Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 222 ––-
mycken lumpenhet, att det gjort mig
förtviflad. Intriger, löftesbrott, förvrängda
framställningar af sanningen, allt har blifvit
begagnadt för att vinna ett mål. Om min medtäflare
varit mig öfverlägsen, skulle jag funnit mig
uti att vara öfver-vunnen; men att se, huru
slägtskapsförhållanden och underdånigt fjesk gälla
mera än arbete och en manlig sjelfkänsla, detta är
bittert. Och att, för brödfödans skull, vara tvungen
att kanske ännu flera gånger söka dessa menniskors
förord, detta är nästan mera än en man, med någon
stolthet, kan bära.»
»Ja, min Ernst!» utropade Margareta med värma, »du
är mycket för stor, att söka menniskors gunst och
förord. Yi skola försöka tänka ut något medel till
vår bergning, utan att du behöfver vara i beröring
med förmän.»
»Min plan är redan uppgjord, - så vida krafterna
räcka till», tillade han vemodigt. »Jag vill säga dig,
min älskade hustru, att jag denna senare tid erfarit
en besynnerlig tyngd och smärta i bröstet, hvilket
oroar mig för er skull. Jag fruktar, att mitt bröst
är svårt angripet, och Gud allena vet, huru länge
jag ännu kan få sträfva för de mina. Emellertid har
jag i dag fått löfte om undervisningen i ett par
flickskolor. Det blir inte mycket, men dock något,
och vi få hoppas på bättre tider.»
Margareta lutade sitt hufvud intill sin makes bröst,
hon ville ej låta honom se de tårar, som banade
sig väg utför hennes kinder, sådana brännande tårar,
hvilka lemna outplånliga spår, och komma menniskan att
inom några timmar känna sig många år äldre. Hennes
tankar gingo tillbaka till den tid, då denne, nu
brutne man, var en kraftfull, eldig yngling, då han
trodde sig blott behöfva vilja verka, för att äfven
kunna göra det. O! huru tiderna hade förändrats! Huru
vanmäktig syntes all deras sträfvan! huru lönlöst
deras arbete! Men varmare än någonsin slöt hon
sig intill honom, hon kände sin kärlek tillväxa, i
samma mån hon blef mera behöflig för honom; det var
ej endast makans ömhet, det blef något af den allt
försakande, uppoffrande hängifvenhet, som modren
känner för sitt hjelpbehöfvande barn. Ack! hon var
ju numera allt för den fordom så stolte Ernst Dickman.
Det var höst; den första snön föll i tjocka, täta
flockar och förorsakade denna enformiga, vemodiga
tystnad, som åtföljer vinterns första inträde, innan
ännu den frusna markens knarrande och bjellrornas
klang åter fyller luften med glada ljud.
I sängkammaren satt Ernst i en stor hvilstol vid
fönstret. Det var förbi med den starke mannens kraft,
och de glänsande ögonen, som sorgset blickade ut öfver
den hvita jorden, var det enda, som påminte om hans
fordna skönhet.
Nästan ljudlöst inträdde Margareta. »Här, min
älskade», sade hon, »hafva vi ett vänligt bref från
din bror, han kommer oförtöfvadt, kanske redan i dag.»
»Gud ske lof, att jag ännu en gång får trycka min
hederlige Görans hand! Jag gläder mig vid tanken på,
huru vi skola hålla af hvarandra.»
Efter en lång paus, sade Ernst: »Det är märkvärdigt,
huru olika lifvets förhållanden te sig, då man, vid
dess gräns, blickar tillbaka på åtskilnaden mellan
våra förhoppningar och dess resultater. Som barn,
och ännu såsom ung man, såg jag alltid med ett slags
medlidande förakt ned på denne genombeskedlige,
men, i mitt tycke, inskränkte bror. Jag ömkade mig
öfver hans småsinta uppfattning af framtiden. Nu se
vi resultaten af våra olika banor: han kan lemna sin
enda son en betydlig förmögenhet, under det att jag -
’ - - »
Här afbröts den sjuke af en häftig hosta. Sedan han
något hämtat sig. tillade han: »Det är lifvets sista
bittra, men helsosamma pröfning, att jag, just till
denne brors ädelmod, måste anförtro mina kära.»
I det samma hördes en vagns sakta rullande. Några
ögonblick derefter inträdde den efterlängtade
brodern. Djupt gripande var återseendet mellan dessa
båda; de kände, att efter 18 år, var detta första
och sista gången de skulle trycka hvarandras hand.
Några timmar senare satt Margareta med sin svåger uti
det angränsande rummet. Ernst hade, efter den starka
själs-skakningen, behöft hvila, och Margareta skulle
nu, enligt Ernsts uttryckliga önskan, för sin svåger
framställa de sorgliga öden, som drabbat dem under
de senaste åren.
