Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S. Tredje afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283––
jag gifva henne, att det vore en stor uppmuntran
för oss pre- l ster, om menigheten i allmänhet så
samvetsgrant bjöde till att lyssna till våra ord,
som den stackars Karin nu gjorde. Jag tror, att
den kalla och fuktiga temperaturen i rummet mycket
bidrog att göra sinnena så slöa; men af allt detta
inhämtade jag en god lexa, att man nämligen icke bör
pröfva hvarken menniskors tålamod eller kroppsliga
välbefinnande allt för hårdt, om man vill, att de
skola hafva gagn af ett andligt föredrag, ty kroppen
tager ut sin rätt, och jag skulle icke ofta vilja se
upprepas ett sådant litet mästerstycke af komedi, som
dessa båda barn uppförde med sina andäktiga ansigten
och ilskna knuffningar.
Ändtligen var det slut! Prosten och prostinnan slogo
sig nu i samspråk med mig om hvarjehanda, och efter
en stund gingo vi ut att äta. Prostinnan gjorde en
ursäkt, att endast smörgås och kall mjölk serverades;
men att de hade för princip, att aldrig koka någon
mat på söndagen. En kopp varmt te skulle smakat mig
förträffligt efter resan, ty jag kände kyla både ut-
och invärtes af detta emottagande.
Jag skyndade mig att säga god natt, och hastade upp
på mitt rum, der jag visste, att du, moder min,
beredt mig den outsägliga glädjen att hafva ett
fortepiano. Det hyrda instrumentet var visserligen
något skralt; men med hvilken hänryckning packade
jag icke upp mina noter och började spela, med tanken
att hafva en njutningsrik afton. Klockan var endast
8, och jag kunde således hafva ett par timmar på
mig. Jag hade spelat ungefär hälften af den herrliga
introduktionen till Men-delsohns Paulus, då prosten
inträder i mitt rum och, med ett mörkt uttryck på
sitt ansigte, säger:
»Jag får göra adjunkten uppmärksam på, att här i huset
aldrig spelas annat än psalmer på söndagen. Mina
församlingsbor få ej höra andra toner ljuda här,
än de, som äro sjungna till Herrans ära.»»
»Ja, men herr prost», invände jag, »denna komposition
behandlar ju ett heligt ämne, den innehåller flera
psalmer, och hvarje ren och ädel musik är ju ett
indirekt användande och prisande af Guds gåfvor,
äfven om Guds namn ej skulle nämnas dervid?»
»Det må vara», svarade prosten; »men de, som stå
utanför, kunna ej veta detta. Jag vill inte föregå
andra med dåligt exempel, och jag hoppas, ni har
samma uppfattning af saken?»
Dermed gick prosten. Jag stängde instrumentet,
och satte mig ner att försöka fatta prostens
tankegång. Skulle det, som är syndigt på söndagen,
vara rätt en annan dag? Skulle Skaparen kunna prisas
endast med ord ? Skulle detta verkligen vara ett
sådant tillfälle, då den kristnes pligt vore att
ej vara sin svagare broder till förargelse? I så
fall var jag skyldig och villig att hafva tråkigt
hela söndagsqvällen, i stället för att glömma allt
smått och eländigt i jordelifvet genom idkandet
af den herrligaste bland Guds gåfvor. Det dröjde
en bra stund, innan jag kunde med lugn bedöma
prostens och min olika uppfattning; men slutligen
segrade förnuftet, och jag lade mig. läste
Martensens. dogmatik och somnade snart.
Se, der har du min första dag i det nya hemmet! Jag
emotser med glädje nästa vecka, då prosten sade,
att husförhören börja, ty jag kan då något
lära känna den klass, som mest intresserar mig:
arbetarne och tjenarne. Och snart får jag hålla
min första predikan! Hjertat bultar, då jag
tänker på denna dag. Farväl, moder min; om icke
förr, skrifver jag bestämdt dagen efter, ty mitt
hjerta har behof att meddela dig allt, hvad det
känner djupast. Tänk på och skrif snart till
Din Henrik.
Henrik till Margareta.
