Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den besynnerlige badgästen. Af Sofie Bolander (Forts.) - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S. Tredje afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 ––-
minnen och mitt samvete. Revisionen uppdrages åter. Ni
är utan stöd och förmögenhet - tvenne tunga brister
för en qvinna vid edra år. Låt mig få fylla dem
som far och vän! Jag vill icke åt er uppdraga en
dotters pligt, att med sitt sällskap förljufva en
faders annalkande ålderdom, eller öfva sitt tålamod
på egenheterna af hans lynne, men väl rättigheten
att påkalla hans ömhet för beredandet af sin lycka
och hans omsorger för de medel, som befordra den.»
Augusta förmådde icke tala. Hennes läppar darrade
och stora tårar rullade utför hennes kinder.
»Ja, mitt barn,» - fortfor han och öppnade mot henne
sin famn, - »inga andra förbindelser fordrar jag, än
att jag får sörja för ditt väl! Vi skola sedermera
öfverlägga, huru du ; vill inrätta ditt lif och hvar
du helst vill vara.» j
»Här, ack här!» - sade Augusta och tryckte sig in
till | hans hjerta.
»Herre Gud! Nej, det är icke möjligt! ... Men ser
jag rätt? Har inte grefvinnan dånat?»
Hon låg verkligen afsvimmad i soffan. Med tillhjelp
af eau de cologne och friskt vatten återkallades hon
snart till sans och besinning.
»Min bästa grefvinna,» - sade Werner - »stör icke
vår lycka genom att sätta oss i oro för er!»
Grefvinnan gjorde en afvisande åtbörd med handen.
»Vår middag, ack, vår middag!» - sade Werner och slog
sig för pannan. »O, förlåt att jag glömt de gäster,
ni behagade utvälja.»
»Tala ej om middagen!» - afbröt hon. - »Ni förstår
icke, hvad nervlidanden vilja säga. Bjud, hvem ni
vill, men icke mig!»
Werner tog sig denna önskan så till efterrättelse,
att hela bjudningen inställdes, helst den aldrig
varit annat än ett improviseradt nödbjelpsmedel,
för att rädda Augusta och sig ur den förlägenhet,
som grefvinnans oväntade hemkomst från morgonbönen
försatte dem uti.
Först några dagar derefter gick Tärnan ut med en god
laddning af Guds gåfvor, tvenne älskande hjertan
och tvenne bekanta middagsgäster - grefvinnan och
kandidaten. På hafvets gungande våg dracks en skål
för de förutnämda, hvilken kandidaten celebrerade
med för tillfället författade versar.
| Grefvinnan besegrade med mycken kontenans
sina nerver.
| Det var endast kandidaten, som understundom
fick göra bekantskap med små öfverväldigande
eruptioner. Händelsen väckte mycket uppseende bland
badsocieteten och kommenterades på
j mångahanda sått. Sedan dess har hvarken Werner eller
Au-gusta visat sig vid någon badort, men grefvinnan
lär fortfa-
| rande göra det, i hopp att finna, hvad hon söker
- styrka
l för sina nerver.
Familjen Dickman.
Prisnovell. Af P. L. S. Tredje afdelningen.
Henrik.
Henrik till sin moder, Margareta Dickman.
K. den 3 Oktober 18... $iJS^& Dyra moder!
ad välsigne dig, moder min, för att barndomshemmet
ännu är mig den käraste fläck på hela jorden! Dessa
tre månader, som jag, efter många års frånvaro,
i ostörd ro fått tillbringa hos dig, hafva stärkt
mig i den ljufva öfvertygelsen-, att så länge du
finnes qvar i lifvet, skall äfven jag känna mig
hemmastadd der, huru litet det än i andra hänseenden
kan tillfredsställa mitt begrepp om sällhet. Hvilken
obeskriflig lycka är det ej för en ung man att hafva
en moder, till hvilken han i mannaårens fulla kraft
går att, med samma tillit och förtroende, som i
gossåren, förtro sina fröjder och sorger, vädja till
hennes domslut och vara säker, att hennes rättskänsla
och klara omdöme aldrig skola låta besticka sig
af hennes kärleksrika modershjerta! Du, mitt andra
samvete! min bästa vän! jag kysser dina händer, såsom
jag brukade göra, då jag som liten gosse kom till dig
och lättade mitt hjerta. Nu skall du åter få del af
allt, som händer på den nya bana, jag beträdt.
