Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Våra dagars guldmakeri - Zambos halsband. Berättelse af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––174 -
Sveriges riksbanks residens ligger i den långa raden
af storartade byggnader, som gör front mot inloppet
till Stockholms hamn och vänder solskenssidan åt
Skeppsbron. När man åt saltsjösidan passerat slottet
- »denna stora bur för en liten fågel» - och vandrar
Skeppsbron framåt förbi »Skeppsbroadelns palatser» -
en adel, som är stadd på reträtt, palatser, som mer
och mer antaga karakteren af monumenter -, stöter
inan nära slussen på bankhuset, som sträcker sig från
Jerntorget och Österlånggatan ned till Skeppsbron. Det
är en ståtlig byggnad, som hedrar minnet af Nicodemus
Tessin, byggmästaren.
Sveriges riksbank är ingen dufunge, som man säger;
han har anor från 1656. Ingen annan bank i norden har
firat sin andra sekularfest. Några af Europas länder,
dock ej många, hafva banker af äldre datum; banken i
Genua, den äldsta, inrättades 1407. Den första banken
var Venedigs, bildad år 1075. Nuvarande banken i
Venedig är dock ej äldre än sedan 1587.
Vår riksbank har, utom andra märkvärdigheter i sin
historia, äfven den, att han var den första, som utgaf
kreditsedlar - ett exempel, som blifvit följ dt i
alla länder -, och han har under sin tvåhundraåriga
verksamhet, ehuru flera gånger i svår knipa, samlat
en förmögenhet af öfver 30 millioner rdr, utom de
många millioner af vinsten, som blifvit använda
för statens allmänna behof, - ett exempel, deremot,
som icke många länders banker kunnat följa.
Det är dock ej meningen att här lemna en
sammanfattning af vårt bankväsendes historia. Dessa
siffror hafva endast blifvit anförda, för att antyda,
hvilka anor vår bank har, och huru mycket Tian väger -
tvenne saker, som ju alltid intressera oss, svenskar!
Riksbanken bor naturligtvis, liksom de flesta
millionärer, under eget tak. Han är inrymd i tvenne,
genom en öfver gränden tillbygd täckt gång förenade,
byggnader, en större och en mindre, en äldre och en
yngre - alldeles som man och hustru. De båda bankhusen
hafva ock blifvit kallade Plutus och Proserpina.
Eget nog vända de ryggen åt öster, åt Skeppsbron,
tummelplatsen för hufvudstadens lifligaste
handelsrörelse, åt den farväg, på hvilken utlandets
natur- och konstalster komma till vår marknad,
och blicka mot vester, till landets inre eller,
ännu längre, till det fjerran guldlandet, dit hela
vår tid blickar. Ligger någon mening häri? Någon vink?
Vill man titta in i något af bankhusen, så finner man
sig genast vara i ett statens embetsverk: - banken,
såsom rifcsbank, har naturligtvis för mycket länge
sedan antagit hela den tröga naturen och de stela
formerna af ett komplett embetsverk - en ändlös rad
af lokaler för olika afdelningar, en
oräknelig skara af tjenstemän, hvilka, i ordets
egentliga bemärkelse, gå i vägen för hvarandra. Ett
ovant Öga bländas derinne af sällsamma scener, scener,
som kunna komma en att vattnas i munnen. Pengar
öfverallt, högar, bundtar af pengar; kistor och skåp
fulla med pengar; nya, aldrig använda pengar, som
underskrifvas, för att skickas ut till menni-skors
lycka eller förderf; pengar, som sorteras; pengar,
som vexlas; pengar, som spelat ut sin roll i verlden,
och nu slopas. Der sitta karlar, tillhörande bankens
gamla garde, på hvilka tiden strödt silfver i håret,
under det de ej gjort annat än räknat bankens mynt,
som representerar guld, slopat bankens mynt eller
tecknat sitt namn på bankens mynt; karlar, fattiga
som kyrkråttor, hvilka dock rynka på näsan och visa
sitt förakt, om ni talar med dem om mindre summor
än hundratusental; karlar, som äro otillgängliga
för hvarje annat intresse än det, som beräknas
efter hundradet. En man, som i sitt lif aldrig
gör annat än räknar pengar, kallt, passionfritt -
hvilken tillvaro! Tusende, millioner skatta honom
måhända lycklig. Må de beklaga honom! Ett underverk
skulle det vara, om en sådan tillvaro kunde skapa en
menniska. Derur framgår på sin höjd en personlighet,
utrustad med många ensidigheter och kantigheter,
en karakter, lik kopparslanten, präglad endast på
två sidor. Långt oftare förfuskar banken alldeles
skaparens mästerverk och förvandlar det till maskin,
räknemaskin, som ej vet af någonting annat, än räkna
eller handtera pengar, ej drömmer om annat, ej lefver
för annat. Om man antager, att penningväsendet, som
en sådan person bör förmodas känna till (ehuru ej
ens detta är alldeles säkert), är hundradedelen af
den fond, som man kallar humanistiskt vett och som
man antager vara måttstocken på begreppet menniska,
så står han i samma förhållande till den humanistiskt
bildade mannen, som öret till riksdalern. Detta är
dock ej större svalg mellan menniskor, än hvad våra
kommunal-lagar skapat!
