Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zambos halsband. Berättelse af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 175
Stormen vildt kring bergen ryter, Hafvet fradgar,
skummet yr, Väldigt sjön mot skären bryter, Måsar
skrika, ejdern flyr. Snart en blygrå tjocka "döljer
Skär och öar, haf och land; Vattnet öfver bryggan
sköljer, Brusande mot stenig strand; Snömoln nalkas,
haglet hviner, Rutan snart betäcks med snö: Knappt man
tror, att solen skiner, Mörkt blir öfver land och sjö.
Johannes, den ene af lotsarne, som en stund genom
kikaren ifrigt spejat utåt hafvet, tog nu den samme
från ögat, hopsköt den och sade till lotsens hustru:
»Nu kan vi inte se mer för snötjocka, så dä’ a’ la
bäst, att j går ner, mor Anna, å’ tar Maja Stina ma’’
er. Dä’ tjenar inte nå’t te, att hon sitter här å’
ger sej. Yi ska’ nog se oss väl omkring, så snart
dä’ lättar på, å’ j ska’ få höra å’ oss, dä’ kan j
litt’ på.»
»Åja, åja, dä’ blir allri’ väl - j fån allri’ se
baden*) mer - å min Olle ä’ borte han ma’», suckade
den stackars Maja Stina.
»Tack ska’ j ha’, Johannes, men inte ä’et troligt,
att man min kommer igen, då baden inte syntes, innan
snöyra’ kom - emellertid ske Guds vilje! Han styrer
allt till det bästa», sade nu lotsmor och fortsatte,
i det hon vände sig till Maja Stina: »Kom nu ma’ ner
te mej å’ drick en kopp kaffe, jag bor närmre utkiken,
än j gör.»
Efter många böner lät Maja Stina leda sig ned för
berget och var snart »förtöjder» i mor Annas trefliga
h vardagsstuga, der hon under tårar och mycken jemmer
tömde den ene kaffekoppen efter den andre.
Det var ruskigt och kallt; stormen hven, och den
frusna snön piskade fönsterrutorna; men i mor Annas
stuga var det ganska hemtrefligt. I den gammalmodige
jernspiseln flammade en brasa, framför hvilken den
puttrande kaffepannan lyste, blankskurad och fin,
troget bevakad af gummans ögonsten, en stor trefärgad
katt.
I kammarns ena vrå från forna tider
Ett hörnskåp hängde; det ett årtal bar
Från Carl den tolftes tid, och det fick bli’ der
Till minne utaf lotsens faders far.
Och midt emot i andra hörnet stod der
Ett gammalt urverk uti grannt fodral;
Det räknades förnämst ibland klenoder,
Från sextonhundra’t gick dess ättartal.
Vid ena fönstret tvenne taflor pråla
I fosterländska färger: gult och blått.
Det vore konstigt nog att nu så måla
En Desideria och en Bernadotte.
En byrå se’n af valnöt, som sett dagen,
När Gustaf Adolf var i härnadståg,
Klart gnistrade de gyllene beslagen,
Och ofvanpå familje-bibeln låg.
Så soffa, bord och stolar funnos. Sängen,
Skulpterad ek, ett mästerstycke var.
Så ren hon stod med sina lärftsomhängen;
Ett fyrtal stolpar sängens tak uppbar.
En flicka om 20 år satt i soffan och stickade på en
blå och hvit »bundtröja» ; hennes vackra ansigte var
nu fördystrat, och klara tårar föllo som oftast ned på
hennes arbete. Då den frågande blick, hon kastade på
lotsmor, när denna kom från utkiken, besvarades med
en lätt förstådd rörelse på hufvudet, böjde sig den
unga qvinnan ned öfver sin stickning och grät. Hon
var lotsens fosterdotter.
Sedan mor Anna stökat undan några småsaker och allt
emellanåt, ehuru förgäfves, kastat en blick mot det
igensnöade fönstret, närmade hon sig slutligen den
högt uppbäddade sängen, och lutande sitt ansigte
deröfver, grät hon tyst. Efter en stunds förlopp
uppreste hon sig åter, och i det hon från den gamle
byrån nedtog bibeln och lade den på bordet, sade hon:
»Låtom oss trösta oss med Guds ord, ty deri ligger
vårt enda hopp. Herren öfvergifver icke de sina.»
