Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trädgårdsanläggningar å "naturtak" - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S. Andra afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
Trädgårdsanläggningar å "naturtak",
fista världsutställningen i Paris företedde
i teckningar och modeller mångfaldiga förslag
till trädgårdsanläggningar å terrasser, trappor
och hustak. Intet af dessa förslag har visat
sig så praktiskt, som de moderna trädgår-darne å
murmästaren Eabitz’ i Berlin så kallade »naturtak» *)
af volkaniskt cement. Redan före nämda utställning
voro åtskilliga sådana trädgårdar anlagda i Berlin;
detta oaktadt var den i Paris uppställda modellen en
intressant nyhet,
Å naturtaken skola naturligtvis sådana plantor,
träd och buskar lättast trifvas, hvilka ej erfordra
en allt för djup rotgrund. Man finner dock å de tak,
som hittills blifvit anlagda i Berlin, högstammiga
rosenbuskar, vinrankor, mur-grön, syrener och
liknande växter fritt planterade i de jordlager,
som bilda rabatterna mellan grusgångarne. Fågelhus
och springbrunnar kunna der med lätthet anläggas,
äfvenså täcka skuggrika bersåer; dessa sednare så
mycket lättare der, hvarest en dylik trädgård åt* ena
sidan sluter sig till en ännu högre byggnad, emedan
derstädes förefinnes mera skydd mot vinden. Öfver
hufvud skall det vara rådligt och har äfvenledes vid
de redan föreliggande fallen städse blifvit iakttaget,
att man icke anlägger sådana trädgårdar på de
högsta taken, utan, så vidt möjligt, å sidobyggnader,
sålunda, att man från det andra huset kan beträda
dem direkte genom en dörr, utan att stiga uppför
trappor. Hvarje Ögonblick skall det då vara
möjligt för invånarne i huset att beträda sin
blomsterträdgård, utan att särskilt kläda sig för en
spat-sertur, och för förströelse och sällskapande
förskaffar man sig en behaglig plats, som eljest
blott skulle komma sparfvarne till godo.
Det ligger nära till hands huru vigtiga
vattenledningar äro för dessa trädgårdars trefnad
i stora städer - som väl, i brist på tillräckligt
antal andra, skola särskilt slå sig på anläggning af
takträdgårdar -, ty emellanåt måste man väl förse dem
med konstgjordt regn. Ligga trädgårdarne icke allt
för högt, så kan en ^springbrunn lätt åstadkommas,
och en frisk grön gräsmatta omvexlar då der uppe med
de gråa eller bruna tak, som ännu sträcka sig öfver
våra bostäder.
Man väntar att få se, hvad skickliga arkitekter skola
företaga med denna ännu nya byggnadsprydnad. Det synes
dock, som om detta slags trädgårdar förträffligt
lämpade sig till in-forlifvande med nutidens och
framtidens mest omtyckta och mest berättigade
byggnadsstil, renaissancen.
*) Dessa tak äro platta, blott helt litet sluttande;
de äro fullkomligt vattentäta och skydda huset mot
flygeld, äfven utan den för trädgårdens anläggning
nödiga jorden. De äro blott något dyrare än papp-
och filttak, men vida billigare än tegel-, skiffer-
eller zinktak. Till andra företräden hör, att
naturtaken vid en i grannskapet utbrytande eldsvåda
gifva släckningsmanskapet en fast ståndpunkt. Yidare
skola de tåla en stor skakniug af byggnaden, utan
att erhålla remnor, emedan de bilda ett visserligen
i sig sammanhängande helt, men blott stå i medelbart
sammanhang med byggnaden. Såsom dålig värmeledare
håller taket, enligt sakkunnigas påstående, de under
det samma befintliga rummen varmare under vintern
och svalare under sommaren, hvilket måste gifva det
ett synnerligt värde för täckning af slagtarhus,
torgbodar, magasiner, liksalar, is-, vin- och
Ölkällare o. s. v. Man har tviflat på, att naturtaken
skulle vara eldfasta. Genom ett å ett stort för detta
ändamål bygdt tak vid Quai de Billy i Paris, i närvaro
af herrar Lebelin de Dionne, öfverst-löjtnant för
eldsläckningsanstalterna, St. Clair, ingeniörkapten,
Gynther, utskickad kommissarie från Sachsen, Kyllmann,
utskickad kommissarie från Preussen, och många andra,
anstäldt eldprof visade sig, att taket med sådan kraft
motstod elden, att vederbörande afgåfvo de mest ampla
vitsord till dess fördel.
Familjen Dickman,
Prisnovell. Af P. L. S. Andra afdelningen.
Elisabeth.
stora salongen på Charlottenborg satt en vacker
efter-middag i slutet af Maj enkegrefvinnan von
Maltzahn i en af de djupa fönstersmygarna och sydde på
ett tapisseriarbete. Hennes blickar flögo emellanåt,
med en viss otålighet, utåt den stora lindalléen,
som förde upp till den sandade borggården. Efter en
stund vände hon sig inåt rummet och sade:
»Ferdinand, vill du hafva godheten att höra efter,
huru dags kusken körde ut i dag morse; det dröjer
så länge, att jag börjar frukta, någonting händt vår
unga guvernant.»
Den tilltalade var en ung man på 26 år. Han hade ett
ovanligt vackert hufvud, ädla anletsdrag och mörka
ögon, som vittnade om intelligens och viljekraft. Men
öfver det hela hvilade en slöja af vemod och trötthet,
och man fann förklaring på detta uttryck, då man såg
den missbildning som förefanns i hans kroppsbyggnad;
han var mycket sned, armarne voro något för långa,
och gången hade denna egendomliga vaggande rörelse,
som man ofta finner hos de sneda och puckelryggiga.
Grefve Ferdinand von Maltzahn, fideikommissarien till
Charlottenborg, steg upp för att fullgöra sin mors
uppdrag, då i det samma ljudet af en rullande vagn
hejdade hans steg. Några ögonblick derefter körde en
liten kalesch fram till den stora slottstrappan. En
ung flicka, som ensam åkt i vagnen, hoppade lätt ur,
samlade hastigt, med en betjents tillhjelp, ihop
de få reseffekterna, och följde sedan en
kammarjungfru, som stod på trappan, för att visa
henne upp, till de för henne iordningställda rum.
En halftimma derefter inträdde i salongen vår unga
resande. Grefvinnan gick ett par steg henne till
rnötes och sade med vänlig värdighet:
»Välkommen, bästa mamsell Dickmann. Jag började frukta
något missöde, ty vi ha redan väntat er en god stund.»
»Jag tror, kusken körde något långsamt», svarade den
unga flickan, »men detta gaf mig ett kärt tillfälle
att njuta af nejdens skönhet.»
»Får jag nu presentera er för min familj. Min nies,
fröken Emerence v. M., min son, grefve Ferdinand, och
här får jag för er föreställa er elev, min stackars
lilla Bertha.»
Lilla Bertha låg på en soffa, hon hade vändt sig mot
väggen och låtsade sofva. Den nya guvernanten var
henne en styggelse, som hon inte ämnade bevärdiga rned
en blick, förrän det var oundgängligen nödvändigt.
»Har ni haft en angenäm resa, mamsell Dickmann? Det
gjorde mig ledsen, att inte kunna anskaffa det
ressällskap jag i mitt bref omnämde.»
»Resan var mycket behaglig; det är roligt, att se
så der många nya ansigten, och menniskorna äro så
naturliga på resor; de visa riktigt sina lynnen
i hvardagsdrägt.»
Sv. Fam.-Journ. 1869.
32.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
