningar.

»Jag ansåg mig icke böra sätta mina mäns lif på spel,
för att tillfredsställa en känsla af nyfikenhet, om
också denna känsla hade vetenskapen till grund; och
oaktadt den brinnande ifver, hvarmed en dylik jagt
utföres, måste jag öfvergifva det stympade djuret,
som, af ett slags instinkt, syntes omsorgsfullt
undvika fartyget och öfvergick från den ena sidan
till den andra, då vi å nyo nalkades det.»

Denna jagt varade icke mindre än tre timmar.

Berthelot berättar, att äldre fiskare på Canarieöarne
meddelat honom, det de flera gånger vid flod sett
stora rödaktiga, 6 till 8 fot långa bläckfiskar,
hvilka de icke hade vågat be-mäktiga sig.

Oaktadt de ansenliga dimensionerna hos den bläckfisk,
som Bouyer påträffade, så öfverträffas dock
verkligheten här vid lag af fabeln.

»De norska fiskrarne» - berättar biskop Pontoppidan
i sin naturalhistoria - »försäkra alla, utan minsta
motsägelse i sina berättelser, att, då de lägga några
mil ut på djupet, särskilt under de varmaste dagarne
af året, synes hafvet plötsligen uppgrundas under
deras båtar; och om de utkasta sank-lodet, händer
det ofta, att de, i stället för 80 till 100 famnars
djup, knappast finna 30. Det är kraken, som lägger
sig emellan bottnen och det öfra vattnet. Yana vid
detta fenomen, göra fiskrarne sina nät i ordning,
vissa, att der finnes fisk i öfverflöd, i synnerhet
stortorsk och gråsej, och de uppdraga dem rikligen
belastade. Men om vattnets djup alltjemt förminskas,
och om det tillfälliga och rörliga grundet stiger
uppåt, då hafva fiskrarne ingen tid att förlora:
det är ormen som vaknar, som rör på sig, som vill
andas luft och utsträcka sina väldiga former i
solen. Fiskrarne taga då till att ro af alla krafter,
och när de omsider, på vederbörligt afstånd, kunna
tryggt hvila sig, se de i sjelfva verket odjuret,
som med öfra delen af sin rygg betäcker en sträcka
af en och en half mil. Fiskarne, öfverraskade af
uppåtstigandet, hoppa ett ögonblick i de fuktiga
gropar, som äro bildade mellan upphöjningarne i
djurets yttre betäckning; så utgå från denna flytande
massa ett slags taggar eller lysande horn, som utbreda
och resa sig, liknande med rår försedda master. Det
är krakens armar; och hvilka armar! Så stor är deras
styrka, att, om de fattade tågverket å ett linieskepp,
de ofelbart skulle kullkasta detta. Efter att hafva
dröjt en stund vid ytan, nedstiger odjuret med samma
långsamhet, men faran är icke desto mindre för det
fartyg, som möjligen befinner sig i grannskapet,
ty i det att kraken sänker sig, sätter han så mycket
vatten i rörelse, att hvirflar och strömmar uppstå,
lika förfärliga som den ryktbara Malströmmen.»

Cephalopodernas historia är för öfrigt ett ämne,
som fantasien i alla tider älskat att på bästa sätt
utstoffera. Låtom oss höra hvad den gamle JElianus
har att säga:

»Jag har hört», berättar han, »att vid Pozzuoli i
Italien fanns en bläckfisk, hvilken, efter att hafva
uppnått en utom-

ordentlig grad af välmåga, hade fått afsrnak för
den föda, som hafvet erbjöd honom, och sina gamla
vanor. Han vågar sig då upp på land, bemäktigar sig,
hvad han kommer Öfver, och lyckas simmande intränga
i en underjordisk kanal, hvarigenom man ledde nämde
stads orenligheter till hafvet: derifrån uppstiger han
i ett närgränsande hus, hvarest fanns ett iberiska
köpmän tillhörigt varulager, hvaribland torkade och
saltade matvaror uti stora kärl. Djuret tager kärlen
i sina armar, krossar dem och uppäter deras innehåll.

