Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adelhards kiosk eller trädgårdspaviljong - En filosof - Diakoniss-anstalten i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 - -
kupol. Väggar och kupol stödjas och uppbäras af
åtta, utaf ett j en särdeles skön effekt. Oaktadt
byggnadens skenbarliga lättstycke arbetade,
genombrutna pelare, som tillika tjena att [ het är
dess fasthet dock i följd af de dubbla väggarne ganska
uppbära ett, till uppställning af krukväxter lämpligt,
rundt ! betydande. Kiosken erbjuder, med en grundyta
af 10 fots omkring löpande galleri. Det hela består
uteslutande af stan- i diameter och en höjd af 15
fot, tillräckligt utrymme för ett ger af olikfärgadt
ek-, lönn- och valnötsträ, hvilka äro icke | sällskap
af tio till tolf personer. Dessa täcka mästerverk äro
öfver 3 linier tjocka och 5 linier breda och genom
tillräcklig
herr Joh. Adelhards i Ntirnberg möbel- och
konstruerade
inoljning icke allenast erbjuda stor varaktighet
mot väderleks- parkettgolf-fabrik och säljas
der till ett pris af circa 450 inflytanden,
utan äfven genom sin bronsartade glans frambringa
! riksdaler riksmynt.
En filosof.
ill verldsförakt och jemmerskrik Jag stämmer icke
mina strängar. Det skämmer blott en god fysik, Och den
kan icke fås för pengar. Jag vemod ej förstår.mig på,
Men hvad jag skattar och behöfver, Är frid och fröjd
från topp till tå, Så mycket jag kan komma öfver.
Jag har, gunås! ej sinne för
Att mig i qval och grubbel sänka.
Jag icke mycket väsen gör,
Om hvad min själ bör tro och tänka.
En Gud jag i naturen ser,
På mig ej dogmatiken biter:
Förnuftet jag min hyllning ger
Och umgås ej med jesuiter.
När qvällen med sin lampa står Och alla himlens
stjernor tindra, Jag opp mitt öga hänryckt slår Och
kan en andaktssuck ej hindra.
Men om jag en gång skall bebo Den ena eller andra
stjernan, Det rör mig ej, det får bero, Jag lägger
aldrig det på hjernan.
När dagens gyllne sol går opp Att lysa öfver berg och
dalar, Och djur och menskor, blad och knopp Hon ammar,
lifvar och hugsvalar; Jag liksom hon mig griper an
Och går att dagens värf bestyra. Jag tar min verld,
så godt jag kan, Och knåpar som en liten myra.
Jag tror en allmaktshand, som styr Och ställer för
oss, arma krakar. Jag tviflet såsom pesten skyr,
Förvissad, att Guds öga vakar. Den oron kan jag ej
förstå För hvad som möjligen kan stunda Jag tror, det
går, som det skall gå, Och ej ett solgrand annorlunda.
E. S-dt.
Diakoniss-anstalten i Stockholm.
pengar får man allt! Detta är ett talesätt, ofta
användt och ofta nog besannadt; ty hur det är,
så spelar dock penningen en af hufvudrolerna i
det menskliga lifvet. Men huru kraftig penningen
än är, hvad godt den än uträttat här i verlden
- det största och bästa, de varaktigaste verk
har den likväl ej kunnat åstadkomma utan i
förening med något ännu mäktigare, det nämligen,
som kallas menniskokärlek. Människokärleken har
utfört oförvanskliga verk, jättearbeten, som till
menniskoslägtets bästa verka i sekler och årtusenden,
och det frö, som i forntid blifvit nedlagdt af men-
så att säga, vägg om vägg med fattigdomen
och eländet. Yi vilja väl icke påstå, att denna
välgörenhet står i vårt land högre än i öfriga länder,
men vi tro, att. i förhållande till landets folkmängd
och förmögenhet, vårt i detta afseende intager ett
- mycket framstående rum bland de öfriga. Vi hafva
ej heller till uppgift att här sysselsätta oss med
att visa orsakerna till detta lyckliga förhållande,
hvartill måhända grunden lika kort som riktigt skulle
kunna sökas deruti, att öppenheten och gästfriheten
städse varit utmärkande drag hos vårt folk, - nej,
vi vilja, åtminstone för denna gången, inskränka oss
niskokärlek, skjuter upp, frodas och vissnar aldrig.
Hvarthän j till att skrifva text till den teckning,
föreställande en ^ enda af
man än skådar, finner man den outtröttliga, aldrig
egennyttiga
dessa välgörenhetsinrättningar, Diakoniss-anstalten
i Stock-
menniskokärleken hafva utfört värf, som
penningen ensam Iwlm, som återfinnes å sidan
276. aldrig skulle hafva förmått; och på sådant
sätt nedlagda kapi- Denna anstalt, hvars
omfattande och gagnande verksamhet
tåler gifva en ränta, hvarmed det lumpna guldet
ej tål någon vi i det följande skola visa, har,
ehuru mindre än tjugo år jemförelse, en ränta,
som består genom tiden, tack och väl- gammal, så
rotfästat och så betydligt utvecklat sig, att icke
signelse af det slägte, som är, och de slägten, som
komma, | allenast dess framtid är fullt betryggad,
utan att man ock Och huru man än klagat öfver, att
egennyttan och snikenheten med säkerhet kan antaga,
det dess välsignelserika verksamhet
varit rådande drag hos dem, som äga öfverflöd af
lifvets goda, så synes likväl menniskokärleken i alla
tider hafva funnits till; ty hvarifrån skulle eljest
alla dessa välsignelserika, välgörande inrättningar
hafva kommit, som till nytta för den mindre väl
lottade menskligheten dagligen och stundligen lätta
bekymmer och elände.
Vårt land, och i synnerhet vår hufvudstad, är i detta
fall särdeles väl lottadt; och illa skulle det i
sanning vara bestäldt med den hufvudstad, som vore i
saknad af dessa hjelpkällor, hvilka med ett ständigt
tillflöde äro i stånd att upprätthålla den jemnvigt,
hvilken derförutan aldrig skulle kunna äga rum
skall än vidare utbredas öfver landet.
Första anledningen till inrättande af en
Diakoniss-anstalt i Stockholm gafs i början af år 1848
af en gammal aktningsvärd familj, som under loppet af
många år med en sällspord frikostighet bidragit till
uppehållande af flere välgörenhetsinrättningar och
på den egendom, den patriarkaliska familjen äger och
bebor, sjelf inrättat en läroanstalt för unga flickor,
der den fullständigaste bildning meddelas dem, under
det de hos de gamle erhålla ett kärleksfullt hem
och den största omvårdnad. Denna familj, hvars namn,
ehuru välbekant för de fleste, vi likväl anse oss ej
böra här nämna, hade fått kännedom
inom ett större samhälle, der rikedomen och
öfverflödet lefva, i om en årsberättelse från den i
Strassburg år 1842 af pastor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