K. den 6 December. Dyraste moder!
Ändtligen är den stora dagen förbi, då jag hållit
min första predikan. Jag hade i så många veckor,
ja månader, beredt mig derpå, att jag tyckte, när
stunden slutligen var
kommen, skulle jag med den största lättnad kunna
framställa de tankar, som så länge sysselsatt
min själ. Men jag bedrog mig. Prosten hade haft
den godheten att låta mig sjelf välja den dag, jag
ville predika, emedan han förmodade, jag skulle hafva
mera sinne för den ena än för den andra texten. Jag
hade sedan långt tillbaka tänkt mig, att min första
predikan skulle blifva öfver de orden: »Fader vår, som
är i himlen», och jag började redan de första dagarne
af veckan att sätta mina tankar på papperet. Men det
ville ej gå! Förgäfves sökte jag erinra mig, hvad jag
förut tänkt öfver detta ämne; idéerne ville ej komma,
jag skref och strök åter ut, och när jag åter läste
igenom, hvad jag skrifvit, föreföll mig alltsammans
så matt och färglöst, att ingen menniska kunde hafva
uppbyggelse af en sådan predikan. Fredagen var redan
kommen, och nu återstod ingen tid mer att välja mellan
sämre och bättre. Utmattad af oro och ansträngning,
flydde jag i bön till Honom, som är stark i vår
svaghet; jag öfverlemnade mitt arbete i Hans hand,
förtröstande på att, huru dåligt än redskapet
var, skulle Han dock kunna begagna sig deraf till
menniskors gagn och upplysning. Resultatet af mitt
arbete ser du, älskade moder, i den predikan, jag
härmed sänder dig. Jag har ingen aning om, huruvida
den var god eller dålig. Jag vet blott, att då jag
framsade den, tyckte jag mig vara höjd öfver jorden.
Efter gudstjenstens slut hade jag behof af att andas
ut i Guds fria, herrliga natur. Utanför staden finnes
en utmärkt vacker skogsväg; ditåt ställde jag mina f
j ät. Det var ett gudaskönt väder: solen lyste från
den högblå himmelen ner på den snöbetäckta jorden;
träden voro fulla af rimfrost. Det ligger någonting
obeskrifligt uppfriskande i en vacker vinterdag;
man tycker sig andas ut bättre, än under någon
annan årstid. Jag gick långsamt framåt vägen,
som i det blanka solskenet gnistrade af millioner
snöstjernor. Plötsligt såg jag vid min sida en
medelålders man, som artigt lyftade på hatten och
sade: »Tillåter adjunkten mig göra sällskap? Jag är
magister D. och ville tacka er för den predikan,
ni i dag hållit. Jag gick af nyfikenhet i kyrkan,
emedan jag tyckte det kunde vara roligt nog att höra,
hvad en sådan der ungdom, som ni, kunde anse sig hafva
att förtälja oss andra. Men jag måste göra er den
komplimangen att säga, det ni verkligen öfver-raskade
mig. Likt alla andra prester, pratade ni naturligtvis
i en hel hop om saker, som ni inte vet; men ni var då
åtminstone storsint nog för att antaga, att inte alla,
som tro olika med er, äro ohjelpligt förlorade.»
Jag var så öfverraskad af mannens besynnerliga
tilltal, att jag inte kom mig för att genast svara
honom. Jag betraktade honom uppmärksammare och fann
honom hafva ett intressant, om ock ej så behagligt,
utseende. En bred, intelligent panna, små skarpa
satiriska ögon, en fint bildad näsa, en mun, kring
hvilken ett hånleende beständigt sväfvade, gjorde
det intryck, att man hade framför sig en ovanligt
begåfvad, men ej kärleksfull menniska. Jag erfor
en känsla af misshumör öfver, att på detta mindre
grannlaga sätt blifva störd i min kära enslighet;
och efter en stunds tystnad, under hvilken han tycktes
vänta ett svar, sade jag slutligen:
»Går ni i kyrkan endast af nyfikenhet?»
»Jag går aldrig i kyrkan. Bättre kan jag använda
min tid, än att sitta och höra på allt det tråkiga
nonsens, som presten står och talar om. Men jag
gick förbi i dag, just som ni gick in der, och edra
barnsliga ögon kommo mig att tänka: den der måtte väl
ännu ipte vara lika stor hycklare, som de andra. Säg
mig nu uppriktigt: tänkte ni ett enda ord af hvad ni
sade i dag?»
Mannen hörjade att intressera mig, och jag kunde
knappt känna mig stött af hans besynnerliga
väsende. Jag svarade derföre blott:
»Skulle ni sjelf hafva mod, att med kallt blod vilja
ljuga inför en hel församling?»
»Hm! Men ni kan val aldrig vara nog enfaldig, för
att tro, det verldars skapare skulle hafva en faders
känslor för edra små önskningar och behof?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
