Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LV. Carl IX:s envig - Rosen och hennes myter - Tvenne "fältmusikanter"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 227 -
osanning. Yi hafva intagit det samma med äran. Du
borde deremot blygas, hvar gång du tänker derpå, att
du icke bättre försedt och understödt det, utan låtit
det borttagas mitt för din näsa. Hvad åter enviget
angår, som du erbjuder, så synes det mäkta löjligt. Vi
veta allt för väl, att du är gammal och skröplig, att
det är bättre för dig att sitta bakom varma ugnen, än
att fakta mot oss, att du snarare behöfver få till dig
en läkare, som kan sköta din hjerna, än att möta oss
i envig. Du borde blygas, du gamle gäck, att antasta
en ärlig man! Du har kanhända lärt sådant af käringar,
hvilka äro vana att bruka munnen. Men låt du bli att
skrifva sådana bref. Jag hoppas med Guds hjelp, att
du snart skall hafva alla dina krafter nödiga till
angelägnare saker. Detta är vårt svar på din grofva
och ohöfliga skrifvelse. Gifvet på vårt slott Kalmar
d. 14 Augusti 1611.»
i Det oförsynta öfversitteri, som gaf
sig luft i en sådan
j skrifvelse, lefde qvar, om ock något dämpadt, under
den när-! mast följande tiden, tills slutligen,
då den svenska äran på det afgjordaste sätt tagit
försteget framför Danmark inom Europa, kung
Christian ännu en gång framkallade ett krig med
nabolandet, - ett krig, som kostade Danmark icke
mer, än l hvad det vann genom sin öfvermodige konungs
framgångar mot ’ konung Carl och den derpå följande
freden. Den 16 Oktober lemnade den svenske
konungen Ryssby och begaf sig uppåt ! Sverige,
der han dog i Nyköping den 30 samma månad. In-I gen,
och minst af alla konung Christian, trodde då, att i
den unge guldhårige sonen, som stod sörjande
vid dödsbädden, | bodde ett snille, som skulle utföra
vida större bragder, än den j döende någonsin kunnat
hoppas, då han uttalade sitt bekanta: | »Ille faciet!»
(Han skall göra det!) St.
Eosen och hennes myter,
n blomma, som i form, färg och vällukt förenar
det skönaste och angenämaste, måste långt före all
vetenskaplig betraktelse hafva dragit till sig sagans
poesi. Men hvilken blomma förenar en rikare ymnighet
af täckt behag, än blommornas drottning - rosen?
Icke blott bibeltrogna teologer, äfven andra,
profana menniskobarn hafva ifrigt påstått, att
rosen härstammar endast och allenast från paradiset,
och liksom hela menniskoslägtet, uppkommande från
ett menniskopar, derifrån skall hafva utbredt sig
öfver jorden, just så skola äfven alla rosarter hafva
uppkommit från en ros: så väl den abyssiniska rosen
i Afrika, som den amerikanska Rosa montezuma och Rosa
blanda under 75:te nordliga breddgraden.
Må man tänka derom, huru inan vill: ett faktum är,
att den onekligen skönaste rosen, centifolian,
har sitt hem i det himmelsstreck, hvarest, enligt
gamla sagors berättelse, paradiset skall hafva varit
beläget, således i nordvestra Asien.
Alla forntidens dikter berätta, att rosen
ursprungligen var af hvit färg. Anakreon låter
henne födas af det hvita hafs-skummet samtidigt
med skönhetens gudinna; då gudarne varse-blefvo
Anadyoméne, spillde de af förtjusning nektar, som
förlänade rosen den ljufva doften, dock evigt lif
erhöll hon tyvärr icke.
