Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LIV. Sverige och Frankrike under trettioåriga kriget - En skogstur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195 -
baka. Jag har fört krig hela mitt lif, och jag
har lärt mig inse, att intet folk finnes, som
är oöfvervinneligt. Min sak är rättvis, och jag
har åtnjutit Guds beskydd, särskilt i slaget vid
Leipzig. Det är på hans beskydd, jag räknar ännu mer,
än på min egen kraft. Jag är blott ett svagt verktyg,
af hvilket Gud betjenar sig för sina ändamål. Jag har
ännu icke förlorat mer än min hatt, som de kejserlige
togo i Preussen och-skickade till Wallenstein. Jag
tänker, att de hafva fått betala den dyrt nog,
och att Tilly gerna skulle hafva sett, det jag haft
min hatt i behåll. Brister det något i betalningen,
skall Wallenstein väl kunna fylla den!»
Den 24 April bröt konungen upp, och sedan han vunnit
Bayern och befann sig i Mtinchen och vägen till de
kejserliga arfländerna och Wien stod honom öppen,
- kom åter ett fransyskt sändebud till honom, för
att å konung Ludvigs vägnar fråga, huru långt han
ämnade utsträcka sina eröfringar och hvar han ämnade
stanna. »Så långt, som mina fördelar fordra!» - blef
konungens svar, och dermed måste Frankrike låta sig
nöja. Och på denna fot förblef det sedan. Konungen
tog väl emot Frankrikes penningar, men han lät sig
icke ledas en hårsmån från hvad han ansåg bäst och
nyttigast. Så förblef det äfven efter hans död,
tills det första nederlaget, som drabbade Sverige,
med ens förändrade alla förhållanden.
Utrymmet tillåter oss icke att skildra all den
smälek, som svenska män då måste lida, till och med af
sådana (kurfursten af Saxen), för hvilka den svenska
konungen haft allt ospardt, ända till lifvet. Nog
af, Sverige måste söka vinna ett närmare förbund med
Frankrike. Men nu var Richelieu mindre böjd att lyssna
till sådana förslag. Den, som sjelf behöfde hjelp,
kunde icke vara Frankrike till någon hjelp. Det
svenska sändebudet, som skickades till Paris, kunde
ingenting uträtta. Då beslöt rikskansleren sjelf
att begifva sig till Frankrike. Med en svit af 200
personer anlände han i April 1635 till Compiégne, der
franska hofvet då vistades, och han blef emottagen
med de största utmärkelser. Dock hade den franske
kardinalen svårt att i det yttre tillstädja full
jemlikhet
En skogstur,
jaga skogshöns har i så måtto likhet med en resa
y för upptäckande af nya länder, floder och berg,
att begge äro, snart sagdt, lika svåra att finna; de
förstnämda fly undan, så snart någon nalkas, hvaremot
de sistnämda åtminstone blifva qvar på det ställe,
der de en gång befinna sig.
Vilja vi nu ändtligen komma skogshönsen närmare, så
måste vi ansluta oss till en erfaren jägare och icke
sky hvarken ansträngande gående, nattens skymning
eller långa timmars väntan.
I sådana skogstrakter, som finnas i närheten af
byar eller städer, anträffas ej lätt en orre eller
tjäder; de älska de aflägsna, djupa skogarne, de svårt
tillgängliga fjällen och de lugna, med ljung, pors,
kråk- eller enris betäckta dälderna, i skydd af lof-
och barrskog.
Dit måste vi begifva oss, försedda med tillräckligt
munförråd, om vi vilja upptäcka en af dessa skogens
intressanta invånare. Från landsvägen beträda vi
en smal gångstig, som leder öfver bergshöjder och
skogsdälder. Den beträdes endast af vedhuggare och
jägare, men upphör också i allmänhet snart nog, och
vår vän jägaren går oförskräckt på öfver mossiga
stenar och genom buskage utan vägspår. Här och
der äro på hvarandra lagda några stenar, utgörande
vägmärken. Vi komma in i aflägsna partier af skogens
bakgrund, dem sällan en menniskofot beträdt. En bäck
hoppar lustigt fram mellan stenarne, och längre bort
se vi tydligen en tilltrampad smal väg till dess
kant. Jägaren fäster uppmärksamheten på de i marken
synliga spåren efter hjortar. »Här i klyftan», säger
han, »har också en räf sitt bo. Den sluge rödhårige
krabaten har fördrifvit det grafsvin, som med mycken
möda anordnat det för sig. Vi måste med det allra
första skicka en
kula i pelsen på den gamle syndaren, ty det är
hufvudsakligen han, som anställer så stora härjningar
bland skogshönsen.»