Försök att räkna pengar, ingenting annat än räkna
pengar, i fyratio eller femtio år, och säg mig sedan,
hvad ni har qvar af er ungdoms vetande, och i hvad
mån ert intellektuella lif blifvit slutet eller
tillgängligt för tidens skiftande vindar. Konsten
att räkna pengar, liksom att blifva skicklig
till hvarje annat yrkes handgrepp som helst,
är att glömma allting annat, att tillvinna sig
förmågan att ej tänka på någonting annat än det,
man har för händer. Maskinernas tidehvarf, som
är vårt, är en epok i mensklighetens historia, en
vändpunkt på mensklighetens väg, lägsta dalsänkningen
mellan tvänne stora backar; stigen höjer sig åter;
maskinerna af jern skola göra maskinerna af kött
och blod obehöfliga. Menniskoslägtet kan ej annat
än vinna på utbytet. En maskin, som räknar pengar
- en, som ej försnillar, ej räknar fel - sakna
vi dock ännu, men den finnes nog: hvad gör icke
tysken för pengar? säger ett gammalt ordspråk.
Anderson-Edenberg.
Zambos halsband.
Berättelse af Aldebaran,
bohuslänska skärgården, så bekant för sina
många l farliga klippor och undervattens-grund,
finnes en mängd
lotsplatser, hvilkas namn, efter öarne, på hvilka
de äro belägna, sluta på -ö. På en af dessa rådde
en påskmorgon ett af de sistlidne åren en särdeles
stor liflighet. Lotsbåten hade på påskaftonen, då
en svår storm från nord-vest begynt blåsa, och en
mängd vinddrifvare sökte nödhamn, utgått för att
lemna dessa sitt bistånd.
Flera lotsar hade väl blifvit satta om bord på några
af de inlöpande fartygen och lyckligen hemkommit,
men den gamle mästerlotsen, Anders, samt tvenne
lärlingar, af hvilka den ene var hans son, Lorentz,
och den andre Olle, son af en fiskare-enka på ön,
hade ännu ej hörts af. Vinden hade tidigt på morgonen
öfvergått till nordost och blåste om möjligt hårdare
än under gårdagen.
Uti den lilla rödmålade kur, hvilken var belägen högst
på ön och kallades utkiken, befunno sig fyra personer,
som genom dervarande kikare forskande bespejande det
upprörda hafvet. Tvenne af dessa voro lotsar, och de
andra två voro fruntimmer. Det äldsta af de sednare
var mästerlotsens hustru, en qvinna af omkring 50 års
ålder, på hvilkens nu skrynkliga och väderbitna drag
man dock kunde se, att hon varit, om icke en skönhet,
åtminstone en vacker qvinna. Den höga pannan och de
stora blå ögonen, hvilka, ehuru de mist ungdomens
glans, ändock ägde qvar detta egendomliga djup, som
tillkännagifver själsstyrka och resignation, buro
nu prägeln af djup sorg. På den i utkiken varande
bänken satt den andra qvinnan; hon var mor till den
ofvannämde Olle. Af hennes vaggande rörelser och
snyftningar kunde man sluta till, att hon grät.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
