Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljusets barn - Guacharo'n eller fettfågeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 164
plats deremot förlänar dem en viss mildhet. Åt
många grönsaker, som genom denna mildhet särskilt äro
lämpliga till födoämnen, anvisas med afseende derpå en
från solen bortvänd plats; endivian, htifvudsaladen
m. fl. erhålla blott i skuggan den angenämt milda
smak, som rekommenderar dem i köket. Sparrisen söker
man särskilt hålla under jorden, beröfvad ljuset,
ty blott den under jorden befintliga delen smakar
sött och behagligt, då deremot den öfver jorden
framskjutande till följd af sin bittra smak föga
tillfredsställer gomen. Likaledes är det en bekant
erfarenhet, att, ju mer de flesta frukter under
mognaden blifva utsatta för solljuset, desto mer
intensiv blifver deras arom; till och med hos dem på
samma träd gifver detta sig tillkänna. Frukt, som, då
den nedtages från trädet, smakar skarpt och bittert,
måste man först lägga i ett från ljuset afstängdt rum,
för att försvaga denna genomträngande bismak. Redan
de luktande växtdelarnes byggnad talar för ljusets
inflytande på växternas lukt. Alla delar, som lukta,
framställa en stor yta mot solstrålen; alltid först
med blommans utveckling infinner sig lukten, hos
blomknopparne och de slutna kal-karne saknas doften,
eller äga de en sådan knappast märkbar.
Skogsblommor och de, som växa i sädesåkrar, äro enligt
regeln luktlösa ; men på bergen, således utsatta för
det fria solljuset, växa blommor med kraftig arom,
och derföre är det som bergsväxter företrädesvis
tillskrifvas läkekraft mot sjukdomar och användas
i medicinen.
Blomman är det färgade elementet hos växten; hos
henne utvecklar sig hela den färg-pragt, som utmärker
växtriket; hos henne gör sig också ljusets inflytande
tydligast
Guacharo’n eller fettfågeln.
icke ringa olikhet. Redan årstiderna, af hvilka
hvardera har sin särskilta flora, äro grund till en
sådan. Snödroppen, som förmätet höjer sig ur den
smältande snön, kan till färgen knappast skiljas
från denne; de mörkröda georginerna, pionerna och
astrarne har den ljusrika högsommaren frambragt och
utvecklat. Frukter å samma träd antaga en mörkare
eller ljusare färg, allt efter som de under växandet
äro vända mot eller från solen; äpplenas och päronens
röda kinder, som gifva frukten ett så inbjudande
utseende, frambragtes af solljuset, som bestrålade
dem under mognandet. Blommor undergå till och med
en fullkomlig förändring i färg genom förökad eller
förminskap ljuskraft. Hvita blommor blifva röda i
solljuset, såsom tusenskön, satureja m. fl. Aster
versicolor, som vid första uppblomningen är hvit,
förvandlas sedermera i blått; Viola arvensis är i
sädesåkrar och skogar hvit eller blekblå, i solen
rödblå. Tvärtom förvandlas färgprakten hos tulpanen,
primulan och nejlikan, på skuggiga ställen och
öfverlemnade åt sig sjelfva, i enklare, mindre lysande
nyanser. Slutligen får äfven den hos de gröna bladen
under hösten inträffande förvandling i rödt räknas
hit, liksom uppkommandet af grönskan
hos blad och stängel försiggår under solljusets
medverkan.
Således se vi fullkomligt tydligt hos växten,
- hvilket gäller om hela det organiska lifvet i
allmänhet - att solen och hos henne ljuset hafva
öfvervägande delaktighet i dess utveckling. Med
rätta har man derföre sagt om växten, att hon har en
sol-och en jordkropp. Med jordkroppen är hon rotad
i marken, fasttrol-lad genom de jordiska krafternas,
mörkrets och tyngdens, inflytande, hvarifrån hon under
oafbruten strid söker befria sig, för att, med sol-
märkbart. Blomman andas icke mera luft, utan endast
ljus; hvad
under således, om
kroppen förgre-
färgen visar sig beroende af ljuset? Hvilken mångfald,
hvil- l nande sig i höjden, växa solens ljusfulla
krafter till mötes: ken färgprakt i de tropiska
länderna, hvilken enformighet j en förkroppsligad
strid mellan solen och jorden, ljus och deremot i
de kalla zonerna! Men äfven under samma himmels-
j mörker, en sinnebild af tvekampen i menniskan
mellan ande streck visar sig efter ljusets större
eller mindre inverkan en ’ och materia.
Gruacharo’n eller fettfågeln,
f om vi uti föregående häfte framlagt en skildring
öfver de i Venezuela förekommande grottor, hvilka
bebos af denna märkvärdiga fågel och efter honom
erhållit sin benämning, vilja vi nu gifva några
korta meddelanden angående de egendomliga grottornas
bebyggare.
Fettfågeln eller gtiacharo’n, såsom han i Venezuela
kallas, Steatornis caripensis, som har en viss likhet
med nattskäran, blifver ända till 21 tum lång. Hans
fjäderbeklädnad har en vacker rödbrun färg, som på
ryggen är mörkast och kraft-
fullast; hufvud, bröst, underlif och stjert äro
roströda, tecknade med hvita hjertformiga fläckar,
som i närheten af vingarne äro talrikast och delvis
innefattas af en svart linie.
I Europa erhöll man den första kännedomen om
denna fågel genom Alexander von Humboldt, som år
1799 hade upptäckt honom i den stora klippgrottan
vid Caripe. Men denna är, såsom vi i förutnämda
uppsats visat, icke den enda guacharogrottan i den
trakten. Fågeln är icke inskränkt till dessa speciella
platser, utan har under vårt århundrade af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