*) båten.
Med klar och tydlig röst började nu den gamla att
föreläsa; och ju mer hon läste, desto lugnare blef
det inom och utom henne. Till och med Maja Stina
upphörde så småningom med sin jemmer.
Vid middagstiden inträdde Johannes, den förut omtalade
lotsen, och, sedan lotsmor bedt honom sitta ner,
sade han till henne:
»Da’ har lättat lite åt landsidan, å’ om inte kamraten
å’ jag tar felt, så ä’ dä’ tulljakten, som ligger ma’
alla refvena inne å’ blöter sej ute på fjorden. Dä’
måtte va’ mej en kon-stiger karl den der löjtnanten,
som kom te’ N ... ö i höstas, ty när dä’ blåser som
värst, så ä’ han ute å seglar antingen dä’ regnar
eller snöar.»
»Ja, jag har hört sägas, att det skall vara en bra
karl, och det vet jag, att han är mycket beskedlig
mot fattiga», sade mor Anna, »ty han har under denna
vinter hjelpt många, som varit i behof.»
»Det är visst en mycket reel herre», yttrade nu
Bertba, fosterdottern i huset, »ty hans jaktkarlar
skryta mycket med honom. Tänk bara, huru dessa karlar
voro i stora skulder förut samt riktiga fyllbultar,
och nu äro de snygga och nyktra. Löjtnanten lär ha’
betalt deras skulder, så att de få afbetala till
honom litet i månaden.»
»Ja», svarade Johannes, »det samma hörde jag af Karl
på udden, den ene af hans karlar; men det kan väl
aldrig vara möjligt.»
»Jo, jo men, det är allt sannt, ty jag har hört
det vid kyrkan af pastorn i söndags. Tre riksdaler
i månaden betala de löjtnanten och tre riksdaler
sätta de in i en bok, som löjtnanten skaffat dem på
sparbanken», sade nu mor Anna och tillade; »men se
der lägger tulljakten till vid bryggan. - Gifve Gud,
att den medförde några goda underrättelser om min
man - vill j, Johannes, vara snäll och höra efter?»
»Gerna», svarade den tilltalade och skyndade sig ut
samt inträffade vid bryggan lagom tidigt att taga
emot jaktens fånglina.
En stund derefter återkom han med löjtnanten. Denne
kunde kallas en vacker karl omkring 27 år gammal.
Ung han var, af glädtigt sinne, Pannan hög och ögon
blå. Redbart sinnelag der inne Fanns det, kunde man
förstå. Ledigt han i stugan träder; (Straxt det syns,
han sjöman är) Snöig - uti kommiskläder - Med behag
han dem dock bär.
Efter att vid dörren hafva af kastat sin snöiga
»sydvest» och kavaj, helsade han de närvarande med
vänligt: »god dag här inne!»
»Välkommen, herr löjtnant! stig fram och sitt»,
yttrade lotsmor, i det hon satte fram en stol åt
sin främmande.
»Tack skall ni ha’ mor, men jag är egentligen
hitseglad för att höra, hur det står till. Jag var
just hemkommen på morgonen, då jag hörde af Jan
Fiskare, att det skulle hafva händt lotsbåten en
olycka. Jag hoppas, att detta icke är förhållandet;
men i alla fall har jag kommit hit för att höra efter,
om jag kan vara er till någon tjenst. Låt mig nu
först veta, hur det står till, och hvad som händt.»
»Gud välsigne löjtnanten för hans vänlighet», svarade
mor Maja och omtalade nu orsaken till sin bedröfvelse
samt tillade:
»Det är dock nu knappast någon möjlighet, att de äro
räddade, ty med en så bra båt, som de hade, skulle
de alltid kryssat sig hem.»
»Knappt troligt, om det är sant hvad kapten på
Finn-skeppet sade åt mig, när jag lotsade honom in»,
anmärkte nu lotsen Johannes. »Jag har ej velat nämna
om’et förut, men si, han titta i sin kikare och sa’,
att han tyckte att storseglet på lotsbåten hade
blåst i trasor. Jag sprang då upp till honom och
lånte kikaren, men då kom tjockan igen, så jag kunde
inte se.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
