Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En skogstur - Sagoförfattaren Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De gamla tyckas under tiden hafva upptäckt något
misstänkt; med blixtens hastighet försvinna de i
det tjocka buskaget och mellan stenarne. Då stöter
oss vår vän lätt i sidan och pekar med fingret,
i hvilken riktning vi skola ställa vår kikare. Vi
hafva i dag en alldeles utomordentlig lycka, hvilken
väl icke träffar oss en gång till. Vi upptäcka en
präktig tjäderhane. Allvarsam och funderande sitter
den starkt byggda fågeln med sina svarta fjädrar
och värmer sig i solskenet. Emellanåt snaskar han
på några unga tallkottar, som hänga honom midt för
näsan, och deremellan tittar och lyss han med stor
uppmärksamhet åt alla håll. Intet ljud undgår
honom. Han tittar uppåt, – der tyckes något lefvande
ådraga sig hans intresse. Riktigt – några steg
längre in i dälden, rakt under en snöhvit björkstam,
har en orrhane med två hönor lägrat sig och fixerar
oss skarpt. Han observeras strax, till följe af
de präktiga stjertfjädrarne, som äro böjda utåt i
lyrform. Då lossnar olyckligtvis en smula jord under
våra fötter och faller sakta utför. Fåglarne sträcka
halsarne, och i ett nu svirra de med högt bullrande
vingslag in i skogens natt. Allt är tyst och stilla,
Vår vän berättar oss på hemvägen om skogshönsens
vanor och lefnadssätt, äfvenså om den intressanta
jagten å dem.
-
Sagoförfattaren Andersen.
Danmark är
stort såsom
moder, men det är ofta icke någon god moder mot sina
bästa barn», säger den nu mera öfver hela den bildade
verlden kände och erkände skalden, sagoförfattaren
och romanskrifvaren Andersen. Särskilt häntydande på
Tycho Brahe, hafva dessa ord dock vunnit tilllämpning
äfven på andra af Danmarks mest snillrika söner,
och icke minst på den man, som sjelf yttrade dem. Ty,
såsom ofta är fallet med stora män, blef Andersen i
början af sin litterära bana misskänd, ja mången gång
hånad inom sitt eget fädernesland, och först efter
det man på andra håll börjat tjusas af hans utmärkta
arbeten, blefvo hans landsmäns ögon öppnade för det
sant poetiska i hans sällsynta snillealster.
Hans Christian Andersen föddes den 2 April 1805 i
Odense på Fyen, i en fattig skomakares anspråkslösa
bostad. I den älskvärda boken »Mitt lifs sagor»
berättade han om sin tidigt aflidne, förståndige,
rikt begåfvade, fast alltid sorgset stämde fader,
om sin kärleksfulla, fromma och något vidskepliga
moder och om sig sjelf, det drömmande barnet, som
gerna gick omkring med slutna ögon, sällan lekte med
sina jämnåriga, helst satt under en mellan gårdsmuren
och tvenne stänger utspänd skärm, för att blicka
in bland de solbelysta bladen af en vinbärsbuske,
eller steg upp på vinden, för att betrakta den å
takrännan placerade kistan med jord och köksväxter,
moderns lilla trädgård, som ännu fortfarande blommar
i »Snödrottningen». Hans barndom är det vänliga
och fredliga lugn i hans lif, hvarifrån han senare
hämtar ämnet till sina täckaste poesier. Mången
af våra läsare torde erinra sig dikten »Soldaten»,
som genom sitt rörande innehåll fängslar hvar och
en. Den lille gossen, som der omtalas, var ingen
annan än den blifvande diktaren. – Äfven en stor
förkärlek för teatern utmärker redan hans barndom; med
hänryckning beträder han i enskilta små roller scenen,
och med inspiration skrifver han som gosse sitt första
skådespel, hvarmed han roar sina grannar och vänner,
tills en förmäten grannflickas hån kommer honom
att plötsligen förstummas.
Redan strax efter hans konfirmation börja hans lifs
stormar och strider. Utrustad med ringa medel och
stora förhoppningar, stödd på den grundsatsen: »man
måste först med ihärdighet genomgå många svårigheter,
för att sedan blifva berömd», reser han från Odense
till Köpenhamn, för att der uteslutande egna sig åt
teatern. Främmande och öfvergifven vandrar han genom
hufvudstadens folkhvimmel. Hans hjerta är fullt af barnslig
tillförsigt, alla menniskor äro i hans ögon vänner,
till alla fattar han ett obegränsadt förtroende. Men
huru bittert blifver han icke sviken! Ingen vill
känna honom, ingen vill hjelpa honom. – En dansös,
som han beder om skydd och bistånd, stöter honom
lika i obarmhertigt tillbaka, som teaterns direktör,
hvilken med några hårda ord tillintetgör en ungdomlig
fantasis skönaste dröm.
»Jag tänkte på att dö, såsom det enda och bästa för
mig», berättar han från den tiden, »men min själ höjde
sig till Gud, och med barnets förtroende till sin
fader höll hon sig fast vid honom; jag gret riktigt
ut och sade derpå till mig sjelf: ’när allt först
har gått riktigt olyckligt, sänder han sedan hjelp,
det har jag ju läst. Man måste först lida mycket,
innan man kan ernå något resultat.’»
En snickares verkstad är hans närmaste tillflyktsort;
dock i beviljas honom här blott en kort vistelse. Ödet
förer honom snart derpå tillsammans med musikläraren
Siboni, kompositören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
