Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S. Andra afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
»Ja, men var ni inte rädd att resa ensam?» frågade
fröken Emerence, »en ung flicka, utan skydd, riskerar
bra mycket att bli förolämpad.»
Elisabeth vände ett par stora frågande ögon emot den
talande och svarade lugnt: »Jag har aldrig tänkt på,
att någon skulle våga förolämpa mig.»
Det låg någonting i tonen, hvarmed detta sades, som
kom grefve Ferdinand att, med mera uppmärksamhet än
förut, betrakta den unga flickan. Hon satt emellan
honom och fönstret, så att hennes fina profil skarpt
aftecknade sig mot den ljusa aftonskyn. Det rika,
mörkbruna håret låg upplagdt i en tjock grekisk knut,
den mera breda än höga pannan, de stora, gråblåa,
strålande ögonen, den skarpt markerade näsan med de
fina näsborrarna, som vidgade sig vid hvarje häftigare
sinnesrörelse, den slutna men fylliga munnen och den
runda hakan med ett djupt hål uti, detta, i förening
med en hög, smärt figur och en något långlagd nacke,
på hvilken det lilla hufvudet graciöst hvilade,
gaf åt hennes väsende något, på en gång så stolt och
energiskt, men tillika jungfruligt rent, att grefve
Ferdinand inom sig rättfärdigade hennes förmodan,
att ingen skulle våga förolämpa henne.
Konversationen fortsattes en stund under tynande
frågor och svar. Slutligen tyckte lilla Bertha,
att man allt för länge ignorerat hennes närvaro,
hvarföre hon i jemmerlig ton börjadeo:
»Åh, hvad jag ligger illa! hvarföre får jag inte mitt
isvatten? åh, hvad jag är varm!»
»Vänta litet», sade Elisabeth, och steg upp. Hon
gick hastigt ur rummet, men återvände snart,
bärande en stor krans af de skönaste, doftande
ängsblommor. Hon gick fram till Berthas soffa, lade
kransen rundtomkring hennes hufvudkudde och sade
vänligt: »Ser du, Bertha lilla, denna kransen band
jag åt dig, på hitresan. Jag har en liten syster,
som också är sjuk; när hon är matt ocb febervarm,
brukar jag lägga friska blommor kring henne; det
tycker hon svalkar så skönt.»
Bertha stirrade med vidöppna ögon på blommorna,
men ännu mera på den länge med fruktan väntade
guvernanten. Slutligen sade hon:
»Har du en syster? hvad heter hon?»
»Gabriella.»
»Är hon alltid snäll?»
Elisabeth skrattade muntert och svarade: »Det är
ömsom.»
»Hvad gör du åt henne, då hon är stygg?»
»Ibland pratar jag bort det, ibland låter jag henne
besinna sig.»
»Så skall du göra med mig också», sade Bertha, med
ett frågetecken i rösten.
Aftonen gick trögt; men äfven den hade ett slut;
Ferdinand tyckte dock, att den gått fortare än
vanligt. Besynnerliga vårfriska vindar hade med de
doftande ängsblommorna genomströmmat det grefliga
gemaket. Han öfverraskade sig sjelf med att gnola på
en visa, då han gick ut på balkongen, och han tyckte,
att våren var herrligare och ängarna mera saftigt
gröna, än han sett dem förut.
Sent på aftonen satt grefvinnan i sin boudoir. Grefve
Ferdinand gick af och an på golfvet. Han såg upprörd
och missbelåten ut och sade ändtligen, i fortsättning
på ett föregående samtal:
»Ja, nog måste man säga, att min värde farbror handlat
så illa och tanklöst emot sin dotter, att man knappt
kan förlåta honom det. Att först uppfostra sitt enda
barn uti en, snart sagdt, furstlig lyx, och sedan,
då han vet, att allt, hvad han lemnar efter sig är
fideikommiss, inte på något sätt betrygga hennes
framtid, utan öfverlemna henne till slägtingars
omtanka och välvilja, är verkligen grymt. Den stackars
Emerence bär sitt hårda öde med en beundransvärd
undergifvenhet, och jag skulle önska, att jag kunde
hålla af henne ömmare, än jag gör, och sålunda ersätta
henne, hvad hon förlorat. Men tanken, att hon, lika
väl som jag, känner sin aflidne fars önskan, att hon
skulle blifva min hustru, och sålunda ännu en gång
blifva ägarinna till den stora förmögenheten, måste
hafva en kärleksdödande makt, ty hvarje gång jag
försöker vända mitt sinne åt det hållet, uppreser
sig mitt hjerta mot ett dylikt tvång.»
