Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Systrarne - De oförnuftiges förnuft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du är en toka och .... så är jag med. Här gå vi nu
jjch skrymta med hvarandra Och spela, nätt och fint,
en komedi För elfvor och för respektive skogsrån,
Och ha ej ens den fägnaden, att få Applåder, såsom
andra komedianter.»
Vid dessa orden brusto båda ut
I skratt. Men - hvilket skratt! - Blott ungdom
träffar
De tonerna på glädjens sångarskala;
Blott unga flickor kunna skratta så.
Det är ett skratt, der själen, ännu skuldfri
Och obekant med verldens våld och svek,
Afskakar sina hjerteglada känslor,
Som svanen skakar sina vattenperlor.
Det är ett skratt, hvarvid den gamla känner
Sig ung på nytt och lätt och lugn och glad;
Och sjelfva sjuklingen i plågans timma
En helsans fläkt i sina ådror spörjer.
Da hördes der ett eko - nej, ett genljud, Som
ej var eko. Nymfen ibland bergen, Den bleka,
melankoliska, som stundom Hörs skratta, stundom håna,
hade icke Den minsta del i denna öfverraskning.
Ett skratt var detta, klingande och friskt, Som
flickornas, mer menskligt dock, än ekos, Och mycket
annorlunda, ty det kom Från tvenne skäggbeväxta
ynglingsmunnar.
Och fram ur dungen der till venster kommo Bernhard och
Emil nu och ställde sig Med glada, skälmska blickar
midt i vägen För våra flickor, hvilkas kinder glödde,
Som röda rosor, utaf solen kyssta.
Men, som en vacker ljusblå sommarhimmel Sig plötsligt
byta kan från ljus till mörker, När tunga dunster
ifrån haf och sjöar Uppstiga och till digra skyar
skockas,
270 ––
Så öfver Almas hulda anlet for
En sky af harm, och med en röst, så olik
Den milda silfverklangen i dess stämma,
Hon utbrast: - »Ni har stått och lyssnat på oss,
Go’ herrar. Det var icke ridderligt
Och icke vackert.»»
»Vi ha icke lyssnat»,
Säd’ Bernhard, allvarsamt och lugnt och fäste De
»trolska bruna» ögonen på flickan. »Men edert friska,
glada skratt var smittsamt, Så att min vän och jag er
sällskap gjorde. Jag kan dock storligt undra, hvad ni
sade, Då ni en fruktan hyser, att en vind, En liten
luftens våg sjelfsvåldigt skulle Det, sqvallrande,
till våra öron bringa.»
Då vidtog lilla Blenda: »Mina herrar,
Vi äro unga flickor, inga helgon,
Och tala derför icke alltid gudligt,
Men skratta hjertligt åt allt gladt och muntert
Uti vår sköna glädjerika verld.
Dock, för att yttra, hvad ej hvarje sprätthök
Med pipskägg och mustacher och binocle
Just höra får, behöfver man ej tala
Ett språk, som sårar goda englars öron.»
»Och dessa goda enlar vörda vi Och kyssa ödmjukt deras
hvita vingar», Säd’ Emil. »De ju heta barnslig
oskuld Och qvinlig värdighet - två himlaväsen, Så
skönt förenade hos eder båda.»
Och allt blef åter godt. De fyra unga Tillsammans
gingo längre bort i lunden. Och lärkan slog sin
drill i högan sky, Och trast och bofink sjöngo gladt
i träden; Och fyra hjertan slogo takt till sången,
Fast ingen skulle märka, att gud Amor, Den skalken,
rörde deras harposträngar.
Wilhelmina.
De oförnuftiges förnuft,
har icke beundrat kycklingarnes, rapphönsens och
andra små varelsers tidiga mognad, den kännedom, som
de synas äga om den verld, i hvilken de nyss inträdt,
och om den näring, som passar för deras organisation,
deras fruktan för faror och deras tillit till säkerhet
under omständigheter, hvarvid de icke kunna hafva
någon erfarenhet, den lätthet, hvarmed de begagna
fötter och näbb, gå och springa, äta och dricka -
allt detta är för oss menniskor, som genom arbete och
erfarenhet förvärfva våra kunskaper, helt och hållet
obegripligt. Det gifves t. ex. en liten vattenspindel,
som konstruerar åt sig en dykarklocka, icke blott
efter fullkomligt vetenskapliga principer, utan på ett
så gåtlikt sätt, att till och med naturforskarne ännu
icke kunnat komma under fund med hans, så att säga,
patenterade hemlighet. Denna dykarklocka består af
en liten cylinder, Öfver-drageri med silke och med
hvarje sida genom trådar fästad vid vattenplantor. Den
är blott nedtill öppen, så att spindeln måste dyka
under vattnet, för att kunna inkomma deri. Men när han
befinner sig der inne, huru kan han lefva, om ingen
luft förefinnes? Han löser svårigheten på ett sätt,
som kan förvirra en lärd. Han förer, rundt omkring sin
kropp, en vat-tenblåsa med sig ned under vattnet och
låter den samma upplösa sig vid mynningen af klockan;
luften stiger då upp till klockans spets. Dermed
fortfar spindeln, tills dykarklockan blifvit fylld
med luft; och nu, försedd med atmosfer och säker mot
alla obehag, sitter han förnöjd i sin lilla boning.
Men frågan är, huru upptäcker detta lilla djur
det sinnrika och invecklade förfaringssättet vid
husets byggande? Intet tvifvel - det.är försedt
med en apparat, för att fortskaffa luft-blåsan,
och äger kraft att sänka sig sjelf under vattnet med
sitt luftomhölje. Men huru det begriper att använda
denna apparat, bygga klockan och så fästa den, att
hon öppnar sig i vattnet, i stället för i luften,
och derpå fylla henne med luft - det är en fråga,
som ännu väntar på svar.
Instinktens under äro otaliga, men också kunna icke få
fall anföras, hvilka hos djuret ovedersägligen förråda
liknande, fast icke lika fullkomliga intellektuella
förmögenheter, som hos menniskan. Af det enkla factum
t. ex., att hunden igenkänner sin herre, måste vi
sluta, att hunden äger urskilnings-förmåga, hvilken
till en viss grad förutsätter äfven minne. Hunden
minnes dessutom ganska väl en person, som agat
honom. Med elefanten är detta också fallet. En officer
i indiska arméen fann det nödvändigt att pålägga en
elefant en större börda, än brukligt var. Men denne
lät snart förstå, att han ingalunda var sinnad att
bära mer än sin vanliga last. Då nu officeren såg,
att djuret upprepade gånger afska-kade sin börda,
förlorade han tålamodet och kastade en tältpinne
på elefantens hufvud. Några dagar senare, då denne
hade varit vid vatten, mötte han händelsevis sin
tuktare. Elefanten grep honom och lyftade honom -
men helt långsamt - upp i ett stort tamarindträd,
öfverlemnande åt honom sjelf att ombesörja, huru han
åter skulle komma ned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