Huru påkostande det än var att lemna dig, Systrarne
och det kära hemmet, kände jag mig ändå bra lycklig
att ändtligen hafva hunnit mina önskningars mål
och att börja den verksamhet, hvilken jag ansett
som den skönaste för en man: den, att förkunna
Herrans ord, att tala om Hans kärleksrika nåd, ej
blott från predikstolen, utan ock i det enskilta
lifvet, att följa min Mästares fotspår och bringa
Hans tröst till de lidande. Tanken på detta sköna
kall fyllde så min själ, att jag de första timmarne
af min hitresa hvarken bemärkte vägen, omgifningen,
eller ens sökte att i inbillningen föreställa mig den
nya familjekrets, i hvilken jag skulle inträda. Det
var med afsaknacl, som jag fjerran hörde klockorna
ringa till gudstjenst, utan att sjelf få följa dess
manande ljud, och jag gladde mig åt, att hädanefter
ingen sabbat skulle förgå, utan att jag sjelf finge
uppgå i Herrans gårdar och uttala mitt Öfverfulla
hjertas tacksamhet och pris, eller höra andra tolka de
himmelska sanningarne. Jag var glad, när ändtligen,
efter 6 timmars resa, jag fick utbyta kupéen mot
prostens lätta droska, och snart körde vi genom den
lilla vackra stadens lysta gata och stannade vid
prestgårdens port. Allt var tyst och ödsligt; något
rådvill stod jag en stund i den stora förstugan,
utan att veta, hvart jag skulle vända mig, för att
träffa någon. Slutligen närmade jag mig en dörr,
som jag anade skulle leda åt köket. Jag knackade på,
och en tjenstflicka öppnade. Det såg ut, som om hon
sofvit och blifvit väckt af min knackning. På min
frågan efter prosten, svarade hon vresigt: »De sitta
inne i salen och skola just börja aftongudstjensten!»
Jag erfor en angenäm känsla vid tanken på, att jag
genom resan ändå icke gått miste om söndagens firande,
och med några hastiga steg var jag inne hos dem.
Prosten, en medelålders man, med ett klokt, ehuru
hårdt, uttryck i sitt ansigte, kom mig till mötes
och sade: »Välkommen till vårt hus! Yi skola just
läsa vår aftonbön, och jag tänker, det skall vara
en sann vederqvickelse för adjunkten att få af
höra den.» Hvad menniskohjertat ändå är för ett l
konstigt ting! .Jag hade ju ögonblicket förut tänkt
alldeles i det samma, som nu uttalades af prosten;
men - jag kände ’ nu något helt annat. Jag hade
hellre gått upp i mitt rum och läst något godt för
mig sjelf. Prosten presenterade mig för sin fru,
och vi satte oss. Efter afsjungandet af en psalm
(mina . känsliga öron ledo grymt af den disharmoniska
sången) började prosten läsningen af en predikan, som
troligen innehöll många goda och lärorika sanningar,
men som på mina trötta och förströdda sinnen gjorde
ett sömngifvande intryck. Jag bjöd till att hålla
tankarne tillsammans, men omöjligt. Jag kunde icke
hindra mina ögon från att se, huru prostens två barn,
som suto bakom fadren, nöpo och sparkade hvarandra,
under det att deras små sluga ansigten buro ett
uttryck af salfvelse-fullt allvar. Nere vid dörren
suto en dräng och en piga; drängen sof uppenbarligen,
men flickan bjöd till att vara vaken; hon tog riktiga
ansatser emellanåt att hålla ögonen öppna, stirrade
på lampan tills tårarne runno, och det vittnesbörd kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
