Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Humleplockning. Tafla af Wallander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
man, gifve sjelf de böter ut. - § 3. Finner bonde
för sig humlegård till två hundrade stänger; hålle
den vid makt. och öke, der han gitter. Låter han
humlegården förfalla, bote en daler för hvarje fyratio
stänger. Lägger han den alldeles öde, bote tio daler,
och rätte humlegård upp igen.»
Humleodlingen var för allmogen ofta nog en ganska
tryckande skyldighet. Uti en »Samling af hushålls- och
andre rön, som tid efter annan blifvit i tidningarne
uppgifne», tryckt i Stockholm 1795, finnes införd en
uppsats "Om humlegårdars oförmånlighet i skoglösa
trakter». Författaren, som under hösten hade
rest igenom några flacka och skoglösa, socknar,
såg ingenstädes någon skogspinne, men väl en stor
hop humlegårdar, fullsatta med lång och vacker stör,
»dock ganska litet humlerefvor». Detta kom författaren
att tänka på hvad som förekommer i den nyss anförda
lagparagrafen: »utan det pröfvas, att humlegård
der ej läggas eller uppehållas kan»; och han fann,
att detta undantag, oafsedt jordmånens beskaffenhet,
företrädesvis borde gälla skogsfattiga trakter. Och
eftersom vi nu kommit in på humleodlingens historia,
kan, hvad författaren vidare anför, meddelas såsom ett
upplysande bidrag. »Jag vill endast, såsom ägande en
liten humlegård, visa huru uträkningen förhåller sig:
På ett tunnland kunna rymmas 840 kupor, med 4 alnar
mellan hvarje kupa; dertill fordras, med 8 stänger
på kupan, minst 6,720 stänger; dessa måste förnyas
hvart 6:te år, och emedan bara ung skog dertill
brukas, bör således anses såsom årligt tillköp en
sjettedel eller 1,120 stänger. Om denna stör kunde
fås till 8 öre stycket, gjorde det 280 daler om året;
men man kan med rena räkningar bevisa, att han ock
kostat en half daler stycket, och det på stället,
oberäknadt hemförsel, rensning och hvässning. Så
mycket kostar nu ett tunnland humlegård årligen i bara
stör, utom arbete, gödsel m. m. Af den erfarenhet,
jag äger, kan räknas i af kom st 2 å 3 lispimd humla
på 100 kupor, rätt så ofta under som öfver. Låtom
oss taga såsom ett medium 2| lispund, gör detta
-J- mark humla af hvarje kupa öfver hufvud, som
visserligen är mycket tilltaget, då man räknar öfver
hela humlegården, änskönt växten aldrig är så jemn
öfverallt; detta gör 420 marker eller 21 lispund,
ä 20 daler lispundet såsom medelpris, och blir 420
daler af hela tunnlandet, hvaraf, när för stängernas
underhållande afgå 280 daler, återstå 140 daler för
hela tunnlandet, som skall quadrera mot gödning,
körning, störande, bindande, rensande, a f bergande,
plockande, torkande, förvarande och bortförande. Den
som aldrig så litet vet, hvad landtmanna-arbete
är vardt, ser lätt, huru denna räkning slutar sig,
med debet i stället för credit. Än när honungsdagg
infaller, huru slår då räkningen ut? och när stören
kostar .£ daler stycket, som bevisas kan, på de från
skogsbygd längre bort belägna orter, blir utslaget
helt annorlunda, ty då stiger den ensam till 500
daler, det är 140 daler öfver hela af kastningens
värde. När man tager i betraktande, att till humlestör
åtgår af den vackraste unga skogen, finnes skadan
ännu större. Och lägger man härtill den håglöshet,
som åtföljer all slags handtering, hvilken af lag,
men ej af hug och vinst pådrifves, kan ej väntas annat
än klåperi med vår humlegårdsskötsel i allmänhet, bara
för syns skull. Med den gödsel och möda, som nu kostas
på våra humlegårdar å skoglös ort, är jag säker, att
hvetesådd skulle ränta långt mera. I Dalarne finnes
skog; der växer äfven humla. Kan man icke passa
växten, efter som orten medgifver? Så sker i England.»
Humleodlingens stats- och pri vät-ekonomiska sida var
således icke af det allra ljusaste slaget, hvarom
ock Upphäfvandet af lagbudet om dess obligatoriska
bedrifvande tyckes vittna. Möjligt är väl ock, att
vår författare från 1700-talet målat i allt för mörka
färger. Men säkert är, att humlcskörden åtminstone
hade sin ganska trefliga idylliska sida, och det
är den sidan, som vår konstnär, herr Wallander, af
hvars tafla: »Humleplockningen», vi här meddela en
efterbildning, så
väl uppfattat och återgifvit. Man ser ganska väl, att
herr Wallander hämtat sin ingifvelse från skådeplatsen
för många af sina bästa framställningar, nämligen
Wingåker.
