Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 / 177 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Märkvärdiga naturhistoriska facta - En blick på Ångermanland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

få, som äro så vanställda, att man skulle kunna tro,
det de varit utsatta för verkningarne af en stark hetta.

De fiskar, som utkastas ur volkaner i Amerika äro af
samma slag som de, hvilka man finner i floderna vid
bergens fot.

Hos flera brunnar, som blifvit borrade af de franska
soldaterna i det algieriska Sahara, har man funnit
alldeles samma företeelse, som hos de volkaner,
hvarom vi nyss talat. Då vattnet uppsprang ur
Ain-Tala-brunnen, hvilken är 148 fot djup, varseblef
man små fiskar, som sprattlade på sanden, uppkastade
genom brunnens mynning.

Fransmannen Charles Martin berättar, att han sett
dylika företeelser i flera brunnars afloppskanaler och
åtskilliga naturliga artesiska källor. De största af
dessa på ett så egendomligt sätt fångade fiskar hade
föga öfver l tums längd; de liknade våra löjor. Hanen
skiljer sig från honan genom tvärstreck; också hafva
några författare velat framställa dem som särskilta
arter. Ehuru dessa små varelser tillbringa en del
af sitt lif i mörkret, äro deras ögon ganska väl
utbildade.

Det i Sahara iakttagna fenomenet är icke det första
i sitt slag. Ayme, guvernör öfver oaserna Thebe och
Garbes i Egypten, skref år 1849, att en artesisk brunn
af 350 fots djup, hvilken han hade låtit upprensa,
försåg honom med fisk,
som sannolikt kom från Nilen; och i sjelfva verket
var den ur brunnen upphämtade sanden fullkomligt lika
med den i Nilfloden.

Andra tillfällen förekomma också, då fiskarne
komma den ännu ovanligare vägen, från skyarne. I
franska departementet Loir-Inférieur sågs år 1820,
vid ett åskregn, en otalig mängd fiskar nedfalla,
hvilka hade en längd af sex till sju linier. Samma
år och i samma departement fann man, i trakten af
Nantes och på en utsträckning af fyrahundra alnar,
jorden betäckt med fiskar af omkring en tums längd. I
Skottland har man varit vittne till ett sillregn. Å
gatorna i Klausenburg, i Siebenburgen, nedföllo, år
185S, under en mycket stormig natt, tusentals fiskar,
som hade en längd af ända till fyra tum.

Vi skulle kunna uppräkna ännu många fall af detta
slag. De erbjuda, ehuru särdeles ovanliga, dock, såsom
förut blifvit antydt, ingenting öfvernaturligt. Man
har exempel på, att stora vattenmassor blifvit förda
upp på land genom skydrag. Vid sådana tillfällen
kan då lätt inträffa, att ett större eller mindre
antal fiskar medföljer. Att dessa sedan, efter att
hafva tillryggalagt en längre eller kortare väg
genom luften, måste nedfalla till jorden, är en
naturlig följd af den allmänna tyngdkraften. Dervid
inträffar då det egendomliga fenomen, som, under namn
af fiskregn, framställes genom vidstående afbildning.




Parti af Ångermanelfven.


En blick på Ångermanland.

Det ligger onekligen en viss sanning i det
påståendet, som en gång en resande uttalade, att
ingen Rhen- eller Neckar-dal kan jemföras i skönhet
med Ångermanlands-dalen, och att, om ej hafsvikar
gjorde inskärningar i landskapet, man skulle kunna
tro sig förflyttad till nedra Schweiz, som dock i
skönhet ej motsvarar detta, i förhållande till sitt
nordliga läge, af naturen rikt utrustade landskap. Men
det är icke allenast de storartade naturscenerna,
de ilande strömmarne och f or same med sina fall,
de spegelklara sjöarne, de högtidliga skogarne, de
täcka lunderna och de böljande fälten, som fängsla
den resandes blickar - utan äfven ser han här och der
minnen från en svunnen tid höja sig, högar hvarunder
ättestora män efter en bragdrik lefnad redan under
många sekler slumrat. Då man låter blic-
ken ila öfver dessa vexlande, imposanta vyer och på samma
gång erinrar sig ångermanlänningens kärlek till sitt natursköna
landskap, kommer man ovilkorligen att tänka på skaldens ord,
då han säger:

"Ej torfva det gifves – som din – oss så kär,
I ramen af sjöar och kinder:
Vi sjelfva ha odlat hvar gröda, den bär,
Vi ock den försvarat bad7 fjerran och när,
Och förfädren slumra derunder."

Bland de graf högar, som här förekomma, må särskilt
anmärkas konung Gudmunds och hans ätts, vid – som man
tror – ortens äldsta by Jäpling i Ullångers socken. Då
Norrland i fordna tider utgjorde ett konungarike, hvarunder
åtskilliga lyd- och häradskonungar hörde, hade öfverkonungen
merendels sitt säte i Ångermanland. Bjertrå fordna kungsgård
skall hafva varit öfverkonungen Gejröders säte.

Sedan Norrland blifvit räknadt inom Upplandsgränsen,
lydde Ångermanland länge under de uppländska öfverlagmännen,
som här skipade lag och rätt genom sina underlag-
män. Först från den tid (1611), då Axel Oxenstjerna
förordnades till förste lagman öfver »all
Nordlanden», erhöllo de norrländska provinserna sina
egna lagmän och landshöfdingar.

En af Ångermanlands naturegenheter utgöra dess sig
i afsatser mot bergen höjande dalslätter. Provinsen
är rik på berg, sjöar och vattendrag, bland hvilka
sistnämda såsom det främsta må nämnas den praktfulla
Ångermanelfven, hvilken har en sammanlagd längd af 36
mil. Uti några sjöar på östra sidan om norska fjällen
och inom Norge har den tvenne af sina rotförgreningar
samt ännu en sådan, den norra, uti tvenne lappländska
sjöar. Den södra grenen bildar en vid pass tjugo
mil lång kedja af sjöar och elfver, på hvilka man
till större delen kan färdas. Den mellersta grenen,
hvilken, såsom nämdt är, också kommer från norska
fjälltrakten, ledes genom åtskilliga sjöar samt infaller i Tåsjön,
derifrån den slutligen genom flera andra sjöar en och en half
mil nedom Fjellsjö kyrka infaller i Vengelelfven, som tillhör
Ångermanelfvens södra gren. Den norra grenen deremot har
sitt ursprung 20 mil ofvanför Åsele kyrka. Sedan denna gren
genomgått åtskilliga sjöar och derefter infallit i Ångermanland,
förstärkes den vid Junsele kyrka af Röelfven och går under namn
af Norra Ådalselfven till Liden, der floden åter i skummande
kaskader störtar sig utföre mellan en verklig arkipelag af
klippöar, icke, såsom t. ex. i Norge vanligen är fallet, mellan
dystra klippmassor, utan i en mild, man kunde nästa säga
intagande, omgifning, der allt är friskt, grönt och behagligt.
Här förenar den sig med mellersta rotgrenen, för att nedanför
Resele kyrka bilda en half mils strid fors, som med 12 fots
fall kastar sig i Eds kronofors. Nedanför denna fors förenas
Norra Ådals- eller Reseleelfven med södra eller första rotgrenen,
och flyta de derefter under gemensamt namn af Ångermanelfven
vidare mot Bottniska Viken, öfverallt med utomordentligt
romantiska stränder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>