Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den besynnerlige badgästen. Af Sofie Bolander - Humleplockning. Tafla af Wallander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
»På hitresan, i Göteborg.»»
»Och karlen, som han har i sitt sällskap?» frågade
gref-vinnan.
»Jag vet icke, hvem han är. Jag såg dem tillsammans
vid bordet på Börsen, der vi intogo vår middag,
och sedan på aftonen, i trädgårdsföreningen.»
»Verkligen?» sade grefvinnan och gjorde en betecknande
min till kandidaten.
»Förunderligt!» stammade denne och såg helt bortkommen
ut.
Hela förmiddagen strömmade fruntimmersvisiter
in och ut hos grefvinnan. Alla ville se vicomte
de Montijo, men ingen hade sig något bekant om
hans reskamrat. Fram på eftermiddagen begaf sig
vicomten med denne i land, der en vagn väntade på
stranden. Efter ett, som det syntes, ganska hjcrtligt
afsked steg den förre upp i åkdonet och rullade bort,
under det den sednare återvände till jakten.
Denna bekantskap med en anhörig till Frankrikes
kejsarinna hade emellertid den lugnande inverkan på
grefvinnan Liljefalk, att hon vågade låta Augusta göra
sig sällskap i salongen på aftonen. Hvem uppenbarade
sig der, efter någon stunds förlopp, om icke han, som
alltjemt sysselsatte hennes fantasi? Bland grupperna
nere i salen stod han ensam och sluten och fastade
gång efter annan examinerande blickar åt det håll,
der grefvinnan uppehöll sig. Då denna slutligen
lemnat sin tribut till det gemensamma bemödandet
af tidens för-drifvande genom afsjungandet af några
romanser, hvartill Augusta accompagnerade på pianot,
framträdde han och sade på det artigaste och tillika
mest aktningsbjudande sätt:
»Tillåt en vän af musik att få betyga sin tacksamhet
för det nöje, han nyss erfarit!»
Grefvinnan betraktade honom med ett granskande öga,
hvarpå hon med ett visst sjelf behag sade: »Min sång
gick på långt när icke, som den borde. En främmande
societet och
en första gång, man låter höra sig, har alltid något
fruktans-värdt med sig.»
Den främmande bugade sig och log.
»Ni torde haft tillfälle att här höra talanger af
Öfvervägande skicklighet», sade grefvinnan, liksom
för att förlänga samtalet. »Jag sjunger endast,
så godt jag kan.»
»Jag är först anländ i dag.
»Jaså. Ni är således ännu främling på platsen?»
»Här i salongen, om det är er mening?»
»Kanske har jag låtit hora mig för en konstnär,
en af våra ryktbara musikaliska talanger, som jag
icke har lyckan känna. Jag känner mig helt angripen
af fruktan.»
«.Yar lugn, min grefvinna! Mitt namn är Larsson."
»Lars... Lars... Larsson! - - - I våra dagar uppstå
utmärktheter af så många namn, att det nästan är
omöjligt hafva minne för dem alla. Professor Larsson
-. är det ej så?»
»Ingalunda!» - sade Larsson leende. - »Jag har en
liten jordlapp i Norrland, och att förkofra den,
är uppgiften för min verksamhet.»
Under detta samtal hade Augusta gång efter annan med
förundran sett på grefvinnan. Denna hade åter allt
uppmärksammare betraktat Larsson, som hade hon i hans
ansigte velat upptäcka några bekanta drag.
Från denna stund fruktade hon icke mera
sjöröfvaren. Denne infann sig både i parken och
salongen, utan att någonstädes, hvarken i skick eller
åtbörder, ådagalägga något, som kunde väcka misstankar
på tillbörligheten af hans afsigter. Grefvinnan gjorde
sig lustig öfver kandidatens misstag, och hoppades på
en romantisk upplösning af saken. «LarssonU- sade hon
till Augusta - «man kan omöjligen heta Larsson och äga
en pleasur-yacht, på hvilken en vicomte de Montijo,
en slägtinge till franska kejsarinnan, gästar som
resenär. Det ligger något mysteriöst under allt detta,
och det simpla namnet är endast en skylt öfver ett
annat, kanske ett ryktbart.
