- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 /
155

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ros och lilja. Hvardagshändelser, antecknade af Claës Joh. Ljungström - Drottning Sofia Magdalenas örhängen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

– 155 ––

Ros och lilja.

Hvardagshändelser, antecknade af Claes Joh. Ljung
strö»

äg minnes den tiden, då jag var ett barn Och plockade
rosor på tufva vid tufva, Vid varmaste solväggen
byggde min stufva, l regnbäcken uppsatte hammar och
qvarn, Var oklädd om foten och solbränd om kinden,
Fick slantar af herrskap, när öppnad blef grinden,
Till grantoppen klängde att kottarne nå, Som sedan
för boskap fick gälla och gå.

Den tiden bar rosorna röda.

Men barndomens dagar förgingo helt snart; En yngling
jag blef, och från fädernehärden Med lefnadslust
glad jag utträdde i verlden, Förhoppningens solsken
det lyste så klart, En framtid af lycka i fjerran
framblänkte, Att den var en hägring jag aldrig mig
tänkte; En förgård till himmelen jorden jag fann,
Der kärlekens låga hos men’skorna brann. Den tiden
bar rosorna röda.

En känsla uppflammade varm i mitt bröst; Mitt hjerta
gafs henne, som se’n blef min maka, Jag fick hennes
hjerta som gåfva tillbaka, Jag lefde i vårfröjd,
ej anande höst, Och kärlekens sångfåglar sjöngo så
glade, Och hoppet det hviskade till mig och sade:
Den stjerna, som uppgått och lyser dig blid, Skall
glänsa för dig under hela din tid.

Den tiden bar rosorna röda.

Ack, barndomens glädje och ungdomens hopp - Likt
purprade skyar i morgonens timmar, Lik dagg, som
demantlik i solskenet glimmar, Likt rosen, som gått
ur den svällande knopp - Försvunno så småningom, -
rodnaden blektes, Och daggen af vinden förstörande
smektes, Och middagens hetta förbrände de blad På
rosorna röda, som gjort mig så glad.

Så tiden bar liljorna bleka.

På lefnadens branter jag klättrade varm Och andfådd,
och ofta mig foten blef sårad, Snö föll mig i håret,
och blicken blef tårad, Jag, fordom så rik, kände
ofta mig arm. Och himlen den klara blef gråkall och
dyster, Få menniskor blefvo mig bror eller syster: Der
kärleken förr brunnit het i sin glöd, Jag fann honom
redan förkolnad och död. Så tiden bar liljorna bleka.

Hon, som blifvit min, hon fick skyndsamma bud Att
skiljas från mig och från barnen de späda. Hvad
hjelpte vår klagan! Hon måste bortträda Att åter en
gång, men med döden, stå brud. Med henne min glädje
jag lade i grafven; Mig vandringsstaf gafs, men ve
hette stafven, Och ödslig blef leden, som jag måste
gå, Der växer ej blomma, der grönskar ej strå. Så
tiden bar liljorna bleka.

Drottning Sofia Magdalenas Örhängen.

vacker sommardag år 1778 - det var den 22 Juli,
Magdalenadagen - susade morgonvinden behagligt i
ekar och lindar, som bredde sin svala skugga öfver
Drottningholms trädgård. Att döma af solens höjd,
var det ännu ganska tidigt på morgonen, åtminstone
tidigt för hofvets vanor. Klockan kunde knappt vara
mer än sju. Fågelqvittret i parken, kaskadernas stilla
sorl, surrandet af humlor och bin, i förening med
kaprifoliehäckarnes dofter, allt hade någonting
landtligt vackert och oskuldsfullt, någonting
idylliskt tjusande, sådant man den tiden älskade
att skildra i ömma herdeqväden såsom motsats till
stadslifvets tvång och konstlade nöjen. Hvilken skada,
att man ej mellan ekarnas knotiga stammar varse-blef
någon Damon och Chloe, ledande finulliga lamm i
ljusröda sidenband; idyllen hade då varit fullkomlig
och kanske gått till efterverlden i några lekande rim
af Creutz eller Oxenstjerna, Leopold eller Bellman.

Herdinnorna läto emellertid icke länge vänta
på sig. Borta i parken, vid en liten intagande
paviljong, ej långt från det ryktbara Kina, sågos
mellan löfven tvenne unga flickor i ett slags
tyrolerdrägt, rödt, svart och hvitt, med korta
klädningar, under hvilkas silfverkantade fållar
framskymtade randiga silkesstrumpor och skor med röda
bandrosor och röda klackar. Drägterna läto ana någon
kostymering enkom för dagen, enkom för Drottningholm,
och den, som tillät sig att närmare mönstra de svarta,
tätt åtsittande spenserna med deras guldsniljor och
derifrån lyftade blicken upp till de blomstrande
kinderna, som till hälften beskuggades af breda
schäferhattar, igenkände utan svårighet tvenne af
drottningens hofdamer, den tjugoåriga fröken Marianne
och den sextonåriga fröken Louise. De tycktes roa
sig så landtligt som möjligt: den ena hoppade med en
sädesärlas lätta fjät mellan träd och

buskar, medan den andra sysslade vid en kulle, der
man vid roten af en ek såg en lätt rök uppstiga.

Här var något å färde, som tycktes göra de unga
damerna både nöje och bryderi. Några tegelstenar,
lagda löst på hvarandra, bildade en improviserad
eldstad, i hvilken fint klufven torrved muntert
sprakade. Ett smärt brandjern af messing stod
prisgifvet åt lågornas skämt, och ofvanpå detta
porlade en blankskurad kaffepanna. En kammarjungfru,
utstyrd i en kokett bindmössa, snibblif och
storrosigt förkläde, af torkade sorgfälligt dammet
af tre eller fyra par äkta kinesiska mandarinkoppar,
hvilka hon derefter ställde på en silf-verbricka
af utsökt ciseleradt arbete. En liten korg af
silfver och kokosnöt, innehållande färska semlor, en
silfversockerask och en till brädden fylld gräddsnäcka
af samma metall fulländade den aptitliga anblicken
af dessa landtliga morgonsysslor.

»Nej, se, Marianne, huru besynnerligt skuggorna falla
derborta!» utropade den ena af de unga fröknarna
glädtigt, i det hon kisade med de små bruna ögonen
och förde till sina friska läppar ett nyss plockadt
smultron. - Aldrig har jag sett Drottningholm så
champétert. Hvilket gudomligt infall af hennes
majestät att stiga upp klockan sex på morgonen!

»Madame har sina kapriser och är nu i den situation,
att ingenting nekas henne»», svarade den andra
unga damen med en lätt kastning af det vackra
blonda hufvudet, i det att hon med sin solfjäder
bortfläktade röken, som luftdraget förde emot dem
från eldstaden. - Det är i dag drottningens namnsdag
och . . . hör! Saluten börjar!"

Marken begynte verkligen darra af kanonernas dån,
som borta vid Skeppsholmen förkunnade för Sverges
hufvudstad den kungliga namnsdagen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:01:29 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1869/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free