»Ja, min bäste Ferdinand, men du är ju inte heller
tvungen att gifta dig med Emerence», invände
grefvinnan.
»Ja, mamma, det är lätt att säga; men medgif, att
jag befinner mig i en grufligt oangenäm ställning! -
Först är jag den ofrivilliga orsaken, att hon, ifrån
att vara allsmäktig herrskarinna i sin fars hus,
blir en fattig beroende flicka, och sedan nekar jag
att ingå den förbindelse, som hennes far tyckes
hafva tagit för afgjordt skulle blifva henne en
ersättning. Huru skall jag kunna förskaffa henne
en oberoende ställning? Jag kan väl i all verlden
inte gå till henne och säga: här, min kusin, har du
så och så många tusen riksdaler om året i kontant
ersättning, för att jag inte vill hafva dig till
hustru!» Grefvinnan runkade på hufvudet och sade:
»ja, du har kommit i ett svårt dilemma, och det stora
arfvet har hitintills inte gjort dig lyckligare. Men
vi skola hoppas, att du under sommarens lopp skall
upptäcka allt flera goda egenskaper hos Emerence
och att j, innan hösten, kunnen fira bröllop. Då
hon synes mig hafva ett godt och fogligt lynne, kan
hon nog blifva en snäll hustru. Du vet, att jag för
Berthas skull ämnar tillbringa vintern i Nizza. Vi
kunna inte sätta i fråga, att Emerence skulle vistas
hos någon annan än mig, hennes enda slägting; men
just detta långvariga vistande hos oss skulle ännu
mera befästa verlden i dess tro, att hon skall blifva
din maka och sålunda förhindra alla möjliga utsigter
till ett annat parti. Du måste derföre rätt allvarligt
tänka dig in i saken, ty skulle så olyckligt vara,
att du inte kunde fästa dig vid henne, så ...»
»Håll, mamma lilla», sade Ferdinand leende, »vi tala
båda vid detta tillfälle, som om det funnes blott en
kontrahents vilja, för att ingå detta äktenskap. Gifve
Gud, att Emerence på något sätt ville gifva mig
tillkänna, att hon helst ville hafva mina penningar,
utan mig sjelf, ty såsom sakerna nu stå, anser jag
mig såsom hederlig karl, snart sagdt, vara förbunden
att blifva hennes man.»
j Grefvinnan gaf sin son handen till
godnatt, han kysste
! den ömt och vände sig för att gå.
l Modren sade, i det hon reste sig upp :
»nå, hvad tycker
j du om Berthas guvernant? Mig synes hon vara en enkel
j och flärdlös flicka, och hon har tillika en högst
elegant tour-i nure, någonting riktigt comme il faut.»
l »Ja, jag har alltid önskat, att få se en
originel ung flicka,
j och nu tror jag, att jag får min önskan uppfylld»,
svarade l Ferdinand, i det han bockade sig till
afsked.
Ett par veckor voro gångna, herrliga, soliga
sommardagar å både natur och menniska tycktes lefva
upp på nytt. Lilla Bertha hade börjat sina
lektioner för den nya guvernaten, och efter
några timmar voro båda lika intresserade
deraf. Elisabeth hade ordnat så, att den mesta
undervisningen togs j ute i det fria, och
till uppmuntran för det sjukliga barnet | valdes än
den ena, än den andra vackra platsen, dit hon drogs
j i en rullstol. Den friska luften och
den nya roande sysselsättningen gaf henne en
förut ej känd styrka till både själ och kropp,
och man förvånades att se, huru hon spirade upp,
lik en blomma som blifvit omsatt i ny, frisk jord.
Hon började snart försöka gå med kryckor, och ingen
skrattade muntrare än hon, när hon misslyckades i
sina försök.
En dag hade Ferdinand gjort en lång spatsertur,
för att
bese en skogsafverkan. På hemvägen hade han
funnit några
mogna smultron, med hvilka han tänkte
glädja Bertha. I
stället för att gå raka vägen hem, gjorde
han en omväg,
för att hvila ut en stund på ett af sina
favoritställen, en höjd,
bevuxen med kastanier och hasselbuskar,
och derifrån man
hade den herrligaste utsigt öfver två sjöar.
Ljudet af röster
kom honom att stanna; han hörde Elisabeth och
Bertha tala,
och då han kunde förstå, att det var en lektion,
ville han ej
j störa, utan lade sig på gräset, för att
afvakta dess slut.
j Okunnig om sin nye åhörare, fortsatte Elisabeth
sin religions-
1 undervisning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>