- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 /
194

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LIV. Sverige och Frankrike under trettioåriga kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

194

anser det vara nog, att sända mig sin minister,
så skall någon af mina tjenare *) komma och afhöra
kardinalens framställningar !»

På samma gång som man var så noga om den franska
höghcten, fruktade man i Frankrike för Gustaf Adolfs
närhet, och vid hofvet sade man helt öppet, när
han gått öfver Rhen, att han ämnade räcka handen åt
Hugenotterna. Derför var man angelägen att sätta sig
i säkerhet mot honom och ville till den ändan besätta
Elsass, ett land, hvarpå Frankrike påstod sig hafva
anspråk, emedan det på konung Dagoberts tid tillhört
det samma. Gustaf Adolf afböjde kraftigt förslaget
samt förklarade sig ensam kunna sköta Tyskland; och
då det franska sändebudet en gång skrytsamt visade
honom en förteckning öfver de franska hära-rne och
talade om, huru snart de kunde vara i Tyskland,
svarade Gustaf Adolf: »man kan bespara sig mödan att
föra dem till Tyskland; jag kan möta dem vid Paris,
dit jag känner vägen lika väl som till Wien!» En annan
gång, sedan det kommit till Gustaf Adolfs kunskap,
att Frankrike lofvat Bayern hjelp mot honom sjelf,
kunde han ej återhålla sin förbittring öfver denna
dubbelhet, utan utbrast: »jag skall med mina svenskar
gå till Paris och köra bort den baksluge munken!»
Det franska sändebudet svarade: »det besväret är
öfverflödigt; munken skall säkert ha den äran att på
gränsen möta eders maj:t i spetsen för 100,000 man!»

Det må nu ligga mer eller mindre sanning i dessa
anekdoter - de bekräfta dock, hvad man i öfrigt vet
om Gustaf Adolfs sinnesstämning mot Frankrike. Hans
ovanliga framgång, hans segerrika och krigsdugliga
härar och derjemte Ri-chelieus fruktan, att kejsaren
dock till slut skulle vinna seger och samla i sin
hand det splittrade Tyskland samt sålunda blifva
vida farligare, än den nordiske konungen, - se der,
hvad som af höll Frankrike från att draga svärdet
ur skidan. I en synnerligen kinkig belägenhet
kom Frankrike, då Gustaf Adolf efter den lysande
öfvergången af Lech mitt i fiendens åsyn stod färdig
att inrycka i Bayern. Konung Ludvig utropade vid
underrättelsen härom: »i sanning, det är hög tid
att sätta en gräns för den der Götens utsväfvande
företag!» - och nu skulle Frankrike visa, hvad det
förmådde, för att hejda segraren och rädda Bayern. Det
franska sändebudet i Mimenen St. Etienne infann sig
derför hos Gustaf Adolf - det var den 20 April - och
erhöll företräde i närvaro af kurfursten af Pfalz,
pfalsgrefvarne af Sulzbach, fältmarskalken Gustaf
Horn och en mängd andra högre officerare. Det samtal,
som vid detta tillfälle ägde rum, mellan konungen
och sändebudet, vilja vi här till det hufvudsakliga
anföra **). Så fort fransmannen anfört sitt ärende,
sade konungen: »att han icke kunde lita på hertigen af
Bayern, att denne ville komma till någon förlikning,
emedan motsatsen syntes af de bref, som man hade
uppfångat, för att icke tala om kejsarens uppmaningar
att fortsätta kriget och löften om 50.000 man, hvarmed
Wallenstein skulle skynda till hertigens undsättning!»
Fransmwmen talade vidare om, »det stora nöje,
som Gustaf Adolf Skulle bereda Frankrikes konung,
om han läte hertigen af Bayern åtnjuta neutralitet»,
men konungen invände, »att hertigen hade sjelf användt
sina krafter för att drifva svenskarna från Bamberg.»

När nu sändebudet sökte urskulda hertigen och
förklarade, att Tilly handlat mot hertigens vilja,
sade konungen: »jag ser väl, att ni söker uppehålla
mig med fagert snack! Har hertigen upphört att
hålla krigsfolk vid deri ligistiska hären, att
rekrytera, att förstärka denna här? Om Tilly handlat
mot hans befallning, hvarför har han icke blifvit
straffad?»***) Härpå kunde St. Etienne intet svara,
men sökte dock att

