Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottning Sofia Magdalenas örhängen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 157
der hon ansåg sig misskänd, hade kastat öfver
hennes annars så milda personlighet. Nu hvilade
ett moln öfver hennes panna - kanhända en skugga af
morgonens förolämpning - och der var något retligt,
ojemnt och oroligt i hennes väsende, hvilket gjorde,
att de båda hoffröknarna helsade sin beherrskarinna
med en underdånigare nigning, än der annars brukades
i den gröna parken.
Men drottning Sofia Magdalena förblef icke likgiltig
för intrycket af en frisk sommarmorgon, en vacker
park och ett par glada ansigten. Hon nickade nådigt
åt de båda flickorna, skämtade Öfver deras ovana
morgonsyssla och vinkade dem att följa henne med
kaifet till paviljongen.
Detta svalbo i det gröna bildade en liten sexhörning
med fyra fönster och jalusier af grönt siden, beräknad
att inrymma sex eller åtta personer. Vid det ovala
bordet framför hvilsoffan stodo två små fåtöljer med
det kungliga vapnet brodera dt på karmen, och väggarne
mellan fönstren pryddes af utsökta aqvarellmålningar,
vyer af italienska landskap. En liten bordstudsare
af brons, hvars urtafla uppbars af Charon med sin
färja, och ett blommande rosenstånd i en kruka af
hvitt porslin påminte på en gång om lifvets skönhet
och dess förgänglighet.
Drottningen lät servera sig af de båda unga fröknarna,
som stående inbjödos att derefter servera sig
sjelfva. Fröken Marianne uppmuntrades att berätta
något af detta couranta hofsqvaller, hvilket hon kände
bättre än någon annan och som kanske en dag skulle
bereda henne en föga afundsvärd plats på den ryktbara
täflan i Gripsholm, der så många bland den tidens
hoffröknar, till hämd för deras bitande qvickheter,
porträtterades i skepnad af höns med menniskoansigten.
Drottningen lyssnade en stund på dessa pikanta och
rätt ofta elaka anekdoter ur dagens krönika. Men
hennes tankar voro förströdda; hon tycktes endast af
bida det ögonblick, när bordstudsaren angaf slaget
åtta. "Mina barn»», sade hon »jag återgifver eder
friheten. Begagnen den efter eget behag der ute i
parken. Jag Önskar eder mycket nöje; au revoir!»
De båda fröknarna aflägsnade sig med en ceremoniös
nigning. »Gif akt», h viskade Marianne till sin
följeslagarinna »nu flyger nattugglan in i kungaboet,
och vår fromma herr-skarinna söker persvadera sitt
samvete, att nyfikenheten icke finnes uppräknad bland
de sju dödssynderna.»
Drottningen blef allena i paviljongen. Det flyktiga
smålöjet försvann från hennes läppar, och hon försjönk
i tankar, dem ingen visste. Det blef henne qvaft i det
lilla rummet; hon öppnade ett fönster och inandades
med välbehag den svala morgonluften. »Lifvet är dock
skönt, när man har något att hoppas!» hviskade hon
tyst vid sig sjelf.
»Och likväl» fortfor hon, blickande ut genom
fönstret? »likväl finnes något, som är bättre än
hoppet. Jag begär visshet. . .! Hvem gifver mig
visshet? . . . Men har jag ej visshet? Har jag ej dig,
min Gud. och tron på din eviga försyn? Hvad begär jag
då mer?. . . Nej, denna förvetenhet är synd. Jag vill
ej fresta dig, min Gud; jag vill ej, jag bör ej läsa
i framtiden ...»
Dörren öppnades, och in trädde obemärkt den
femtioåriga trädgårdsmästaren Zetterberg, åtföljd utaf
den finska spåqvinnan. Båda stodo några ögonblick i
ljudlös tystnad, afbidande den stund, när majestätet
täcktes bevärdiga dem med sin nådiga uppmärksamhet.
»Nej», sade drottningen halfhögt, fortsättande sin
förra tankegång, »det finnes blott en nyckel till
framtiden . . . tron!»
I det samma vände hon sig om och blef varse de
nyss-komna. En svag rodnad flög öfver Sofia Magdalenas
bleka kinder. Hon syntes förlägen, mera inför sig
sjelf, än inför de tvenne hon låtit hitkalla.
»Jag har underdånigst efterkommit ers majestäts
befallning och medför här Kierolamor, som ännu aldrig
spått annat än rena sanningen åt höga och låga»,
började Zetterberg, hvars rörliga tunga sällan
förmådde uthärda fem minuters overksamhet.
