Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LVI. Slaget vid Lund den 4 December 1676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 ––
rättas mot fiendens öfvermakt. Konungen måste
draga sig tillbaka från Halmstad, norrut, vid
underrättelsen, att danskarne kommo tågande från
Skåne, och intog den 7 September en fast ställning
vid Syllinge nordost om Falkenberg, der han förblef
till den 6 Oktober, inväntande förstärkningar, på
hvilka nu allt berodde. Man afrådde konungen från att
fullfölja fälttåget i en så långt framskriden årstid,
äfvensom från att våga en drabbning, och den franske
ministern påstår till och med, att rådet med flit
fördröjde förstärkningens aftågande. Men konungen
sade: »För oss finnes ingen väg annat än rakt på
fienden!» Och ändtligen korn friskt folk antågande
från alla håll. Yid Ljungby samlades den 19 Oktober
15,000 man, och 4 dagar derefter inbröt konungen från
Markaryd i Skåne, men mottogs såsom hade han kommit
in i ett fiendtligt land.
Fienden stod blott på en half mils afstånd, men drog
sig tillbaka, och konung Carl följde, brinnande af
begär att få strida eller dö. Men hela November gick,
utan att detta lyckades. Fienden drog sig tillbaka,
låg stilla några dagar och bröt så upp igen; och under
det Carl endast tänkte på att träffa honom, förlorade
han genom sjukdomar och brist 2000 man, under det att
han kringsvärmades af vilda snapphane-band. I slutet
af November stodo slutligen de båda härarne midt emot
hvarandra på ömse sidor om Käflinge å. Det var ett
förtvifladt steg att här våga en strid, men konung
Carl tvekade icke ett ögonblick, oaktadt hären nu
sammansmält till blott 6000 man, enligt hvad hofrådet
Örnstedt skref i ett bref till B. Oxenstjerna.
Men Käflinge å hade svällt upp af höstregnen och var
svår att öfvergå. Dahlberg sökte ett vadställe,
men lyckades icke finna något, då hans gamla
bundsförvandt, vintern, kom och lade en bro öfver
vattnet, så att han här kunde göra Carl XI samma
tjenst, som han 18 år förut gjorde hans fader. Första
Adventssöndagen på qvällen - det var den 3 December -
gaf konungen befallning att uppställa hären till slag,
och en »otrolig lust och fröjd» utbredde sig öfver
alla sinnen. Till och med de sjuke kröpo fram ur sina
jordhyttor, för att ställa sig i ledet. Oaktadt den
strängaste tystnad var anbefald, kunde det dock icke
förekommas, att icke fiendens uppmärksamhet väcktes,
och general Meerheim försökte till och med att gå
öfver isen, för att undersöka förhållandet. Han
träffade dock på venstra flygeln under Ascheberg,
som ännu icke brutit upp, och då gick han tillbaka i
tro, att ingenting var å färde. Strax efter midnatt
gick sedan svenska hären, ordnad på sex kolonner,
öfver isen och gjorde så en kort halt, för att ordna
sig. Men när månen gick ned, klockan 2 på morgonen,
började tåget åter, i riktning mot danska lägret,
som man ville öfverraska.
Det inberättades dock snart från förtruppen, att en
öfverraskning var omöjlig till följd af den mängd
häckar och raviner, som betäckte danska lägret,
och en timme före dag-ningen hördes derifrån tvenne
larmskott. Fienden var emellertid ännu långt ifrån
att tro, det svenskarne skulle våga en drabbning,
utan antog det vara en större afdelning, som blifvit
af-skickad till Malmö. Det var först i dagningen,
som han märkte sitt misstag och då i största hast
ordnade sig till slag samt ryckte ut ur lägret,
skyndande att vinna höjderna norr om Lund af konung
Carl, som äfven riktade sin marsch ditåt. Båda härarne
tågade sålunda vid sidan af hvarandra, täflande att
först hinna fram. För den, som från en höjd kunnat
åse de tågande härarne, hade det varit en anblick
af den högsta spänning. De danske krigarne med
deras ståtliga kläder gingo så friska och frodiga,
och rytteriets stora, val-födda hästar frustade af
styrka och välmåga. Väl kunde den danske konungen
hoppas på seger, när hans blick Öfverför dessa
kolonner af rytteri och fotfolk! - Och vid sidan af
denna glänsande här tågade de svenska kolonnerna,
vida mindre till antalet och bestående af krigare,
som gingo i slitna kläder, uthungrade och förfrusna,
och hvilkas små hästar knappt tycktes stå ut med
marschen fram till staden, mycket mindre hålla ut
i striden. Men musiken klingade frisk och liflig
framför båda härarne, och fanorna flögo för vinden.
