Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zambos halsband. Berättelse af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
– 179
»Rätt gissadt, jungfru Bertha», svarade
jaktlöjtnanten, i det han inträdde, helsande:
»god afton!»
»Välkommen, herr löjtnant, välkommen!» sade mor Anna,
under det Bertha framsatte en stol. »Nå! jag ser,
att herrn gjort sin resa förgäfves - tack emellertid,
mången tack! Vi skola ej glömma det deltagande,
som ni visat oss.»
»Det är ej något att tacka för, men medan jag värmer
mig litet, så kan jag ju tala om min resa till sta’n:
Det blåste friskt, och inom en timme var jag vid Räf
holmen. Der lågo några nordbo-jakter, men ingen hade
sett till lotsbåten. Nå, då satte jag kurs på sta’n,
men måste föra små segel, ty vi kunde ej för snöyra
och mörkret se handen för oss. Slutligen syntes ljusen
i staden, och klockan omkring 8 voro vi inne. Jag gick
genast till telegrafen och inlemnade ett telegram
till konsuln i Fredrikshamn. Svaret ankom ej förr
än klockan 10 i förmiddags, och nu är jag här med
det. Det lyder sålunda:
»’Ingen lotsbåt i härvarande hamn. Förlora ej
hoppet. Många svenska båtar synas härifrån i
Hirtsholmen. Kall, vice konsul.’
»Således ser ni, mor, det är mycket möjligt, att
lotsbåten ligger der.»
»Då borde de allt varit här tillkaka, ty vinden har
varit god sedan på förmiddagen», sade mor Anna,
»men Herrans vägar äro outgrundliga, och vi böra
ännu hoppas. Skulle Anders komma hem, så vore det
väl just i dag, som alltid varit vår glädjedag»,
tillade gumman med en blick på Bertha.
»Hvarföre just i dag?» frågade löjtnanten.
»Jo, ser herrn, vi fira alltid denna dag såsom Berthas
födelsedag, ehuru vi icke veta, hvilken dag vår snälla
tös är född.»
»Ursäkta mig, mor Anna, men detta förefaller mig
något besynnerligt», invände löjtnanten.
»Löjtnanten ska’ veta, att Bertha är egentligen inte
vår riktiga dotter. Det var i dag för 16 år sedan,
en afton, lik denna, fastän vi då hade tidig vår och
mild väderlek. Anders och jag hade varit gifta sedan
hösten förut och sutto just vid aftonbrasan, då en
af hans kamrater kom inspringande och sade, att ett
stort fartyg höll på att förlora på Krabbeskären. Min
man kastade på sig kavajen och skyndade ut. Snart
styrde så väl lotsbåten som ett par andra båtar
för refvade segel ut mot vraket. Då de anlände var
fartyget redan i tusen bitar och ingen vet än i
denna stund, om besättningen blifvit räddad eller
gått till bottnen. Min gubbe ämnade just återvända,
då han märkte något både svart och hvitt på sjelfva
storkrabben, och troende det vara en menniska,
seglade han så nära han i mörkret tordes och ropade,
Hans rop besvarades med ett ömkeligt tjut och, ehuru
hans kamrater påstodo, att det var ett sjötroll,
närmade han sig så nära som möjligt. Då störtade
den mörka varelsen i vattnet och sam till båten, der
den genast bergades och befanns vara en stor svart
krushårig hund. Men ej nog härmed, detta trogna djur
bar i sin mun en liten flicka af omkring tre års
ålder. Detta barn blef lyckligtvis vid lif och är»
- slutade gumman med tårfyllda ögon och en öm blick
på Bertha - »troligen nu min enda tröst.»
Några ögonblicks tystnad följde på denna berättelse,
och innan någon af de närvarande yttrat sig, inträdde
Karl, en af jaktkarlarne.
»Det är någon, som önskar tala med löjtnanten»,
sade han, sedan han helsat.
»Låt honom komma in», var svaret.
»Han vill tala vid löjtnanten här ute utan vittnen»,
sade Karl samt tillade hemlighetsfullt: »kanske det
kan vara en angifvelse.»
»Hm! besynnerligt!» sade löjtnanten, i det han gick
ut och lemnade de båda qvinnorna ensamma. Det dröjde
dock icke många minuter, innan han inkom och satte
sig, yttrande:
»Nu kan jag glädja er med, att jag fått underrättelse
om er man och lotsbåten.»
»Tala, tala!» ropade tvänne ångestfulla röster.
»Glädjen er, mina vänner», sade den unge mannen
leende. »Lotsbåten lägger snart till vid bryggan.»
