Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vishet, sanning, godhet. Aforismer af Claës Joh. Ljungström (Forts.) - En matinée bland djuren. Dramatiserad af Thorborg Vide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 ––
Alla fråga de blott en fråga: livad är sanning. -
Denna fråga framställer statsmannen, som skall främja
folkens väl och värna menniskors rätt. Den framställes
af krigaren, som är färdig att plantera sitt blods
rosor, de purpurröda, på stridsfältet. Den framställes
af domaren, som skall lag skipa sina medmenniskor
emellan. Den framställes af religionsläraren, som
ransakar skrifterna, att kunna tyda dem för folket och
framställa den förening, som bör ega rum emellan Gud,
skaparen, och menniskan, den skapade. Alla, om de
icke äro legoherdar, som sky arbetet och blott söka
kost och lön, men icke uppfyllandet af sin pligt, alla
fråga de: hvad är sanning? Ja, den ringaste dagakarl,
den lägste bland folket har enahanda spörj smal.
Hora vi icke denna fråga uttalas med ord, vi finna
den dock genomgå hvarje menniskas tankar, för så vidt
de blifva oss bekanta; vi se den gå, såsom varptråden
i väfven, genom alla en menniskas handlingar, för så
vidt de äro öfverlagde.
Hvad är då saningen? Sanningen är af bildens likhet
med urbilden.
Derföre är det som det kan sägas, att Gud är
sanningen, ty han är den absoluta sanningen, är
sig sjelf, är både urbild och afbild i och för
sig sjelf. Men allt hvad som från honom utgått, är
också sanning. Hela skapelsen är sanning, ty den
har utgått ifrån den gudomliga tanke, som tänkte
den, i och med det samma den blef. Verldsaltet, som
på det noggrannaste är vordet i enlighet med dess
frambringares mening, ordningen inom detta, der allt
går efter gifna lagar, ifrån hvilka intet vad till
en högre rätt kan gifvas, är sanning, är den för oss
skönjbara sanningen. Likasom ljuset utstrålar från
solen och af oss bemärkes, på samma gång vi derigenom
bemärka hennes tillvaro, så äro produkterna af den
eviges tanke de, som för oss uppenbara sanningens
tillvaro. Menniskan ock är sålunda en uppenbarelseform
af sanningen, då hon, efter måttet af den förmåga
dertill, som hos henne blifvit nedlagd, liknar sitt
upphof, lemnande en afbild af urbilden; äfvensom
menniskans verk äro det, då de utföras i enlighet
med den tanke, som bestämt handlingens beskaffenhet,
förutsatt, att denna tanke är god, är sann, är vis,
det är är normal. Sanningen är öfverensstämmelsen
med det rätta, goda och sköna.
Sanningen är, såsom varande afbildens likhet med
urbilden, idéen förverkligad.