Dock var det icke första gången, som svenska krigare
i det mest utblottade tillstånd mött en öfverlägsen
fiende, prålande i granna kläder och med stora
ord. Liksom vid Breiten-feld fyratiofem år förut
Tillys oöfvervinneliga walloner med förakt sågo
ned på de tarfligt klädda svenskarne, så var äfven
förhållandet här med danskarne, och de ord, som den
danske öfversten Sehested yttrade en afton förut
till Ascheberg, »att danskarne skulle rida omkull
och trampa ned hela svenska hären», kunna gälla som
ett uttryck för den rådande tonen inom fiendehären i
allmänhet. Och när de just i soluppgången sågo dessa
eländigt klädda och beridna svenska sqvadroner rida
upp för Helgonabackens höjder, följda af de fåtaliga
och lika illa utrustade bataljonerna af fotfolket,
må man ej undra på, om de tyckte sig få en lätt strid
att utkämpa och sågo segren liksom vinka från de
svenska fanorna, fastän dessa vajade emot dem från
den vunna höjden.
Svenska hären, hvars högste befälhafvare var
fältmarskalken Helmfeldt, uppställdes på det gamla
viset i tvenne linier med rytteriet på flyglarne och
fotfolket i midten. Sexton sqvadroner bildade den
högra flygeln, men icke mer än elfva den venstra,
och bataljonerna i midten voro nio. Den danska midten
utgjordes af sjutton starka bataljoner och deras högra
flygel af tjugoen sqvadroner ryttare. Svenskarnes
fältrop var: »Gud, hjelp oss!» deras fälttecken
af halm; fiendens lösen var: »Hjelp, Jesus!» deras
fälttecken papper och hvita armbindlar. Ascheberg
förde under Helmfeldt befälet öfver det svenska
rytteriet och general Schultz öfver fotfolket. Men
konungen sjelf satte sig på högra flygeln.
Fienden började striden. Det var just som svenska
högra flygelns sexton sqvadroner hunnit upp rätt under
Helgonakyrka och innan ännu andra linien hunnit fram,
som danskarne störtade fram i raseri, liksom ville de
i första hugget infria sina stolta ord. Också tycktes
det till en början gå dem väl. De finska ryttarne
och dragonerna kommo i oordning, och danskarne ansågo
sig redan hafva vunnit seger, då den svenske kungen
sjelf i spetsen för sina drabanter och Nils Bjelke i
spetsen för lifregementet störtade sig utför höjden
och kastade fienden tillbaka. Derefter gjordes en
kort halt; konungen red fram till hvarje sqvadron och
ropade: »Kommen ihåg, att j aren svenskar!» och så
högg han in sjelf främst på fienden, och hans fåtaliga
sqvadroner följde. Konungens häst träffades i pannan
af en kula, som studsade upp mot konungens hatt. Carl
satte sig då på en annan häst, som han fått till
skänks af konung Ludvig XIV i Frankrike. Det var en
hvit häst, af stor skönhet. Emellertid drefs fienden
tillbaka ned under det så kallade Galgberget. Striden
fortgick. Konungen sände fyra sqvadroner den venstra
flygeln till undsättning, och i vildt handgemäng
inblandades de öfriga med fienden, så att man i
krutröken knappt kunde skilja vän från fiende. Carl
befann sig sjelf framför en sqvadron, som han af dess
röda standar antog vara småländingar, och befallte
den röra spelet och rycka fram. Sqvadronen stod midt
emellan tvenne svenska sqvadroner, och då den kom
något fram, så att krutröken skingrades, fick man
först se det hvita korset på ståndaren och igenkände
det danska lifregementet. - Detta var den häftigaste
striden på denna flygel. För ett anfall i sluten
linie måste till sist fienden vika och taga flykten
ned till ån, der han ville öfver; men af bristande
kännedom om isens styrka förlorade han dervid några
hundra man. Den danske kungen var sjelf med bland de
flyende, men Carl stannade icke förr än vid ån, en
half mil från slagfältet, troende sig nu hafva vunnit
fullständig seger. Han upplystes snart om motsatsen.
Vår venstra flygel först och sedan fotfolket hade
under tiden kommit i elden, men måst vika, oaktadt
den undsättning, konungen skickat från Galgberget,
och oaktadt den högsta tapperhet. Öfverste Christofer
Gyllenstjerna låg, betäckt af sår, blödande på
slagfältet, öfverste Mörner och general G alle föllo,
sex öfverstar voro mer eller mindre svårt sårade,
de fleste regementsofficerare hade stupat eller voro
sårade, och Johan Gyllenstjerna jemte det franska
sändebudet trodde slaget vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
