Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LVI. Slaget vid Lund den 4 December 1676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Historiska Bilder,
LTI.
Slaget vid Lund den 4 December 1676.
senare hälften af I7:de århundradet utkämpades
vigtiga strider inom Europa, hvilka i allmänhet äro
att betrakta som en följd af det trettioåriga kriget
och de förändringar, som det medförde. Frankrike
och Sverige voro vid denna tid, jemte de så
kallade sjömakterna eller England och Holland,
de förnämsta makterna i verldsdelen, Sverige inom
det protestantiska, Frankrike inom det katolska
Europa. Frankrike fortgick snabbt under Ludvig XIV
att genom lyckliga krig förstora sitt välde och
dermed stadfästa sin makt. Sverige försökte också
under Carl X Gustaf att fortgå på eröfringarnes bana
och hade under den mest förvånande lycka äfvenledes
förstorat sitt område med Bohuslän, Halland, Skåne och
Blekinge, men nödgats afstå från Polen och Danmark,
hvilka rikens sammansmältande med det svenska för
ett ögonblick hängde på en silkestråd. Under de
första årtiondena af det nästföljande århundradet,
under samme Ludvig XIV och under Carl X:s sonson,
utkämpade Frankrike och Sverige strider, hvilka togo
hvar deras yttersta krafter i anspråk, men ur hvilka
endast det förra utgick obesegradt. Sverige måste
nedstiga från en makt af första till en af andra
ordningen och förlorade, med undantag af Vor-Pomern
norr om Peene, alla sina besittningar på andra sidan
Östersjön. Endast de senaste eröfringar ne från
Danmark behöllos.
I det andra af de krig, som Ludvig XIV förde,
deltog Sverige såsom Frankrikes bundsförvandt och
bragtes derunder till branten af sitt fall. Kriget
började samma år, som Carl XI blef myndig, men Sverige
uppträdde ej uti det samma förr än 1675. Under detta
krig gällde det för Sverige att försvara, hvad
det vunnit. Deruti ligger betydelsen äfven af de
följande krigen under Sveriges stormaktstid. Denna
gången lyckades det, huru mörkt och bekymmersamt
det än till en början såg ut. Det var ej nog med,
att den unge svenske konungen mottagit sitt rike i det
största förfall i alla riktningar; inom Sverige funnos
många, hvilka ansågo konungamaktens inskränkning för
nödvändigare, än bibehållandet af alla de eröfrade
provinserna. Det sattes till och med i fråga, att
rådet skulle utan konungens hörande söka afvärja den
hotande faran genom att ingå fred med Danmark och
till detta rike uppoffra Skåne, Halland och Blekinge,
eller ock att söka sin räddning genom en förlikning
med kejsaren och uppgifvandet af alla tyska provinser.
Konungen sjelf greps, ju tydligare han fann sin
öfvergif-venhet, af det ohjelpliga förfall, hvari
allt befann sig, och
söndringen, modlösheten hos de store, - konungen
greps allt mer af en dyster förtviflan, trodde
till slut på ingen och insvepte sig i en envis
tystnad. Till och med de gamle generalerna sedan
trettioåriga och fadrens krig misstrodde han, ehuru
de, såsom Helmfeldt, utan tvifvel hade gått fienden
på lifvet, om de icke fruktat, att konungen sjelf,
vid första tillfälle^ skulle blottställa sin person
och störta sig midt in i striden. Oviljan hos konungen
ökades efter fiendens landstigning i Skåne, och när
man talade till honom, lade han endast handen på
svärdfästet och teg, hvad helst man än sade eller
föreslog. Men under denna skenbara yttre förstening
klappade i hans barm det ädlaste och modigaste hjerta,
som också till slut, efter alla vidrigheter och
motgångar, vann segern och räddade Sveriges land.
Det var först egentligen endast fråga om att angripa
kurfursten af Brandenburg, för att hindra honom förena
sig med holländarne mot Frankrike; men den gamle Carl
Gustaf Wrangel, som nu mera blott var en skugga af
sig sjelf, förlorade ett fältslag mot kurfursten, och
så kastade sig alla Frankrikes fiender, och dertill
Danmark, emot Sverige, och kriget flyttades inom
Sverige sjelft eller hufvudsakligen inom de från
Danmark eröfrade provinserna, hvilka detta rikes
konung nu hoppades med lätthet kunna återtaga. Den
8 Juni inryckte Gyldenlöwe med 9000 man från Norge
i Bohuslän och ryckte efter en seger vid Carls
graf söder om Wenersborg in i Westergötland, medan
samtidigt dermed konung Christian V sjelf landsteg med
16,000 man vid Ystad i Skåne, der snart hos inbyggarne
den gamla tillgifvenheten för Danmark åter vaknade,
och adel, prester, bönder och nästan alla städerna
föllo till Christian. Den ena motgången följde på den
andra. Westergötland förhärjades, flottan förstördes
och från Skåne måste kung Carl sjelf draga sig
tillbaka till Blekinge och Småland. Men så började
det ljusna.
Konungen gick till Halland, för att hindra den danske
generalen Duncam, hvilken belägrade Halmstad, från
att förena sig med Gyldenlöwe, då den största fara
för det egentliga Sverige hade uppstått. Vid Fyllebro
besegrades den förre i grund den 17 Augusti, och
Gyldenlöwe tvangs genom M. G. De la Gardies seger i
spetsen för 6000 uppbådade bönder och 600 soldater den
15 Augusti att draga sig tillbaka från Göteborg uppåt
Wenersborg. Men det var blott en ljusning i mörkret;
ännu var faran stor, och med den ringa styrkan af
4,200 man, som konungen hade, kunde icke mycket ut-
Sv. Fam.-Journ. 1869.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