»Nå. min goda svägerska!» sade den lille vänlige
bror Göran, »låt mig nu riktigt få höra, huru ni
haft det under den långa tid, som jag så sparsamt och
ofullständigt haft underrättelser från eder. Det har
innerligt kostat på mig, att jag så litet fått dela
edra fröjder och sorger, men då jag kände Ernsts
stolta, slutna lynne - - - »
Margareta lade sakta sin hand på hans arm; »ja,
ja! lilla svägerskan, det var icke min mening
att såra, utan jag ville bara säga, att jag, som
allt sedan barndomen haft en stor beundran för min
brors öfverlägsenhet, så gerna, under ert 18-åriga
äktenskap, skulle önskat vinna ert förtroende,
men jag kände Ernst för väl, för att ens bjuda till
att närma mig.» »Ja!» svarade Margareta, »dessa 18
år hafva varit rika på motgångar och pröfningar;
men äfven det mörkaste i lifvet, blir ljusare då man
bär bördan gemensamt. Som ni vet, var det i ungdomen
Ernsts afsigt att alltid bibehålla sitt oberoende ;
han trodde sig kunna lefva af sina räntor tillika med
de inkomster hans arbete förskaffade honom. Men efter
ett par år såg han sig nödsakad att, för sin familjs
bergning, söka en fast anställning. Det kostade hans
stolta själ en strid att sålunda underkasta sig en
täflan med personer, hvilka han med rätta ansåg sig
underlägsne. Döm om hans känslor, då platsen blef
gifven åt en af dessa. Han bar dock modigt sitt öde
och förnyade, efter ett par år, sin ansökan till en
dylik syssla. Äfven denna gång slog hans beräkningar
fel. Han saknade vänner och gynnare, och jag tror
knappt, att han ens skulle velat hafva annat, än sina
egna förtjenster, att tacka för sin framgång. Vid
denna tid dog min far. Jag tackar Gud, att han fick gå
bort, innan han fått någon aning om vår ställning. Yid
bouppteckningen befanns, att de dåliga konjunkturerna
så undergräft hans förmögenhet, att återstoden deraf
endast kunde betrygga vår närmaste framtid. Ernst
sökte nu arbete, i hvad form det erbjöd sig. Han
antog plats som lärare i två skolor, och gaf så många
privata lektioner, han kunde få; nätterna tillbragte
han mest med skrifning. Hans själ marterades af detta
enformiga, för hans rika fantasi så litet fängslande
arbete. Hans helsa undergräfdes, men han knotade ej,
rastlöst sträfvade han. Efter några månaders kamp
sjuknade han i lunginflammation.»
Margareta öfverfölls här af en konvulsivisk darrning,
fåfängt försökte hon att tala, tårarne strömmade
utför de bleka kinderna, och, lutande ansigtet ned
öfver soffkudden, grät hon så tyst och djupt, som om
all lifvets glädje upplöst sig i dessa tårar.
| Den välvillige Göran satt som på nålar;
hvar skulle han
| finna ett tröstens ord för en sådan smärta?
Ändtligen sade j han: »Arma syskon! hvad ni måtte
hafva lidit!» | Margareta höjde långsamt
upp hufvudet, drömmande och
i allvarligt såg hon upp mot den gråa himmelen,
och hon sva-| rade mildt:
! »O, nej! beklaga oss ej. Pröfningarne
hafva varit svåra,
men de hafva varit en sann korsets skola, och båda
tacka vi i Gud för dem; de hafva lärt oss mera,
än glädjens dagar. Den ! sjelftillit, som man
förebrått Ernst, var grundad, ej endast på ! eget
värde, utan ännu mera i öfvertygelsen om
menniskans stora, fast ofta omedvetna förmåga.
Bättre än någon har ! han lärt sig inse,
att menniskans sanna storhet ligger i ödmjukhet.»
Margareta hade sagt dessa ord, mera som för
sig sjelf;
det var som om hon, blickande tillbaka i det
förflutna, velat
ställa framför sin själs ögon en klar,
helgjuten bild af ho-
I nom, som hon älskat så högt. Efter en stunds
tystnad åter-
! tog hon: "Förlåt mig, bäste svåger, att jag
uppehåller er så
l länge med dessa detaljer, endast med några ord vill
jag säga
slutet på vårt sorgliga öde. Efter den svåra
sjukdomen re-
: pade sig Ernst aldrig, hans lungor voro
ohjelpligt angripna.
l Till all lycka ärfde jag, för ett par år
sedan, en morbror;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
