Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Postbudet - Vishet, sanning, godhet. Aforismer af Claës Joh. Ljungström (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
___ 910
£l J. \J ’ N
Ja, hvad annat, det skulle jag tro. Se, när man
har sådana j skönt, som en frambrytande sol,
förutsatt - noga till mär-
bref i väntan, då står man gerna med ögat
oafvändt i en j kändes - , att hans ansigte tyder
på bref. Nu kan han vara
enda riktning en half timmas tid för tidigt vid
grinden, och j viss om en välsmakande belöning,
trött och hungrig och tör-
då synes den gamle godlynte bref bärarens
väderbitna ansigte stig som har är.
Vishet, sanning, godhet
(Aforismer af Claes Joh. Ljungström.)
(Forts, och slut fr. sid. 188.)
^edan visheten anordnat allt efter de högsta ändamål,
är det sanningen, som framställer detta så, att den
trognaste af bild gifves af den idéela urbilden,
och då detta skett, är det godheten, som, öm och
kärleksfull, omhuldar det samma. Så är ofvanför sagdt,
så säges i fortsättningen. Detta är också det både
logiska och historiska sammanhanget emellan visheten,
sanningen och godheten.
Tänka vi oss Gud, det högsta väsendet, vi kunna
icke j tänka oss det under andra förhållanden dess
egenskaper emellan, då vi nämligen betrakta det med
hänsyn till verlden och oss, hvilket väl också
egentligen blir det enda sätt, hvarpå j det ändliga
väsendet menniskan kan fatta det oändliga väsen- j
det Gud. - Betrakta vi åter menniskan, hvilken så väl
reli- j gionen som filosofien förklarar vara ett
slags emanation från [ det högsta väsendet eller
en afbild af detta, vi finna hos j henne, för
så vidt hon icke framträder abnormt, afvikande
j från de af hennes väsen och existens
gifna lagarne, förnedrande sig till eller
under djuren - olyckligtvis både kan hon och ofta
gör hon begge delarne –, vi finna hos menniskan
samma förhållande emellan hennes själs egenskaper:
förståndet, viljan, känslan, hvars yttringar, då de
te sig, som de böra, äro vishet, sanning, godhet.
Menniskan, sjelf ett tänkande väsen, har tänkt
och tänker sig andra med tankeförmåga utrustade
väsen likaledes beskaffade - och detta ifrån Honom,
som är den allt besjälande anden, ned till henne
sjelf. Jag säger med flit: ned till henne sjelf,
ty det vore förmätet att påstå det menniskan skulle
vara den enda af Gud skapade förnuftiga varelsen uti
ett verldsallt, som flammar af milliarder solar, som
fylles af ännu flera milliarder jordklot, på hvilka
icke döden ensamt kan bo. utan der lif måste finnas,
lif. som kanske kommit till högre fullkomnande,
med hänsyn till det spirituella och intellektuella,
än vi här i vår klokskap ens kunna ana, men hvartill
vi möjligen en gång kunna komma.
Vishet, sanning, godhet - man vågar säga det, och
betona det - måste finnas hos hvarje ande, ehvad
anden är fri från materiens band såsom den absolute
anden, hvilken vi gifvit namnet Gud, ett namn, som är
liktydigt med, eller rent af betyder god, eller anden
är fjettrad i materiens bojor och stängd .tills vidare
inom dess gränsor såsom vår ande, hvilken onekligen
mången gång känner sig i samma belägenhet, som burens
fågel, hvilken blickar ut genom fönstret och upp mot
de blå rymderna, meii ändock icke på sina gifna vingar
kan lyfta sig högre, än till ..trådarne i burens tak.
Hafva vi sagt, att visheten är dfelnandet af allt
efter de bästa ändamål, och att sanningen %f den
förverkligade idéen, då, i samband dermed, frågas:
Hvad är godheten ?
Godheten är ådagaläggandet af den högsta välvilja.
Detta i dess fullkomlighet finna vi blott hos det
fullkomligaste väsendet; men vi finna det ock hos de
skapade väsen, som kallas menniskor.
Godheten uppenbarar sig i hela skapelsen, och se vi
med ögon, som icke fördunklats af fördomar, måste vi
medgifva, att ingenting kan vara bättre sagdt, än det
mosaiska ordet: »Gud såg på allt, det Han gjordt hade,
och si det var allt ganska godt».