Vi fortsätta klättrandet öfver de med tall bekrönta
klipp-| blocken. Under tyngden af sin egen krona har
ett stort träd fallit tvärs öfver vår väg. Här heter
det: klättra antingen öfver, eller kryp under. Se,
här ligga präktiga, skarlakansröda fjädrar på marken,
blandade med svarta! Här har någon röfvare spisat
en nötskrika. Hvem var väl missdådaren? Måhända en
uggla, måhända ett lodjur eller en mård, - hvem kan
veta’t! Alla dessa roflystna krabater drifva här sitt
spel! Då tonar genom skogen ett långt utdraget pip och
ett derpå följande qvitter: Ti-hih-titititi-tih! Det
är en hjerpe ! På ett tecken af vår vän gömma vi oss
försigtigt bakom stammen af en väldig tall och speja
med ögonen omkring i trakten, förhållande oss alldeles
stilla och med största uppmärksamhet aktgifvande
på hvarje ljud, hvarje rörelse i skogen. Der -
der sticker en fågel fram mellan buskarne! Den har
ungefär en vanlig medelmåttig tupps storlek. Dess
färg är så lik den bruna skogsmarken, att det endast
är rörelsen, som låter oss igenkänna den allra som
täckaste fågel. Genom vår kikare kunna vi betrakta
honom närmare. Han å sin sida är ifrigt sysselsatt
med botaniska undersökningar: han plockar upp frö
från marken, tillika med blåbär och smultron, nyper
enTÄSItt af ett ungt blad från en liten saftig växt,
och dessutom idkar han äfven insektstudier, ty han
förtär slutligen några skalbaggar och maskar till
desert. Den svarta strupen och tofsen i hufvudet
å den vackra fågeln gifva genast tillkänna, att vi
hafva framför oss en hane. Nu* lockar han åter med
ett högljudt pip, och en höna med ett halft dussin
täcka ungar blifver synlig, lockar dessa och visar
dem myror, skalbaggar och andra små varelser, som
krypa på marken.
åt Axel Oxenstjerna. Han gjorde det inom sig, det vet
man i - han yttrade bland annat om honom, »att han
var en outtömlig källa af väl uttänkta råd» - men till
det yttre skulle han alltid, ofta på ett i våra ögon
löjligt sätt, taga försteget framför svensken. Så
t. ex. måste man formligen öfverens-komma om, att
Richelieu, när Oxenstjerna kom att besöka honom,
skulle såsom värd lemna honom högra handen. Han
gjorde så ock, men då Oxenstjerna af artighet gjorde
en afböjande åtbörd,var kardinalen genast färdig att
intaga högra sidan.
Underhandlingen bedrefs med raskhet. Inom fyra
dagar voro vilkoren för förbundet uppgjorda.
Richelieu skulle sedan l j göra den svenske
kanslern ett afskedsbesök. Han kom upp
i j resstöflar, något, som betraktades såsom
mindre höfligt. Han förebar en resa och att
han i förbifarten kommit upp för att aflägga sitt
afskedsbesök. Vid afskedet från konungen
och drottningen erhöll Axel Oxenstjerna en gulddosa
med konung Ludvigs bild, rikt besatt med diamanter,
samt en diamantring, :j som uppskattades till 10
å 12,000 riksdalers värde. !|
Förhållandena förändrade sig dock åter lika
hastigt. In- j nan år 1635 var slut, hade Johan
Baner åter bundit segern j vid de svenska vapnen,
och då började Frankrike med en- j trägenhet fordra
fullbordandet af det förbund, som det i för- \\
\ stone med påfallande likgiltighet ingått. På
våren 1637 blef j det ock af svenska regeringen
stadfästadt. Men till och med j under det Frankrikes
sändebud i Stockholm arbetade på för- j bundets
fullbordande, ser man den svenska regeringen i bref
j till Axel Oxenstjerna klaga öfver, att fransmannen
gjorde sig allt för familier och att man derför
beslutat affärda honom i till rikskansleren.
Mycket kunde vara att tillägga rörande så väl Lennart
j Torstensson som Carl Gustaf Wrangel samt den franska
be- | fälhafvaren Turenne och franska regeringens sätt
att gå till j väga under krigets fortsättning; men det
anförda torde vara i tillräckligt, för att visa det
öfvermod, hvarmed Frankrike be- j handlade sin svenske
bundsförvandt, - ett öfvermod, som i visserligen icke
upphörde med detta krig. St.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