ställa hertigen i så vacker dager som möjligt och
försäkrade, att han alltid talade om den svenska
konungen med aktning och vördnad. Konungen fastade
intet afseende dervid, utan sade: »jag känner hertigen
af Bayern och hans prestknep. Han har en dubbel tröja
och vänder än ut den blå, än den ; röda sidan med
burgundiska korset i hvitt och rödt der-ofvanpå. Han
blandar färgerna allt efter omständigheterna, men
jag råder honom att dermed söka bedraga andra än
konungen af Sverige, som känner honom både utan och
innan.» Ännu sökte fransmannen att taga hertigen i
försvar och gjorde det i väl fria och hotande ordalag,
som om konungen af Frankrike skulle på det djupaste
harmas öfver det sätt, hvarpå konungen behandlade
hertigen. »Jag förlåter eder eder okunnighet» -
svarade då konungen med ädel värdighet - »men ni
glömmer eder och går för långt i eder fransyska
fritalig-het. Ni är illa underrättad om förbindelserna
melkn mig och konungen, eder herre, och jag är fullt
viss om, att han icke skickat eder hit att underhandla
till förmån för hertigen af Bayern, eftersom ni icke
uppvisat för mig något kreditiv, undertecknadt af
hans hand. Kom derför ihåg, till hvem och på hvilket
ställe ni talar, och uppför eder med mera vördnad och
hofsamhet. Eftersom ni talar på hertigens af Bayerns ;
vägnar, så antag det ödmjuka skick, som höfves den,
hvilken : beder segraren om en nåd. Denna fria ton,
som männen från edert land taga sig, kan jag för
ingen del lida. Jag är icke ! gjord för den fransyska
lättfärdigheten, jag vill underrätta j eder derom.»

| St. Etienne blef till en början förvånad
öfver den stränga

l ton, hvarmed konungen talade, men föll till föga
och bad om i förlåtelse, hvarpå han anhöll,
att konungen åtminstone ville tillkännagifva de
vilkor, hvarpå han ville lemna hertigen neu-tralitet.
»När hertigen nedlagt vapen, skall jag låta honom
l veta min vilja!» - svarade konungen. »Men man
erbjuder l ju ofta fredsvilkor åt den besegrade
fienden» - invände St. i Etienne. Konungen
framställde då sina vilkor, men de voro ! sådana,
att St. Etienne icke kunde antaga dem. »Sade
jag i icke det» - utropade då konungen med ovilja -
»att ni icke tänker på annat, än att bedraga mig.
Så många undflykter | äro det bästa beviset på
hertigens förställning och onda vilja. ! Säg honom,
å mina vägnar, att, om han icke inom 24 tim-! mar
antager de vilkor, som jag erbjuder honom, skall han
se l sitt land i eld och lågor. Det är
tid på, att denne furste j och hans förbundne få
lära sig, huru farligt det är att reta ; mig och
att hafva mig till fiende.» Nu kom återigen
fransmannen fram med sina stora och stolta ord.
»Ers Maj:t må göra, som er godt synes» -
sade han - »men jag kan försäkra, att konungen, min
herre, skall finna det mycket illa, j att hertigen
af Bayern, hans vän och bundsförvandt, behandlas så
hårdt, helst af en konung, som står i förbindelse
med hans allra-kristligaste Majestät ****) och af
hvilken han bort kunna vänta litet mera villfarighet
och skonsamhet. Efter allt detta kan han väl
komma att taga ett annat parti och mäktigt
understödja sina bundsförvandter.»

Konungen kunde knappt återhålla sin harm vid åhörandet
af dessa ord, men han lade band på sin häftighet
och svarade med sjelfbeherskning: »Monsieur de
St. Etienne, jag har meddelat den allra-kristligaste
konungen mina afsigter genom hans sändebud och
särskildt genom herr de Charnacé. Jag känner derför
bättre än ni konungens, eder herres, åsigter, och jag
räknar på hans vänskap samt har anledning tro, att ni
talar af nit för hertigen af Bayern. Men ni må veta,
att, om konungen, eder herre, skulle bryta förbundet
med mig, så skall han icke dermed förmå mig att taga
ett steg till-

*) Quelqu’un de mes domestiques.

**) Det återfinnes hos flera historieskrifvare
från denna tid. Vi hafva hämtat det ur den här
ofvan omnämnda Histoire de Gust. Adolphe, Torne IV,
p. 233-241, hvarmed vi jemfört ett bref, skrifvet
den 30 April 1632 af en Balthasar Neu(kirch?) till en
förnäm herre (arkiv till upplysn. af svenska krigens
och krigsinrättningarnes historia, II. s. 429-433).

***) Underrättelsen om Tillys död kom först den 23
April från svenska lägret den nyss anförde Neu(kirch)
tillhanda. Han skrifver i sitt bref, att berättelsen
om Tillys död icke bekräftat sig, utan att Tilly
med egen hand undertecknat ett bref från Ingolstadt,
hvari han beder grefve Fredrik af Solms sända honom en
berömd harberare. Öfverste Sperreuter hade uppfångat
brefvet och sändt det till konungen med förfrågan,
huru man skulle göra, och konungen hade genast låtit
barberaren begifva sig till den sårade. "Indessen
ist heute Zeitung ans dem Königl. Feldlager kommen,
dass er (Tilly) sowohl als der Altringer todt seie."

****) Sådan var de franska konungarnes titel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1869/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free