Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något om lifvet i Konstantinopel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fram till honom. Nu visade han den qvarsittande
armstumpen, och med den friska handen ordnade han den
döda armen, så att denna skulle falla desto bättre
i ögonen, strök derpå sitt skägg, gjorde en väl
instuderad, ytterst ömklig min och helsade mig ett:
’Salamet sultanm!’» (Lef i frid, sultan!)
Ingen har bättre skildrat turkarnes lif och
karakter, än W. Thornbury. Han anmärker, att dessa
orientaliska gynnare kunde gifva många goda råd åt
våra europeiska. De äro utomordentligt fyndiga och
antaga dervid en orubblig värdighet. En osmansk
charlatan har i sina åtbörder mycken likhet med
en metodistpredikant. Han lägger först handen på
hjertat, sedan för pannan, slår ögonen mot himmeln,
alldeles som ett vesterländsk halfhelgon, som gör
fromleriet till ett handtverk. Med salfvelse säger
han: »Ghoscli gheldlnlr, scifa geldinlr!» (Du har
kommit hit frisk och sund, måtte du äfven sådan
resa härifrån!) - » Hal guldsch inglls!» (Dessa
förträffliga engelsmän!) - »Amrlnlr scJwck olton,
effendlm!» (Fröjda dig öfver långa dagar, herre!) -
I djupet af sitt hjerta förbannar han dock de otrogne.
»Medan jag så stod der och betraktade den förtorkade
armen, kom en ung jude, som är väl bekant i
förstäderna, emedan han tjenar främlingarna som
tolk och vägvisare, och som sådan fann han genast
användning hos mig. Turken och juden kände hvarandra,
men ingendera anade, att jag var hemmastadd i det
turkiska språket. De höllo ett löjligt samtal, och
Benjamin började:
»Nå, min gamle Eski Beski, drag fram med din historia;
duka upp den för denne otrogne; men säg mig först,
huru mycket som kommer på min lott.’
»Turken: ’Allah välsigne dig, min son Benjamin. En
piaster skall du nog få. Men vi måste först hämta
den ur denne otrognes pung. Må åskan slå honom, må
pesten drabba honom! Säg honom, att jag förlorat min
arm i paschans tjenst.»
»’Hvad sade mannen, Benjamin?’ frågade jag.
»Benjamin: ’Excellens, han önskar er långt lif, vackra
qvinnor och rätt många söner, och han berättar om sin
arm följande: Då han en gång för hans höghet sultanen
inred vackra turkomaniska hästar, träffade en soldat
hästen med en dscherid *). Hästen gick durk, stegrade
sig derefter och slog med bakfötterna så våldsamt
mot muren af sultan Achmets moské, att man ännu i
dag ser spåren deraf, och afkastade ryttaren. Denne
afbröt armen. Dock detta hade väl gått för sig,
såren hade väl blifvit läkta och den stackars mannen
här skulle ännu i dag haft sin arm. Men, men - turken
och juden utbytte åter blickar, som vittnade om, att
de stodo i hemligt förstånd med hvarandra -, så var
det en from dervisch, som bad om en almosa. Mannen
här gaf honom icke någon sådan, men derför gick det
honom också ganska illa. Dervischen förbannade den då
hårdhjertade mannen i Allahs och profetens namn, och
nu blefvo såren allt värre; man måste aftaga armen.’
’Man bör lofva Allah för hvad helst han tillsänder
oss’, sade turken.
»Jag ställde mig ytterst uppbyggd af den förträffliga
histo-rian, tog den till mumie förtorkade armen, besåg
den och sade till Benjamin, liksom tillfälligtvis:
Turken talade icke mycket, och du har dock berättat
mig en lång historia. Utan att ändra min, fortfor
Benjamin: ’Ja, excellens, den allsmäktige har förlänat
detta folk ett underbart språk; de kunna med några
få ord säga utomordentligt mycket.’ Jag lade tre
pia-strar i den förtorkade armens hand, kastade
en piaster till den kloke Benjamin, som inbillade
sig kunna bedraga mig, och gick lugnt vidare. Men
juden och turken spottade på marken till tecken
af förargelse, och jag hörde, huru den ene sade:
?Det svinet!’ den andre: ’Den otrogne!’ Detta gällde
naturligtvis mig.»
Man ser för öfrigt icke många tiggare på
Konstantinopel gator. Turkarne hafva blott få behof
och de rike äro hjelp-samma. Turken af ringare stånd
är belåten med några tikon och något hvetebröd. I
förstäderna träffar man föröfrigt tiggare, som
spekulera på »trankerna», på resande och rika
turister. Om dessa sednare säger ett turkiskt
ordspråk: »De äro såsom åsnor, hvilka man fört till
Mekka; de komma tillbaka såsom åsnor.»