Sant är, att oss synes mången gång, som om godheten
icke skulle finnas, intet ådagaläggande af välvilja
äga rum,
då vi se förstörelsen framgå snart sagdt ohejdad
i verlden. Yi se städer med tusentals menniskor
uppslukas af jorden, som öppnar sin mun, eller
qväfvas af hafvet, som öppnar sin famn; vi se -
slägten utträngas från fält, der de funnits kanske
sedan årtusenden, och andra slägten, som utgjutit
de förras blod, hämta skördar, der detta flutit;
vi se giftvinden mörda karavanerna, blixten krossa
arbeten och arbetande händer, orkanen kringkasta
spillrorna af de starkaste farkoster; vi se rofdjuren
sönderslita de fredliga och nyttiga bland de öfriga
osjälade varelserna; vi se insektskaror i svärmar,
som göra dagen nästan till natt, förvandla de rikaste
fält till öknar. Då fråga vi: finnes det godhet hos
Honom, som skall vårda allt? - Vi häpna för denna
fråga, och vi häpna för förstörelsen, som framkallat
den samma. - Dock, menniskoöga, du kan icke se allt,
slut dig till! Menniskotanke, du kan icke genomtränga
allt, fäll dina stolta vingar! Klandrande tunga,
hejda dig! - En högre ordning finnes, den menniskan
ännu icke lärt sig fatta, den kanske först efter
århundraden vetenskapen börjar skönja genom tankens
skarpaste synglas, den kanske tifl och med först
blifver synbar i det ljus, för hvilket andens blickar
öppnas i omätligt aflägsna rymder, dem han en gång
får ohindrad genomila.
Godhet finnes, och den uppenbarar sig beständigt. Jag
vill till och med gå så långt, att jag vill påstå, det
icke något ondt finnes, utan att det onda är endast
en frånvaro af det goda, liksom kemisten säger, att
köld icke finnes, utan är endast en frånvaro af värme,
som fysikern säger att mörker icke finnes, utan mörker
är endast frånvaron, af ljus. - Ja! Godheten finnes
och den ter sig för våra blickar, eller, om vi så
vilja säga, i verlden.
Skåda solen, der hon framgår på sin bana och
gjuter sitt ljus och sin värme öfver jorden, som
derigenom lif vas att kläda sig i en drägt, hvilken
vi icke kunna tänka oss herrligare! Gå ut i lunden
en sommarmorgon, andas den rena luften, som vidgar
ditt bröst och färgar blodet i dina ådror högrödare,
att din kind purpras; se, huru fästet genomströmmas af
ljuset, låt ditt Öra smekas af fågelsången, förnim,
huru alla väsen, ifrån blomman för din fot till dig
sjelf, fröjdas åt dagen, njuta af lifvet, som drickes
i fulla drag - säg sedan, om det finnes godhet eller
icke! - Gå ut i skördeanden, betrakta det fyllda axet,
som skall nära dig, se på det fruktbärande trädet med
sina grenar - ser du icke godheten ? - Den, som vill,
han kan se den: se den i solens strålar, i månens
skimmer, i stjernornas ljusglimtar, i gräsets strå,
i blommans kalk, i regnets och daggens droppar, i
den långsamt fallande snöflingan, i luftens vågor,
i den atrnosferre-nande blixten och - i sin egen
skapnad, i sina ödens gång, i sin själs egenskaper,
och tydligast, då han betraktar menniskoslägtets
utveckling och mensklighetens historia.
Men godheten har äfven tagit sin boning i
meunisko-hjertat, och den framträder derur i
skepnaden af välvilja, bjelpsamhet, förbarmande,
menniskokärlek. Väl finnas menniskor, om hvilka
man säger, att de hafva hjertan hårda som klippan,
och menniskor - i sanning de föraktligaste af alla
-, som låtsa godhet, eller till och med visa en
sådan, men visa den endast af beräkning; men dömer
man sina medmenniskor utan vald, skall man finna,
att dessa nämda höra till undantagen, ja, att ingen
menniska finnes, hos hvilken icke framglimta kornen
af godhetens guld, ehuru mången gång inbäddade
i egoismens’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