Krummaclier berättar i en parabel om mossrosens
uppkomst: Hos de gamla folken spelade rosen en
särdeles betydande roll, hon var en åt Cypris helgad
blomma, eftersom man antog, att hon var född på
samma gång som denna. I sin oefterhärmligt fina
bladrikedom af genomskinlig hvithet och herrlig
doft gällde hon som sinnebild af jungfrulig renhet
och andlig skönhet. Den hemligt älskande, ynglingen
och flickan, så väl som jungfrun buro rosor till
gudinnans tempel. Men när - så berättar sagan -
kärlekens passion grep sjelfva
gudinnans hjerta, när hon fick veta, att hennes
älskade Adonis låg dödligt sårad af ett rasande
vildsvin uti Paphos’ park, då ilade hon, ej tänkande
på sina ömtåliga fötter, genom törnrika rosenbuskar,
hvars hvita blommor, öfvergjutna af hennes blod, sedan
den tiden antogo en högröd färg. Hon fann sin älskling
döende, Zeus tillät henne att förvara hans minne genom
förvandlingen i en under kort tid blommande anemone,
Adonis-ros (hvilken dock botaniken icke erkänner som
en rosart).
Enligt en annan saga uppstod den röda rosen vid en
glad gudafest i Olympen. Amor, svingande sig i den
raska, glädtiga dansen, kullstötte med sina rosenröda
vingar en skål med nektar, denna flöt öfver de i
Olympen blommande rosen-buskarne, de fingo derigenom
en röd färg och erhöllo den herrliga doften.
Enligt en annan myt är Flora den röda rosens
skapa-rinua. Smärtsamt träffad af Amors pil,
hvilkens (Amors) kärlek hon först försmådde, och nu
uppflammande i het passion för honom, men undviken
af den samme, skapade hon under den längtansfulja
smärtan den blomma, »som ler och gråter» - med dess
behag, dess törnen. »Eros» vill hon ropa, då den
förtjusande blomman framgått ur hennes hand - men
jungfruligt blyg förstummas den första stafvelsen -
och blott den sista stafvelsen »Ros» ljuder från
henijes läppar, i det hon förläget rodnar, och såsom
»ros» helsa alla häckens blommor den nyfödda systern.
Hvem skulle väl kunna räkna de dikter, som
förherrliga den underbara blomman? I tempel, palats
och hydda njuter hon hägn. Rosenknoppen är den mest
betydelsefulla kärleks-gåfva; ett förtorkadt rosenblad
mellan de gulnade bladen i en gammal bok väcker
minnen från länge sedan flydda tiders skuggverld,
och en rosenbuske på grafven är symbolen af fort-i
farande kärlek.
Tvenne "fältmusikanter",
var en het sommarmiddag, då jag lade mig ned på
åkerrenen i det mjuka gräset, för att hvila mig. Hela
förmiddagen hade jag ströfvat omkring och var derföre
trött. En skuggrik buske gaf mig någon svalka; allt
var stilla rundt omkring; blott syrsan sjöng oafbrutet
sin enformiga visa.
De täcka blåklockorna nickade mot mig, som ville de
med sakta ringning inviga mig till middagssömnen, -
sädesfältets höga ax till höger och venster vaggade
sig långsamt, liksom drömde de en underbar historia.
Redan förut hade jag ofta hört syrsans svirrande
läte, men ännu aldrig hade jag sett den lilla
fältsångaren. Nu ljöd
musiken tätt bredvid mig och - der satt det lilla
djuret, på helt ringa afstånd, vid dörren till sitt
hus. En rörgång utmynnade vid sidan af åkerrenen;
der tittade syrsan försigtigt ut, smög sig derpå
darrande fram och sjöng.
Hon blickade på mig med den egendomliga fysionomien
frågande, liksom undrade hon, huruvida jag hörde till
syrse-fängarne, hvilka hon ej kunde lida, eller till
de fredliga varelser, som finna nöje i fältmusiken
och sjunga med, då andra uppstämma en visa.
Jag såg också helt tydligt, huru den lilla syrsan
åstadkom sin egendomliga visa. Hon sjöng icke med
munnen, såsom t. ex. grodan, hon musicerade ej heller
med bröstskölden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