»Lofvad vare Gud!» ropade Bertha och skyndade mot
dörren, under det mor Anna med sammanknäppta händer
utgöt sin tacksamhet i en brinnande bön. Bertha hade
dock ej hunnit till dörren, förrän den samma Öppnades
och en femton års gosse sprang in och omfamnade henne.
»Vildbasare! du skall väl taga lifvet af qvinfolka»,
hördes nu en grof röst yttra, och i det samma inträdde
lotsfar sjelf. Det var mor Annas tur nu att blifva
omfamnad, och säkert hade gumman ej mot alla verldens
skatter bortbytt denna våta omfamning, hvilken Straxt
derpå efterföljdes utaf en dylik af Lorentz. Glädjen
stod i ljusan sky och i det gubben Anders hjertligt
skakade hand med löjtnanten sade han:
»Tack ska’ han ha’ för hjelpen, ty jag vet väl huru
det gått, om ingen hade preserverat fruntimmerna.»
Gubben Anders var en stor och grofväxt man om fem-
I tio år. Det gråsprängda håret, det öppna
välbildade ansigtet
| och den ståtliga hållningen skulle varit en
prydnad för hvil-
| ken af de gamla sjökonungarne som helst.
Då gubben varit
lots i öfver trettio år och under tiden visat
vägen åt många
j olika länders fartyg, så hade han äfven lärt sig
många främ-
I mande ord och använde dem som honom godt syntes,
ju oftare
dess bättre. Vändande sig till sin gumma, sade han:
»Nu, mor lilla, måste du bjuda mig och löjtnanten på
en toddy, ty det kunna vi sannerligen behöfva. Vinden
var ’ein kleine bitter’, som tysken sa’. Skynda er
nu fruntimmer, så ska’ ni få höra vår ’intrikata’
resa till Danmark.» Snart sutto de alla kring bordet
och under det männen smuttade utur sina glas, började
lotsfar berätta,
Huru stormen brast lös öfver fjordar och haf
Med ett dån, som när åskan den går,
Så att båten höll på att "par tout" gå i qvaf,
Och storseglet gick sönder "en corps",
Och han ville "return", men han kunde det ej:
Både vinden och strömmen var mot.
Då han tänkte: "all right", stormen ger sig - men nej,
Den tjöt värre i tackel och skot.
Nå, "lass basen", säd’ far, och så länsade han,
Och det gick i ett rykande fläng;
Men han sade till slut, när han Hirtsholmen hann:
Se så, pojkar! Nu är det då "bien".
Efter det den af lotsfar med många utländska ord
späckade berättelsen var slutad, intogs aftonmåltiden,
hvarefter tulljakten hemförde sin befälhafvare
till den ej långt från lots-platsen belägna N ... ö
station.
Ungefär halftannat år efter ofvannämde glada
afton finna vi tulljakten åter förtöjd vid -ö
lotsbrygga. Om vi begifva oss ned i salongen, så
träffa vi genast tvenne bekanta derstädes, nämligen
vår vän löjtnanten i fullt samspråk med lots-fars
fosterdotter Bertha. Att de båda unga sitta hand
i hand, gladt och förtroligt talande om en leende
framtid, skall icke förvåna oss, då vi få veta, att
församlingens vördade kyrkoherde söndagen förut för
tredje gången förkunnat ingåendet af ett kristligt
äkta förbund emellan jaktlöjtnanten herr Axel Karlsson
och jungfru Bertha Andersdotter. Det var be-slutadt,
att bröllopet skulle äga rum dagen derpå, som var
sjelfva midsommarsafton, och att denna skulle hållas
högtidligare än vanligt, kunde man se af den mängd med
båtar, som, den ene efter den andre, anlände till ön,
alla lastade med blommor och lof.
»Nu är det tredje gången, som jag bådar er», hördes
mor Annas stämma från bryggan, »och om j nu inte
kommen, så fån j inte Guds lån till qvällmål.»
»Se så, mamma lilla», svarade löjtnanten,
»nu komina
vi.» Och Straxt derpå åtföljde de båda unga gamla
mor till
[ ett välförsedt bord. Under måltiden
inträdde en af jakt-
| karlarne och rapporterade, att »vinden hade Ökats
till storm,
och att en skonare inlupit i N ... ö hamn.»
»Hvad är det för landsman», frågade löjtnanten.
»Dä’ ä’ la allt en engelsman, han har hvit flagg med
ett rödt kors uti.»
»Så! Alltså en örlogsman eller kanhända en tulljakt»,
sade löjtnanten, i det han steg upp från bordet. »Det
är så godt att ge sig af hem då, ehuru det redan är
så sent, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
