Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med Näckrosen. Ett Stilleben-stycke af Onkel Adam - En naturbild från Syd-Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skräp» ut, och således i första rummet den gamla
Mariabilden med barnet, som herr Mögelqvist icke
förstod sig på att laga, och som dessutom, som
prosten Landén ganska rätt anmärkte, blott var
en qvarlefva af det »papistiska mörkret", och så
väl utan nytta för kyrkan, som vanprydligt – hvilket
äfven kyrkorådet tyckte. Samma dom träffade
några adliga vapen, som blott voro fåfänglighet,
och de gamla hvalfmålningarne, som herr
Mögelqvist lofvade skulle öfverstrykas med krita,
så att icke ett fnask, hvarken af »syndafallet» eller
»himmelriket» skulle skina igenom. Detta beslut,
som också verkställdes med stor skyndsamhet,
emedan herr Mögelqvist under samma sommar äfven
måste bygga ett stall i »götisk stil», så att det
såg ut som en kyrka, åt f. d. grosshandlaren Lammerman
på stora Svärta – en man, som hade råd att göra
allting götiskt med spetsbågar. Hästarne på Svärta
skådade således dagen genom spetsbågiga fönster,
under det att sockenboarne i Appelkulla kyrka
skådade den genom fyrkantiga stallfönster.
Hela socknen tyckte, att herr Mögelqvists förslag var
förträffligt, och gladde sig åt att få ett »snyggt»
Guds hus, och de ende, som vågade göra invändningar,
voro lektorn och den unge informatorn; men begge
strandade dock mot prostens »praktiska förstånd»,
som, lik dynerna utanför kusten, skymde för allt det
sköna, som fanns inuti landet. Det praktiska förnuftet
äro sandreflarne, som jordlifvets stormiga haf drar
omkring fantasiens och det andliga lifvets heliga öar,
liksom för att hindra sig sjelf att intränga på ett
område, dit det icke får gå.
När hösten kom var reparationen färdig – församlingen
hade sig ett Guds hus, som i det närmaste liknade en
danssal i stadens hotell och saknade alla »sinliga
bilder», som kunde störa andakten; ty, i sanning,
visst hade det händt, att en och annan, under
predikan, med intresse betraktat de bjertmålade
vapnen, den gamla predikstolen eller Mariabilden,
och således kanske – hvad vet jag? – blifvit hindrad
i sin andakt eller – från att somna.
Den, som dock kände den djupaste smärtan, var den
gamle lektorn. Jag åter grep till min gamla tröst,
den nämligen att förarga mig öfver vederbörande,
hvilket gjorde, att smärtan ej grep mig så djupt,
som den grep den gamle lektorn, då sorgen föll till
bottnen och hårdnade, i stället att, som hos den
unge informatorn, genom en skakning af förargelse,
hållas flytande.
Denna förargelse öfver byggmästare och hela det
välvisa kyrkorådet, kunde jag ej dölja för min gamle
vän lektorn; ty jag ville trösta honom med samma
medel, hvarmed jag tröstade mig sjelf; men han blott
smålog sorgset och sade: »Åh nej, så skall han icke
säga – de äro blotta verktyg i en annans hand, fastän
de anse sig handla frivilligt. En gång i tiden måste
dock näckrosorna härjas och Mariabilden med barnet
falla till stoft – det skedde nu – och jag erkänner»,
tillade han, under det att ett på en gång barnsligt
och förläget småleende sväfvade kring munnen, »jag
erkänner, att dessa näckrosor och denna bild voro
de sista banden, som ännu fängslade mig vid detta
lifvet.»
Jag betraktade honom förundrad.
»Han ser på mig», så – smålog gubben; »men så är det
ändå. Han vill icke fråga mig; men bra nyfiken är
han väl ändå, eller huru?»
»Jag kan icke neka – näckrosorna – den gamla bilden –
det är ej godt att sammanjemka detta.»
»Jo, jo men! går det för sig», yttrade lektorn
och tvärtystnade. – Efter ett långt eftersinnande
började han åter: »Vet han – han liksom jag har en
liflig fantasi, och en sådan är oupphörligen i fara
att begå dumheter i verldslig mening. Han ser allt i
en annan dager än andra; i en annan belysning än dessa
praktiska menniskor, som se tingen i hela sin tråkiga
sanning – och menniskolifvet invuxet i en tjock bark,
som för dem döljer, huru hvarje liten atom derinom
arbetar för att bygga kronan, drifva blommorna och
knyta frukten.
»Det är höst – har han intet bättre att göra, så helsa
på mig emellanåt; ty jag vet, att han skall till
akademien till vårterminen. Om han någonsin kommer
tillbaka till Appelkulla, så hittar han blott en kulle
på kyrkogården, der den gamle lektorn sofver i ro. Nå
se ej ledsen ut för det. Kom ihåg, jag är sjuttio år –
mina näckrosor äro borta, min Mariebild sönderslagen,
kastad på kyrkvinden, och jag sjelf blir också ett
stoft, men, ser han, idéen med detta stoft, skälet,
hvarför det lefde här, resultatet af denna art af
verksamhet och hvila komma alla fram i en ny skapelse.
»Titta om gubben, – han är alltid välkommen.»
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
