Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S. Andra afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
grefvinnan; för ett ögonblick stodo de båda
qvinnorna gent emot hvarandra, med hjertat upptaget
af samma tanke. j
Grefvinnan var den första att hämta sjg. Med mildt
all- j var tog hon Elisabeths hand och sade: »Ert
beslut att lemna i oss är således oåterkalleligt?»
j
»Oåterkalleligt!»
»Må Gud vara med er allt framgent, Elisabeth! Jag
skall försöka trösta min stackars Bertha öfver hennes
förlust. Men innan vi skiljas åt, måste jag säga er,
huru högt ni står i min aktning, och att ni alltid
i mig kan påräkna en moderlig vän. Måtte min egen
dotter en gång komma att likna er!»
Elisabeth böjde sig ned öfver grefvinnans hand och
kysste den. Grefvinnan slöt den unga flickan med
ömhet i sin famn och tryckte en kyss på hennes panna.-
De hade förstått hvarandra.
Vid middagsbordet förkunnade grefvinnan Elisabeths
afresa. Ingen svarade ett ord. Bertha såg upp på sin
vän med ett par stora, frågande ögon, sköt tallricken
ifrån sig och fattade hennes hand så hårdt, som om
hon aldrig velat släppa den. »Elisabeth! skall du
lemna mig?» frågade hon.
»Ja, jag måste.»
»Då vill jag inte lefva längre», svarade Bertha;
och såsom hon genast velat börja dö, hvarken åt eller
drack hon den middagen.
Fram på aftonen kom Ferdinand in till sin mor.
Han ! syntes upprörd och nervös, och med
darrande, häftig röst sade han:
»Min mor! jag har velat bespara dig det obehaget
att framföra mitt ärende till Emerence; jag
har sjelf gjort det, och^hon var nog ädelmodig att
antaga mig, ehuru jag öppet ; sade henne, att det
icke var kärlek, som dref mig till detta j steg.
Så att nu har du en förlofvad son, och kan ställa
till bröllop, när du vill!» tillade han med ett
tvunget skratt.
Grefvinnan suckade. Det var en händelserik dag, och
hon bäfvade vid tanken på dess följder. Hennes enda
tröst var tron, att det finnes en Fader, som styr
våra öden, äfven då det ser som mörkast ut!
Hösten var kommen. Dimma och mörker hade utbredt
! sig öfver naturen; dimma och mörker herrskade ock
inomhus. Man rustade till bröllopet, som skulle äga
rum samma dag som grefvinnan anträdde sin utländska
resa. Den i sig sjelf svårmodiga årstiden kändes
ännu tyngre genom den brist på trefnad och frid, som
fanns i hemmet. Grefvinnan hade mycket att bestyra,
dels för det unga parets bosättning, dels för sina
egna angelägenheter. Grefve Ferdinand skyllde på
affärer och vistades mest på sina rum. Fröken Emerence
ansträngde både sig sjelf och en mängd symamseller,
för att få en riktigt ståtlig utstyrsel; och liten
Bertha låg i sin säng, tyst och lidande. Hon hade
på eftersommaren ådragit sig en lindrig förkylning,
hvilken allt sedan den dagen, hon underrättades om,
att Elisabeth lemnade dem, hade urartat till en
smygande feber. Aptit, sömn och glädje, allt var
med ens borta, och man började frukta den värsta
utgång. Hvilka själsmarter var det ej för Elisabeth
att se det arma, lidande barnet fästa sina stora,
bedjande ögon på henne, utan att kunna bevilja hennes
tysta bön att stadna qvar. Hon vågade ju ej att
förblifva inom en familj, der hvarje ögonblick kunde
medföra en oförutsedd frestelse att förråda hennes
känslor och sålunda bringa skam och vanära öfver
henne. Nej, bort måste hon, ju förr desto hellre!
En skymningsstund, då man flyttat fram Berthas
soffa framför eldbrasan, låg den lilla flickan länge
tyst och blickade in i den kolnade elden. Slutligen
sade hon:
»Elisabeth! när kan man mest likna Frälsaren? Är det,
när man är sjuk och är tålig?»
»Ja, visserligen är detta ett skönt uttryck af ett
kristligt sinne; men det högsta är det dock ej. Detta
är sjelf uppoffring.»
»Hvad vill det säga?» frågade Bertha.
»Jo, när en menniska ser framför sig en vag, full
af sorg, qval och strid, der hennes egen vilja och
önskningar grusas till stoft och menniskorna trampa
derpå, utan att ana,
att det är hjertats finaste beståndsdelar, som göra
deras bana så jemn; när hon frivilligt väljer denna
väg och modigt går den framåt, fastän hjertat blöder,
- då kan man säga, att hon följer sin Frälsares
fotspår.»