»Sätt er!» sade drottningen, tvekande* och med en
naturlig känsla af medlidande, till den gamla qvinnan,
som tycktes vara trött af vandringen.
Kierolamor krusade något, men icke länge; hon hade
vant kallad i samma ärende till många förnäma hus,
ehuru aldrig så nära tronens grannskap. Hon tog plats
i den ena fåtöljen, och drottningen, hvars nyfikenhet
började blifva farlig för hennes nyss fattade beslut,
satte sig uti fåtöljen midt-emot henne.
Detta vis-å-vis hade varit något för en målares
pensel. På ena sidan den hundraåriga spåqvinnan i en
sorts galadrägt efter hennes stånd: svart bindmössa
af taft med krusadt »stycke» af hvit kammarduk,
svart silkesduk öfver axlarna samt tröja och kjol af
svart bombasin, snäft och underligt fallande efter
de knotiga formerna, under det att hennes i hundra
rynkor veckade gråpappersansigte, med två kloka
och lifliga grå ögon, stack besynnerligt af mot
den svarta drägten. På andra sidan Sveriges, Götes
och Yendes drottning, majestätisk och intagande
i sin ålders blomma, klädd i lätt morgonrock af
hvitt poult-de-soie, garnerad med dyrbara flandriska
spetsar, håret upplagdt i bucklor för morgontoiletten,
venstra handen prydd med en diamantring af kanhända
tusen riksdalers värde. Det var natt och dag, forntid
och nutid bredvid hvarandra; men för att komplettera
täflan, hade äfven behöfts en bild af den dunkla
framtid, hvarom just nu var fråga, och dertill
fanns ingen annan att tillgå, än trädgårdsmästaren
Zetterberg, hvilken, i sin gröna parkuniform med
stora messingsknappar, styf peruk och stångpiska, gula
permissioner, svarta långstrumpor och skor med stora
silfverspännen, åtminstone stod i den vörd-nadsfullt
krökta ställning, att han med skäl kunde kallas ett
lefvande frågetecken.
Kierolamor, som icke hade någon aning om
drottningens betänkligheter, ansåg emellertid
den nådiga inbjudningen att taga plats för en
invit att utan dröjsmål begynna utöfningen af sitt
yrke. Innan majestätet hann fatta ett nytt beslut,
hade gumman redan med van hand islagit åt sig en
kopp ur den rykande pannan och betraktade med mycken
uppmärksamhet de små luftbläddror, som uppstego vid
randen af koppen. Men ju längre hon betraktade dem,
desto underligare fållades rynkorna i hennes grågula
panna, och slutligen sköt hon koppen ifrån sig,
yttrande med en grimas af häpnad och förlägenhet:
»Ten kahven inte vara pra, ten kaliven visar ön tuoran
lädjen, lädjen vanlas ön tuoran sorjen.»
»Hvad är det hon säger? Är kaffet ej’ godt?» frågade
drottningen, småleende och nyfiken mot sin vilja.
»Hon säger, att der är både sorg och glädje», svarade
Zetterberg underdånigst i fri öfversättning.
»Att förutsäga detta, behöfs ingen spådomskonst»,
genmälde drottningen med en höghetsknyck på sin stolta
nacke. »Är detta allt, hvad hon har att säga mig?»
Kierolamor utsträckte sin magra hand, tog, utan
att bry sig om tången, den minsta bit hon fann uti
sockerasken, drack ut koppen och ihällde en ny, som
hon betraktade med samma uppmärksamhet, men utan att
finna resultatet gynnsammare. »Wojten nåtiga ronning,
Kierola mor ej töras på, vara för kammal att på»,
yttrade hon.
»Törs hon ej på?» frågade drottningen åter med ett
blidt smålöje.
»Hon törs ej spå», rättade Zetterberg.
Gumman fortfor:
»Te inte vara vörsta kång Kierola mor på te vörnäma,
men inf ön vikki syöta ort pakas. Vara nu sexti år ön
pådd Armvelten ön vikki olyckon isen Kyröjoki, å arg
varti ön tenskull. Vara vörti år ön pådd Lievihaukki
ten hyöka huf-vun valla ti mästerman, å arg varti ön
tenskull. Pätter ön vari o s akt an.»
»Nej, det är då omöjligt att begripa ett ord», inföll
drottningen, road af denna rotvalska. »Är det någon
Petter, hon beklagar sig öfver?»
»Hon säger», tolkade Zetterberg, »att det icke är
första gången hon spått de förnäma, men icke har
hon fått söta ord tillbaka. Det är nu sexti år,
sedan hon spådde åt Arnifelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