I Galata, förstaden, som ligger strax vid Gyllene
Hornet och Bosporen, hafva flera tiggare att fröjda
sig Öfver en viss berömdhet, och hvar man känner
dem. Der finnes t. ex. den gamla Baba, en qvinna
med illparig min och hvit klädning. Från morgonen
till aftonen går hon från den ena butiken till den
andra och sjunger, allt efter som man önskar, fromma
sånger eller tvetydiga visor. Hon skall vara rik,
och man berättar, att mer än en ung handelsbetjent
mottagit lån af henne. Också heter det, att hon
tjenar regeringen som spion och öfvervakar de
särskilta europeiska beskicknin-garnes personal,
dessutom skall hon äfven bemedla försäljningen af
sköna slafvinnor. Man skulle knappast tro den ganska
ärbart och anständigt klädda Baba om sådant; men
i Turkiet finnas lika genompiskade skälmar, som i
hvarje annan europeisk stat.
De begge längsta gatorna äro de, som leda till
hippo-dromen och Sofiakyrkan. Konstantinopel är en
»de sju kullarnes stad», och derföre äro gatorna
ojemna och branta; de hafva inga trottoarer, inga
hörnstenar, inga lyktor, inga namn och husen inga
nummer. Stenläggningen består af en mängd mer eller
mindre fast eller löst bredvid hvarandra lig-lande
stenar. Efter en regnskur äro dessa gator som
ett bergsvatten. Ett intressant skådespel förete
de alltid. Der ser man kärror, som dragas af oxar,
bärare med vattenämbaren eller oljekrus, åsnedrifvare,
brödförsäljare, portschäser eller täckta vagnar,
hvari turkiska damer sitta; der rider också en pascha
med ett talrikt följe. Bedjande eller kringdrifvande
dervischer fattas lika litet som lösa hundar eller
melonsäljarc. Vidare möter man armeniska lastdragare,
som släpa tunga bördor; de äro kraftigt byggda
menniskor, hvilka i nödfall skulle kunna bortbära
ett helt hus, i fall det ej vore grundfast.
Vid en springbrunn, prydd med förgyllda arabesker,
hör man plötsligen det högljudda ropet: » Guardla,
guar-dlah/» - (Gif akt, försigtighet!) odi åtta
armeniska Simsöner, som på långa stänger bära
en väldig, med jernband omgifven silkesbal, rusa
förbi. Svetten dryper utefter kroppen på dessa hammals
(lastdragare). De gifva ej vika för någon menniska,
icke ens for sultanen, de skrika sitt guardla och
sedan är det dem likgiltigt, om de genomkorsa en
likprocession eller ett bröllopståg. Dessa kraftfulla
menniskor äro ärligt folk och förrätta riktiga
herkulesarbeten för ringa lön.
I de nedra stadsdelarne ser det under vintermånaderna
ganska illa ut, ty man nedsjunker ända till
fotknölarne i smuts. Om sommaren äro gatorna till
trängsel fulla af menniskor, och man kan blott med
möda bana sig väg framåt. Tumultet är häftigt och
besvärligt. »Jag träder intill en mahabldschis stånd,
hvilken säljer med socker beströdd rispudding och
räcker mig en kopparsked, på det jag må kunna äta;
men med ens tränger mängden mig bort och blott med
möda uppnår jag åter ståndet. I närheten deraf säljer
man rostade kastanier och kokta majsklimpar. Dessa
lemnar jag oberörda. Hundra steg derifrån ser jag en
landsstrykare från Nubien; han står vid inuren af
en moské och berättar sina lefnads-öden för några
svarta slafvinnor. Dessa negrinnor bära sitt folk-
och stamvapen på kinderna; det består af åtskilliga
inskärningar i huden och det är ett pass, som icke
kan förfalskas. Af dessa inskärningar finner man från
hvilket fädernesland den härstammar, som bär dem.
»Tobaksförsäljare finnas i legio; de hafva sina
bodar öfverallt, på kullarne och vid hamnen, bredvid
Sofiakyrkan och till och med bredvid den »höga
porten». - Hvarmed hafva väl turkarne sysselsatt sig,
innan man i Europa kände tobaken? De kunde väl icke
alltid sofva, spela schack, afhugga kristnas hufvuden
och kasta insydda qvinnor i hafvet! Och hvad drucko
de, innan kaffet vann sin utbredning? Före sextonde
århundradet hade de hvarken kaffe eller tobak, och
nu är det ej möjligt att tänka sig dem utan dessa
båda retmedel.
*) Eu kastskifva, hvars kastande utgör ett
älsklingsnöje hos turkarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
