- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 /
200

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rhenfallet vid Schaffhausen - Flickan med Näckrosen. Ett Stilleben-stycke af Onkel Adam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ansatsen till den djerfva dansen, som väcker så
mycken förvåning och välförtjent beundran.



Det var temmeligen tidigt på morgonen, då jag anlände
till det vackert belägna hotellet, midt emot det
imposanta Rhenfallet. Vädret var ljust och klart;
solen strålade i gyllene glans på den blåa himmeln
och ett mildt luftdrag rörde lätt de breda bladen å
vinrankorna, som sträckte sig utefter bergen ända
till floddalen. Ett betydligt antal resande från
olika länder hade samlats i hotellets smakfulla
matsal: alla hade en gemensam önskan – att se
Rhenfallet
. Himmeln skulle icke kunnat visa sig
vänligare. Man öppnade matsalens dörr; vi trädde
ut ur rummet: hvilken anblick! Vi hade icke anat
någonting af detta sublima majestät – skådespelet
öfverträffade vår förväntan. »Ah!» var det utrop,
som frampressade sig ur våra bröst, då våra blickar
öfverforo de dimmoln, som i vågformig gestalt höjde
sig i dalen. Hvilket skakande brus! Som en aflägsen
åska bullra de nedstörtande vattenmassorna, och det
förefaller, som om jorden darrade under ens fötter. De
bränningar, som ett sådant brant fall framkalla,
studsa tillbaka i bäckenet och blifva af efterströmmande
vågor med våld tillbakaträngda i allt större kretsar.
– Hvad är väl allt menniskoverk mot detta enda under
af den outtömliga naturen!

Ur de flygtiga vågorna, som i brusande rörelse
nalkas det branta fallet och fräsande hoppa uppefter
klippspetsarne, höja sig tvenne kolossala klippblock,
rikligt beväxta med mossa och hvilka göra den
lössläppta floden ett starkt afbräck, fördelande den
i trenne särskilta forsar. Det minsta fallet störtar,
i närheten af ett Jernbruk, med djerft lopp utföre,
kastande de rörliga massorna högt upp i den darrande
luften. Den andra strömmen hämmas af en uppstående
klippafsats – och huru brusar och fräser den
icke, då den vilda vattenmassan under alla möjliga
färgspel kastar sig ned i bäckenet, i det imposanta
djupet! Alla färger blandas och ögat fasar för den
våldsamma strömmen, hvilken hotar att uppsluka allt,
som kommer i hans väg. Rikligaste vattenmassan företer
den rasande fors, som nedstörtar öfver en hög lodrät
klippa, tätt vid foten af det fordna röfvarslottet
Lauffen.

Till detta upphöjda skådespel må man tänka sig den
glödande solen, som kastar sina heta strålar på
det i skum upplösta och i form af ånga ur bäckenet
uppstigande vattnet.

Hvilken glans! Hvilken prakt! Ett förtrollande skimmer
hägrar öfver dalen. Ett sådant skådespel kan man blott
beundra, icke beskrifva. Man betraktar de nedstörtande
massorna och – tiger. Der naturen talar så högt,
bör den svaga menniskan iakttaga en ödmjuk tystnad.

Rhenfallet vid Schaffhausen.

*



Flickan med Näckrosen.

Ett Stillebens-stycke af Onkel Adam.

Jag kan aldrig stanna utmed någon af våra många små
sjöar, eller se en gammal träbild af jungfru Maria
med barnet, som kyrkorådets glömska eller vördnad
lemnat qvar på sin gamla plats, i en landtkyrka, utan
att minnas gubben Alm - en gammal för detta lektor,
som på ålderdomen slagit sig till ro på sin lilla
gård, Applahult nedergården, der han hela vintern
läste och omläste sina klassiska författare på
grekiska och latin, emedan han icke erkände
någon annan klassicitet än denna. Om sommaren gick
han och påtade i sin trädgård, eller vandrade i sin
äng och funderade öfver naturens hemlighet.

Det är bra underligt och låter ändå underligare,
att jag, då jag ser ut öfver en liten insjö, alltid
tänker på den gubben och för hans skull tittar efter,
om der växa hvita näckrosor, fastän de råka vara
bland mina favoritblommor, liksom de voro hans. I
detta fall var han lycklig, ty Applahult gränsade
till en liten insjö, som var särdeles rik på hvita
näckrosor, som ingen, vid strängaste onåd, fick röra.

Jag konditionerade den tiden i den, ej långt från
Applahult belägna Appelkulla prestgård, dit lektorn
allt emellanåt, som det kallades, sprang öfver skogen
för att helsa på prosten; men, som det tycktes,
äfven för att, så der på qvällen, kunna besöka den
närbelägna gamla kyrkan, dit ingen åtminstone inbjöds
att följa honom. Dessa besök i kyrkan föreföllo, i
synnerhet mina disciplar, underliga, och i all tysthet
beslöto de att utspionera gubben Alm. En vacker
sommarafton kom den gamle »springande», hvilket
vill säga, att han, helt makligt, vandrade öfver ängen
mot prestgården. Den mellerste, Adolf – en qvick och
liflig gosse, som var lika ferm i små skälmstycken,
som han var klen i sin latin, hvarför han kände på
sig, att han icke kunde stå väl hos farbror
lektorn –, skyndade då i förväg och gömde sig bakom det lilla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:45 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1869/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free