Grefvinnan hade oförmärkt inträdt. Hon lade sin hand
på Elisabeths axel och sade med djupt allvar:
»Sant har ni talat, Elisabeth, och dermed af kunnat er
egen dom!» Sakta tillade hon: »Lemna, om ni kan, detta
barn, hvars lif, näst Gud, ni äger i edra händer, och
ni skall öfver ert hufvud draga en förebråelse, som
aldrig skall lemna er. Jag vet», h viskade hon ömt,
»att hvarje stund, tillbringad hos oss, är ett offer,
som inte alla skulle kunna bringa; men ni vore ej
den flicka, som ni är, om ni vägrade, att gå den väg,
dit pligten bjuder.»
Elisabeth satt stum; hennes hjerta kämpade en hård
strid, men slutligen brast hon ut i en konvulsivisk
gråt, kastade sig ned framför lilla Bertha och
utropade: »Jag stannar qvar! jag lemnar dig ej mera.»
Åtta dagar återstodo till bröllopet. En förbättring
hade inträdt i lilla Berthas sjukdom; febern hade
lemnat henne, och hon njöt åter i fulla drag af sin
älskade Elisabeths sällskap.
En afton hade Bertha fått i sitt hufvud, att bror
Ferdinand skulle komma upp i hennes rum och laga
foten på hennes docksäng. Bertha låg på sin soffa,
Elisabeth satt på en pall bredvid henne och läste
ur Andersens sagor om den »fula ankungen». Grefve
Ferdinand satte sig vid bordet, der lampan brann,
och började improvisera en sängfot; men det ville ej
gå. Han täljde och täljde, och den lilla docksängen
kunde väl hafva stått på hundrade fötter lika väl
som på en, men den ovane snickaren blef aldrig nöjd
med sitt arbete. Hans ögon voro som fastnaglade vid
det fina ansigte, han såg midt emot sig, och hvars
genomskinliga blekhet ännu mera förhöjdes af det
matta sken, lampan kastade öfver det samma. Grefve
Ferdinand hade ingen riktig uppmärksamhet för sitt
arbete; följden blef den, att knifven plötsligt
slant till och högg in i den högra handen så djupt,
att grefven ej kunde återhålla ett rop. Elisabeth
blickade upp och fick se, huru bloden forsade ur den
sårade handen. Hon sprang upp; skälfvande, men rådig,
hämtade hon ett handfat med kallt vatten, frågade ömt:
»är ni mycket skadad, grefve Ferdinand? får jag se?»
och med sin hand sökte hon stämma blodet. Sedan hon
undersökt såret, hämtade hon collodium och lade
på såret, band en näsduk om handen och satte sig
slutligen på en stol, darrande och hvitare i ansigtet
än den duk, hvarmed hon förbundit den sårade.
Grefve Ferdinand hade under hela tiden sutit orörlig;
hans blickar lemnade ej ett ögonblick det anlete,
som lutade sig ned öfver hans hand. Den klara insjön
återgifver ej med mera trohet de skiftande vexlingarne
på himmelen, än Elisabeths ansigtsuttryck återspelade
hennes hjertas känslor. Oro, hängifvenhet, uppoffrande
kärlek, allt uttalades der klarare, än om hon hade
klädt sina känslor i ord.
Länge suto de så tysta; slutligen vaknade grefve
Ferdinand upp ur sin sällhetsdröm. Han steg upp och
sade allvarligt och högtidligt:
»Om jag är skadad? frågar ni, Elisabeth! Nej, jag
är tvärtom botad. Denna stund har gifvit mig kraft
för hela lifvet. På skilda vägar gå vi att kämpa ut
lifvets stora strid. Men ett hafva vi gemensamt;
det ar: hoppet om ett bättre tillkommande. Det är
min tro och förtröstan, att menniskor, som här i
lifvet haft samma sökande efter det sanna, goda och
sköna, skola återse hvarandra i ett annat lif. Och
om äfven der alla personliga sympatier upphöra, så
njuta de dock gemensamt den salighet, som redan här
nere utgjorde deras renaste glädje, - den, att lära
känna och älska Gud. Och nu farväl, Elisabeth! Gud
skänke er sin bästa välsignelse !»
Han tryckte varmt hennes hand och lemnade rummet.
Bröllopsdagen var inne. Elisabeth hade på den klara,
herrliga vintermorgonen gjort en promenad inåt
skogen, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