Vi hafva äfven en annan målning, fastän ej i
åskådlig yttre bild, af humleskörden, och denna
förskrifver sig från medlet af 1700-talet samt är
författad af den lärde och genialiske Samuel Ödmann,
som så mästerligt skildrat »Ett presthus i Småland
från förra århundradet», nämligen sin patriarkaliske
morfaders, prosten Wiesels, hus, i hvilket han blifvit
uppfostrad. Sedan Ödmann tecknat husets två första
stora fester, julen och ostmötet, kommer han till dess
tredje folkfest, som utgjordes af Jmmleqvällarne. Han
berättar då följande:
»Kronobergs län har stark humleplantering, och i
September månad utgjorde humleplockning aftonsysslan
i de flesta presthus. Med denna i sig sjelf
icke roande förrättning, efter en sträng dags
arbete vid kornskörden, hade forntiden förenat en
liten lustbarhet. I skymningen upptändes en stor
stockeld | medan dräogarne inburo och framför
spiseln uppstaplade en l stor hög humlerefvor.
Inom få minuter satt hela huset omkring | denna stapel
för att plocka humle. Men såsom detta arbete,
j som flera aftnar å rad fortsattes till klockan l
O och 11, var ; mycket sömngifvande, undfägnades
sällskapet med öl, och för | att hålla ögonen
vakna ålåg hvar och en att förtälja någon saga
ur forntiden. Från plockningen var ingen frikallad,
utom prosten och hans fru. Men sa goför tälj ningen
öppnades af prosten och gick för h värf till adjunkt,
döttrar, drängar och pigor. Hvar och en hade beredt
sig dertill, och den, som hört något roligt, sparade
det till humleqvällarne. Man trodde sig försatt
i en isländsk aftonsamling. Husets sätt att umgås
med tjenstefolket gjorde, att ingen tvekade frambära
något af sitt förråd. Alla voro uppmärksamme
på den talande, och då denne slutade sin
berättelse, började den nästintill sittande med
den vanliga prologen: ’Det var en gång’ etc.
Denna frihet var ganska nyttig att förena tjenare
och fri och af huset skapa ett hjerta och en själ.
Också fanns intet hus, hvarest tjenstefolket visade
mera tillgifvenhet och trohet än i prostens, der
! alla ansågo sig såsom barn och husbondfolket
såsom föräldrar. l Vid dessa sagor upptäcktes
allmogens rådande esprit, och man | kunde deraf
göra mången nyttig reflexion. I synnerhet gingo |
elaka styfmödrar for draget, hvilka förtryckte
en styfdotter, j men framdrogo en egen, som dock
alltid blef utan man. Dernäst kom ordningen till
de rika, som immerfort bedrogos genom sin girighet,
då den fattige, under sin förnöjsamhet, blef lycklig
och omsider rik. Vidare förekommo munklegender,
i hvilka Sanct Pehr hade mycken beställsamhet att
utdela sina gåfvor. Hvar och en undfick af honom det
han önskade, men de flesta önskningar voro ovisa och
misslyckades. Omsider uppträdde ! stockdumma
drängar, som bokstafligt uppfyllde sina husbönders
befallningar och dermed åstadkommo de tokigaste
oredor. Man återgick äfven till fabeltiden,
då djuren kunde tala, och lät dessa djur anställa
öfverläggningar om sina ägares förhållanden. Jemväl
inströddes vidskepelser om skogsrå, tomtegubbar m. m.,
som utvisade den ortens tillgifvenhet för skrock.
Men det var ett nöje att höra mången dräng med sin
enfaldiga berättelse ådagalägga sin frimodighet att
tala och förråda sin karakter. Det var också på
detta sätt, -som prosten studerade folkets lynne i
hela församlingen; ty dessa sagor, som fortplantades
i tysthet, framburos här utan förbehållsamhet.»
Wallanders figurer på täflan röra sig icke inom
sagans område, efter hvad det vill synas; endast
bautastenen på kullen är en i sin tystnad högtidligt
talande påminnelse om länge sedan hänsvunna tider;
men var säker på, käre läsare, att här saknas ej
anledning till ännu intressantare samspråk. Om vi ej
bedraga oss, hafva vi till venster i förgrunden ett
frieri på fullt allvar, och gummorna kring kaffekannan
hafva säkerligen åtskilligt att om den saken meddela
hvarandra. Ungdomen i mellanplanet har sin egen
framtids saga att tänka på, och do lekande barnen,
de tänka på ingenting de äro bara lyckliga!
L. J. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