Kan då sanningen finnas? Ja! Den finnes af enhvar,
som med allvar henne söker. Newton och Keppler,
som sökte lagarne för himlakropparnes ringdans, för
sferernas harmoni, funno sanningen. Franklin, hvilken
med samma vishet, som mytologiens Jupiter, handhade
Thors vigge, fann sanningen. Linné, hvilken, såsom
han sjelf yttrade, hade »koxat in i Guds rådskammare»,
fann henne; och åt samma fynd fröjdade sig Berzelius
i sitt laboratorium. Hvad finner Apelles eller Raphael
eller hvilken som heldst, som på duken med konstnärlig
hand fäster i skiftande färger sina tankar? Hvad
finner Phidias eller Thorvaldsen eller Sergel, dessa,
som taga stenen ur klippan, öfverfara den lifgifvande
med mejseln? Hvad finner en Weber, en Haydn, hvad
finna deras likar, som sända från den dallrande
strängen eller från den af luft genomströmmade pipan
dessa ljudvågor, hvilka smeka vårt öra och komma vårt
hjerta att känna en obeskriflig sällhet? Hvad finner
Pindarus, Goethe, Tegnér, hvad finna skalderna, då de
låta sina tankar och känslor klara och genomskinliga
fram-strömma som källsprånget ur klippan? - De
finna sanningen. Och denna finnes äfven af den,
som kärleksfullt bryter sitt bröd åt den hungrige,
men på ett sätt, som blifver denne till gagns, -
hon finnes af den, som med sin själs öga skådar in
i en öppnad himmel, upp till det högsta väsendet. |
Men sanningen måste sökas, sökas med arbete. Den,
[ som lättjefullt kastar sig neder och sofver i
sin lyckas sol-I skensvärme, eller den, som trög och
njutningslysten hängifver sig åt vällusten, eller den,
som i sin hjernas verkstad smider listen och sveket,
den finner icke sanningen. Ty hon är en kostelig
perla, dyrbarare och skönare, än någon, som hittas
vid Ceylons kust; hon är en skatt, väderikare än
Perus guld, än Golkondas diamanter. Som dessa så
måste ock sanningen ärligt och oförtrutet sökas;
men den, som söker, han finner, och med detta fynd
löser sig menniskoanden från all träldom, och det
blifver verklighet, hvad den store mästaren sade:
»sanningen skall göra eder fria».
Den genom sanningen frigjorde, han gläds åt sin
frihet, och han framgår genom verlden med en ren
panna, på hvil-! ken sanningen satt, som diadem, sitt
strålande insegel, och j han åtnjuter aktningsvärda
medmenniskor s vördnad; hans fria | ande fäster
änglavingar vid sina skuldror, och buren på dessa,
l gör han gästbesök i himmelen, tills han slutligen
der stannar, i lefvande i och omgifven af den eviga
sanningens ljus.
(Forts.)
En matinée bland djuren,
(Dramatiserad af Thorborg Vide.)
Djurpersonalen:
Panter, f. d. minister hos lejonkungen. Panterhonan,
hans gemål. Gräfsvin, potentat, stor egendomsägare.
Buffel,––––––––––––––––––––
Näktergal, naturpoet, sångare. Kråka, namnkunnig
författarinna. Stork, prest.
Homo insipiens, medlem af djurverlden
vitterhetsakademi. M. fl.
(Pantern, Panterhonan och deras ungar ligga på ön
stor grön plan utanför deras bo, midt i en djup skog,
på alla sidor omgifven af oöfverskådligt vatten.)
Pantern.
Väl är det stort, att bland de andra djuren En panter
vara, med ett brokigt skinn, Uppå hvars fläckar alla
se med vördnad Och inför hvilket hopen kröker rygg -
- - Dock sådan ära med vårt lugn betalas: Man får ju
aldrig rätt rå om sig sjelf, Och aldrig nånsin är det
tyst i hålan . . . Jag såg med smärta på en daggmask
nyss; Han låg och sträckte på sig här i gräset,
Af min närvaro ej det minsta störd;
Han i sin ringhet ej min höghet fattar -
I solen låg han, lugn och trygg, som om
Hon varit till blott för att värma honom;
Jag skulle vilja varit i hans skinn;
Jag skulle velat byta samhällsställning
Med minsta kräk––––blott för att njuta ro.
Panterhonan.
Det samma säger jag, min dyre vän: Yid kungens hof
- jag menar lejonkungens - Jag ofta satt med afund
i min barm Mot honorna ibland de lägre djuren, Som
aldrig blifva kallade till hofs; Med dem jag ofta
önskat byta öde För att ... få gäspa käkarne ur led;
Men mången högvälboren åsna fanns, Som var charmerad
af ett dylikt hoflif––––-
Pantern.
Jag känner slägten - fast den gammal är, Så tycks den
just ej äga stora anspråk, Men lemnom den! Det är en
talrik slägt, Som ej går ut, så länge verlden varar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
