Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med Näckrosen. Ett Stilleben-stycke af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
orgelverket, ungefär som salig lifmedikus Hedin
fordomdags smög sig in i Lofö kyrka, för att
spionera på Gustaf III. Adolfs försök lyckades
till en del; men skörden blef icke synnerligen
ymnig, emedan han, fastän han i goda två timmar,
i en högst besvärlig ställning, observerade den
gamle lektorn, ej visste mer att berätta, än att
gubben gick gången upp och ned med käppen öfver
ryggen, och då och då stannade för att betrakta en
bild af den heliga jungfrun med Kristusbarnet, som
af nåd fått sin plats i ett af kyrkans hörn, troligen
mest derför, att förgyllningen på baldakinen,
under hvilken jungfrun hade sin plats, delvis
var temmeligen hel och prydlig. Hvarför gubben gick
och spankulerade i kyrkan, var och blef således en
hemlighet; men han var så kuriös, sade alla, till
och med prosten, som förklarade, att »reson var den»,
att »brödren lektor Alm» var en gammal ungkarl.
Näckrosornas plundring (tillhör texten, sid. 202.)
Prosten var en mycket praktisk man och god
landtbrukare, som aldrig rätt kunde förlåta sin
lärde broder, att han läste Pindaros, just då han
bort mäta upp trösken, och satt och tittade på
näckrosorna i sjön, då han bort vara med för att se
på, huru man slog hö på ängen. Prosten Landen kunde
ej fatta möjligheten af en dylik opraktisk menniska;
ty lärdom var bra, hvilket han, som sjelf filosofie
magister, väl visste – dock med måtta och förstånd,
så att man icke mera älskade böcker och lärdom,
naturlif och poesi än det reela – det, som slog i
spann och »syntes för menniskors ögon».
Det underligaste var dock, att gubben Alm, oaktadt
betydligt äldre än prosten Landen, tycktes vara yngre
– var lifligare, gladare och med bättre helsa, än sin
praktiskt förståndige vän.
Orsaken är svår att utforska, hvarför fantasterna
(och en sådan var onekligen lektorn) hålla bättre ut
i lifvets dal, än det praktiska folket. Det der rent
praktiska fängslar oss vid jorden – men det gör godt
för helsan att emellanåt sväfva litet der ofvanom.
Jordens dyrbaraste skatter, guld och ädla stenar,
måste man söka under jorden; men blommorna, men
fjärilarne hålla sig på dess yta och höja sig, så
godt de förmå, mot ljuset.
Det är gifvit, att en fjäril känner sig lyckligare
och lättare, än en daggmask, som slingrar sig genom
ett guldfält. Det var just denna lycka, att lefva i
ljuset, som dock hvarken kan mätas, vägas eller
magasineras, som gjorde den gamle lektorn så ungdomlig,
och motsatsen, eller lyckan af att lefva bland blott
mätbara realiteter, som gjorde prosten så tung och
så gammal.
Man kunde ej gerna se ett par mera olika varelser,
än dessa gubbar – bra hvardera i sitt slag – redbara,
goda – ja ädla; men efter olika manér.
»Bror är road, tror jag», sade prosten, »är riktigt
road af att sitta på en sten, vid sin lilla sjö, och
betrakta, huru vattnet sqvalpar fram och åter –
vore jag som bror, skulle jag åtminstone ha med mig
ett metspö, ty fisken håller sig, då solen skiner,
gerna under näckbladen, och bror skulle kunna, helt
lätt, dra upp en och annan fet aborre, som kunde
stekas till brors qvällsmål. Stekt aborre är delikat och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