»Då köpmännen vid sitt inträde i magasinet varseblefvo
qvarlefvorna och märkte, att så många saker
försvunnit, blefvo de bestörta. Man förlorade sig i
gissningar angående upphofs-mannen till förödelsen;
ty dörrarne visade intet märke af inbrott, hvalfvet
och murarne voro oskadade: köpmännen beslöto då,
att den djerfvaste skulle stanna, dold och beväpnad,
i den inre delen af magasinet. Bläckfisken begifver
sig om natten, krypande, till sin festmåltid; liksom
en atlet, som med kraft och försigtighet sammantrycker
sin motståndare, tills han qväft honom, på samma sätt,
om jag så må säga, krossar den tjuf-aktige bläckfisken
utan möda lerkärlen. Det var då fullmåne, huset var
helt och hållet upplyst, och allt kunde med lätthet
urskiljas i belysningen.

»Den ensamme mannen vågade icke anfalla bläckfisken;
han blef förskräckt för denna best, som utan tvifvel
hade varit starkare än han. Då morgonen kom, berättade
han noga för köpmännen hvad som hade passerat, men
han fann dem klentrogna.

»Slutligen beslöto köpmännen att gemensamt angripa
sin fiende. Längtande efter ett nytt och underbart
skådespel, instängde sig kämparne i huset. Då aftonen
kommit, skyndade tjufven till sin vanliga måltid. Så
snart han inträdt, skynda sig några att tillsluta
rännilens öppning, under det att de öfriga, betäckta
af sina vapen, kasta sig öfver fienden och afhugga
hans lemmar med knifvar och andra väl slipade skärande
vapen - liksom vingårdsarbetaren eller vedhuggaren
fäller grenarne af en ek. Sedan hans starka armar
blifvit afhuggna, var det dock endast med yttersta
ansträngning de lyckades döda honom. Det sällsamma i
denna händelse är, att dessa köpmän sålunda fångade
en fisk på land. Men dessutom ådaga-lägges i denna
berättelse ifrågavarande djurs fyndiga och illistiga
naturel.»

I en annan skildring omtalar ^Elianus, att bläckfisken
gifver åt sin kropp samma färg, som den klippa har,
på hvilken han uppehåller sig. Färgförändringen
är emellertid en verklighet, som utgör ett af
de mest egendomliga dragen i dessa djurs historia.
Verani har egnat en omsorgsfull iakttagelse åt detta
förhållande hos individer af hafspolypslägtet.
Då hafs-polypen sofver, är han mörkgrå ofvantill,
nedan vinröd med hvita fläckar. Vaken, är
han gulaktig; hans ögon äro vidt utspärrade, hans
andedrägt är regelbunden. Då han går, har l han en
grå färg, betäckt med fläckar, som hafva färg af vin-I
drägg. Då han simmar, är färgen ljust gulgrå,
med ganska små rödaktiga punkter och ljusare fläckar.
Slutligen, om man | retar honom, och ingenting är
lättare - det är nog att lin-! drigt beröra honom, -
antager han en vacker kastaniefärg, betäcker sig
med små knölar, sammandrager ögonen, utspru-tar
en vattenpelare, som kan uppgå till öfver tre
fots höjd; samtidigt påskyndas hans respiration:
den blifver flämtande och oregelbunden.

Cephalopoderna hafva många fiender. Hvalarne,
och i synnerhet delfmerna, konsumera en oerhörd
mängd; likaledes ha-jarne. Äfven menniskan hjelper
till. I synnerhet sepiaslägtet, hvars kött ätes af
kustbefolkningen vid Medelhafvet, utgör der föremål
för en med omsorg bedrifven fångst.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:45 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1869/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free