Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giraffen - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
Jagten på dessa fromma och något nyfikna djur är
icke förenad med någon fara, för så vidt man aktar
sig att komma dem allt för nära bakifrån, ty då
följer emellertid ett slag med bakfötterna, hvilket i
verkan ej torde stå mycket tillbaka för stöten af en
väderqvarnsvinge. Eljest har djuret sina smärta ben
blott för flykten, och dess språng är snabbt nog,
att gifva en god häst fullt upp att göra med att
följa det. En längre ihållande förföljelse angriper
giraffen så, att han redan efter ett ringa sår eller
ock utan något sådant störtar död till marken.
Att se en hjord giraffer i fullt språng, då de
taktmessigt balancera fram och tillbaka med sina
långa halsar och piska luften med sina långa buskiga
svansar, erbjuder en sällsam, med ingenting annat
jemförlig anblick. Cumming förklarar det för en
obeskriflig njutning, att spränga fram midt ibland
en sådan hjord.
En afton kort före solens nedgång varseblef han
plötsligen på ringa afstånd tio djur af medelmåttig
storlek, hvilka, höjande sina hufvuden öfver de
mindre träden, betraktade de resande och deras
vagnar. Skyndsamt besteg han sin j ägt-häst och red
efter dem; de gingo i jemnt lunk, men hästen måste
sträcka riktigt ut för att hinna dem. »Mina
känslor vid detta tillfälle »,
_ jpP
säger Cumming, »voro olika allt, hvad jag till-förene
känt under ett mångårigt jägarelifs skiftande
händelser. Jag var så försjunken i det praktfulla
skådespelet framför mig, att jag red fram som gripen
af en trollmakt. Marken var fast och lämplig för
ridten, och jag närmade mig girafferna allt mer och
mer; slutligen kom jag genom ökad fart midt bland dem
och dref det vackraste stoet ur flocken. Detta, seende
sig nu isoleradt och hårdt förföljdt, påskyndade sin
flykt och
G-irafF-jagt,
gjorde satser af förvånande längd; de torra grenar det
dervid med bröst och hals nedstötte från träden flögo
rundt omkring. Efter några minuter hade jag hunnit
det ända på ungefär fem stegs afstånd och sköt det
en kula i ryggen; derpå kom jag så långt fram, att
jag kunde på närmare håll gifva djuret en andra kula
bakom bogbladet, men skotten syntes hafva blott ringa
verkan. Nu ställde jag mig rakt emot djuret, hvarpå
det föll i skridt, och jag steg af hästen och försåg
i största hast begge bösspiporna med dubbel laddning;
men innan jag blef färdig hade föremålet för min jagt
redan trafvat bort. Efter en kort stuud förmådde jag
det åter att stanna uti en uttorkad vattenrännil och
fyrade af mot den punkt, hvarest jag ansåg hjertat
vara beläget; men djuret sprang vidare. Under det
ytterligare förföljandet hade jag nära förlorat det,
ty det hade gjort en plötslig vändning och kommit
alldeles ur sigte bland träden. Ännu en gång förmådde
jag djuret att stanna, steg af och betraktade det med
beundran under det att detta å sin sida blickade ned
på mig. Det gjorde mig verkligen ondt om det stackars
djuret, men jagtpassionen behöll öfverhanden, och med
uppåtriktad bössa sände jag det en kula genom halsen.
Nu stegrade det sig på bakbenen och slog öfver
pfi.
med en tyngd, så att
marken darrade derunder; en mörk, tjock blodström
framstörtade ur såret; de kolossala lem-marne skälfde
ett ögonblick, sedan var det ute med det ståtliga
djuret.» Är giraffen väl född och fet, så ar hans
kött välsmakande ; i annat fall är det hårdt och
segt och till följe deraf knappt användbart. Benen
innehålla mycken merg, hvilken af infödingarne
merendels fortares rå som en delikatess, men hvilken
med ändamålsenlig tillagning äfven högt värderas af
kultiverade läckergommar.
Johan Ludvig Runeberg,
Runeberg har haft den sällsynta lyckan, som fallit
få skalder till del, att redan från början af sin
verksamhet blifva erkänd. Hans bana har ej varit
beströdd med de törnen, som så ofta åtfölja vägen
till odödligheten. Oberoende af de inflytelser,
som verka hämmande, har hans genius utvecklat sig
lugnt och säkert, på samma gång dess alster genast,
utan någon föregående tvekan, af hans nation, ja
af hela norden med tacksamhet och kärlek blifvit
emottagna. Emellertid har den svenska kritiken icke
varit fullt ense med den finska i fråga om Rimebergs
betydelse. Den förra har ständigt velat uppfatta
honom som svensk skald, expedierande hans finskhet
med några obetydliga anmärkningar, då den sednare med
lätt förklarlig förkärlek skärskådat hans arbeten från
det finska nationalmedvetandets ståndpunkt. För oss
finnar*) är det äfven alldeles klart, att Runebergs
utveckling har sin grund i Finlands utveckling, att
han, i händelse hans lif förflutit i Sverige, hade
blifvit en helt annan skald än han är. Huru intimt
hans hela riktning och dess särskilta uppenbarelser,
äro sammanvuxna med Finland och Finlands växande
sjelf-medvetande, må följande framställning i någon
mån bevisa.
*) Läsaren torde observera, att förf. är Finne.
När den första känslan af sjelfständighet vaknade
i Finland, hafva vi icke här att spörja. Den första
tanken på Finland som ett eget fosterland, tänktes
under en tid, genom närmare ett sekel skild från
de dagar, hvilkas sträfvanden vi med hänsyn till
Runeberg föresatt oss att skildra. Så mycket må vi
dock antyda, att den första väckelsen till finsk
patriotism i högre mening, icke utgick som en följd
ur något stort historiskt ögonblick eller hade sin
grund i någon skarpt begränsad doktrin, som likt
ett profetiskt maningsrop förmått uppväcka vårt folk
till sjelfbegrundning och tro på sin makt, Dess mod
och uthållighet i striden voro väl erkända af mången
fjerran nation, men det föll det aldrig in att fordra
ett skifte af den ära, som vunnits under fanorna i
svenska härens leder, och äfven, sedan det börjat ana,
att doc,k mycket fanns, som gjorde det till en nation
för sig, var det derföre icke hå-gadt att uppträda
med någon slags opposition mot den svenska bildningen.
Man har med mycket skäl kallat Porthan det finska
nationalitetsmedvetandets fader, men icke ens i hans
förtroligaste meddelanden, bevarade i hans bref,
uttalar han någon tanka om, att vårt land i politiskt
och socialt hänseende kunde eller borde hoppas på en
egendomlig utveckling. Hans poli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