(Forts.)
Humleplockning.
Tafla af Wallander.
var en artikel, som flitigt omsattes, i följd af
den starka elkonsumtionen»; så heter det i »Svenska
handelns och näringarnes historia under folkungaätten
och unionstiden» af A. W. af Sillen. Samme författare
anmärker, att humlen stundom exporterades från
Sverige, hvilket synes af flera hämmande förbud,
såsom. då det en gång blef utländningen förbjudet
att deraf uppköpa mindre än ett halft skeppund. Det
oaktadt importerades varan i ännu större mängd
(förty våra fäder tyckte visst om tyskens penningar,
men ännu mer om sitt eget öl) af hanseaterna till
alla de nordiska länderna. »Af allt synes», fortfar
herr af Sillen, »att humleimporten var af vigt för
de nordiska länderna.» - Jojo men!
Prestöl och prestost äro af gammalt berömda i
nordan-landen; Gustaf Wasa var till den grad förtjust
af prestölet, att han skref till aflidna kyrkoherdars
sterbhus och sade ifrån, att han för sin räkning
fordrade deras silfver-ölkannor, det vill säga, de
kannor, i hvilka ölet hade varit; men en sanning är,
att har man mycket godt om silfverkannor, bör man ej
heller behöfva sakna öl. ’– Men få äro de af den nu
lefvande yngre generationen, som kunna med stolthet
slicka sig om munnen och sanningsenligt säga: »Jag har
druckit äkta svenskt prestöl» - den tiden är länge
sedan förbi, och de herrliga gammaldags ölstånkorna
äro blott en ljuf hägring för själens inre öga,
men äga knappast någon handgriplig realitet. Det
välsignade bayerska Ölet har trängt undan vårt gamla
hederliga svenska, och den länk, som nu för tiden
kallas svenskt öl, är till och med för den nya tiden
och dess seder nästan för klen och fadd.
Det kan emellertid aldrig bestridas, att ju humlen är
och i ännu högre grad varit en nödvändighetsvara. I
gamla ti-
der, då mjödet mera användes i hushållet och såsom
gästabudsdryck, ingick humle i dess beredning.
Till en kanna honung - så lyder ett recept,
som vi sett - tagas sex kannor godt brunns-
eller källvatten, som kokas uti en kittel, tills
det skummar sig, då skummet oupphörligen borttages.
Derefter tillägges väl rengjord och skållad
eller förvälld humle, med hvilken det ännu en stund
kokar. Till en kittel af en half tunnas rymd är en
näfve humle tillräcklig. Sedan slås mjödet i kar,
något jäst tillsättes o. s. v. Till svagdricka,
så behöf-ligt för landtmannen, särdeles
under hans trägna sommararbete i solbaddet,
är också humlen en angelägen ingrediens. Humlens
nödvändighet i hela det svenska hushålls-
och lefnadssättet å ena sidan, å andra sidan
angelägenheten af att, ! särdeles sedan riket hade
kastat af sig hanseaternas handelsok, | kunna inom
landet producera’ tillräckligt för landets eget behof
’ af denna vigtiga artikel, hafva föranledt
de bestämda och stränga lagstadgandena om bondes
skyldighet att på sitt hem-! man hålla humlegård.
Det var icke förr än den 20 November 1860, som
det härom handlande 7:de kapitlet byggninga-\
balken genom en konglig förordning upphäfdes.
Då detta ka-| pitel nu mera tillhör en för vår
lagstiftning öfvervunnen ståndpunkt, men dock
äger ett icke så litet historiskt intresse,
skola vi här anföra det samma. Det lyder sålunda:
»§ 1. Alle hemman böra humlegård hafva, och
lägge bonde goda rötter till fyratio stänger
hvart år, tilldess de blifva två hundrade vid helt
hemman. Sker det ej, bote för hvart år en daler,
och lägge ändå, som sagdt är, utan det pröfvas, att
humlegård der ej läggas eller uppehållas kan. -
§ 2. Länsman käre å hösteting till den,
som humlegård således ej lagt hafver, och’ uttage
böterna innan Thome dag. Försummar det läns-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
