Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S. Tredje afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
»Om det är för att inleda mig i en ordstrid, som ni
gör ! denna fråga, så vill jag säga er, att ämnet är
mig för heligt, j för att af handlas på landsvägen.»
i
Der låg ett uttryck af godhet och välvilja i hans
satiriska j ansigte, då han räckte mig handen och
sade: »Nå, låtom oss I då afhandla ämnet inom fyra
väggar. Om ni ej fruktar att [ blifva förderfvad
genom sällskapandet med en gammal fritän- j käre,
som man kallar mig, så kom och helsa på mig. Jag |
har en vacker samling af petrifikater, som det kanske
kunde j roa er att se.»
Yi skildes åt, och jag återvände till staden.
Vid min j hemkomst berättade jag om min nya
bekantskap, men denna j tycktes ej blifva gillad
af prosten. Han kallade magistern en j farlig
bekantskap, som just genom sitt goda hufvud och
stora kunskaper lätt kunde fängsla en ung menniska,
hvilken derigenom kunde blifva smittad af åsigter,
som vore i rak strid med det presterliga embetet.
Jag sade, att sanningen nog försvarar sig
sjelf, och af det lilla, jag nu hört af magistern,
syntes han mig rolig och egendomlig, men ej farlig.
Jag ämnar med det snaraste begagna mig af hans
bjudning, ty i denna lilla stad äro tillfällena
till en innehållsrik konversation inte så många,
att man bör försumma något. Du ogillar ju icke
denna min föresats, moder min ?
Jag hinner ej mera än att kyssa dina händer till
afsked! ________ Din H-.
Henrik till sin moder Margareta,
K. den 12 Februari 18... Dyraste moder!
Dessa fyra månader, som jag varit här, hafva redan
besannat den gamla satsen: att verkligheten aldrig
motsvarar förhoppningarne. Tro dock ej, älskade moder,
att jag ångrar mitt val af lefnadskall. Tvärtom
finner jag för hvarje dag, huru denna bana är den
enda, som passar mig; men svårigheter uppstå, der jag
minst väntade. Först och främst börjar jag mer och
mer inse riktigheten af farbror Görans påstående, att
man måste studera i det land, der man skall bekläda
ett embete. Jag har, mig sjelf ovetande, antagit en
mängd vanor från mitt vistande i utlandet, och prosten
har all möda ospard att vänja mig af med dem. Än
talar jag för fort, än gör jag gudstjensten för
knapphändig genom mina korta predikningar och valet
af korta psalmer, än nyttjar jag kulört silkesnäsduk
på predikstolen i stället för den oumbärliga hvita
näsduken, stor som ett barnlakan och hållen i
yttersta snibben. Med ett ord: det är ett mästrande
med småsaker som på ett annat än mitt elastiska lynne
skulle kunna verka förstelnande. Prosten håller långa
och något torra tal om ett värdigt uppträdande, men
med all vördnad för hans större verldskännedom tror
jag nästan hans föredrag skulle vinna på att vara
mindre värdiga och mera lifliga. Ännu en annan sak
oroar mig. Denna oro skulle jag aldrig våga meddela
åt någon annan än dig, min egen moder, som jag vet
aldrig kan missförstå mig. Jag fruktar nämligen att
jag håller på att blifva en modern predikant. Om
du visste till hvilken grad denna tanke är mig
motbjudande! Då jag ser, huru öfverfall kyrkan är,
de söndagar jag predikar, då den deremot är l ganska
fåtaligt besökt, när prosten håller gudstjenst, blir
jag djupt bedröfvad. Orsaken kan inte vara någon
annan, än det verldsliga sinnets jagande efter det
nya. Huru skulle jag, en ung oerfaren man, kunna bjuda
menniskorna en ändelig spis, som kunde gifva deras
hjertan bättre näring, än denna gamle mans djupa
erfarenhet af lifvet? Prosten är i många hänseende
en formalist, hans framställning är ofta saftlös,
och han håller sig gerna inom samma tankeområde; men
han är dock en grundlig teolog och en nitisk herde
för sin hjord. Jag känner instinktmessigt, att den
uppmärksamhet, som nu egnas mig, är en falsk riktning,
och jag skulle önska för min egen och mina åhörares
skull, att de allvarligt ville fråga sig sjelfva,
om det är Guds ord eller den nya predikanten de gå
att lyssna till.
Utom min snillrike magister, som jag ganska ofta
besöker, har jag gjort ännu ett par bekantskaper,
som mycket intres-
sera mig. Den ena är en gammal fröken, en klok,
redbar och god menniska. Hon är strängt bokstaflig i
sin bibeltolkning och vill inte höra talas om några
medgifvanden åt hvarken menniskor eller trosformer;
men hon är så samvetsgrann och så godhjertad, att jag
finner ett sannt nöje att prata bort ett par timmar
med henne. Hon har dessutom bättre än någon annan
reda på alla fattiga och hvilka bland dem förtjena att
understödjas, och jag kan med fullt förtroende vädja
till hennes omdöme. Den andra nya bekantskapen är en
familj vid namn Sturm, bestående af far, mor och en
nittonårig dotter. Ack, om du kunde tänka dig, hvilket
elände som finnes under detta tak, och på samma gång
hvilken storhet! Mannen är lungsigtig, han har varit
en skicklig lärare i en af hufvudstadens skolor,
hvilken han måste lemna till följd af sjuklighet. Han
är af det hårdaste, ilsknaste lynne, jag någonsin
sett, förnekar allt, som kan hafva samband med det
gudomliga, tror ej på ett evigt lif och uttalar alla
dessa trosartiklar med en cynisk råhet, som är på
en gång hemsk och motbjudande att höra. Jag hade
ett ärende från prosten till honom och kom sålunda
att gå dit. Han är en intellektuelt bildad man, och
derföre var det honom troligen en förströelse, att
få tala med någon, som rest i andra länder. Han bad
mig snart återkomma; och hans arma hustru, hvilken han
behandlar, som om hon vore af någon lägre menniskoras,
var så lycklig öfver att se någon skymt af intresse
på hans vresiga ansigte, att hon med tårar i ögonen
bad mig uppfylla hans bön. Sedan dess har jag flera
gånger varit der och hvarje gång gått derifrån med
hjertat fyldt af oändligt medlidande för dessa två
arma qvinnor, hvilka äro dömda att framsläpa sitt lif
tillsammans med en man, som aldrig visar dem annat
än det djupaste förakt. Han är ganska underhållande
och djupsinnig i det, som rör sig kring det ytliga
lifvets förhållanden, han talar bra, så länge han
kan afhålla sig från att anfalla religionen ; då
är han mig vidrig, och endast tanken, att jag kan
vara hans arma hustru och dotter till någon tröst,
kan förmå mig att förnya mitt besök. Det tyckes
mig nästan också, som om han skulle hafva något
litet mera försyn i sina uttryck, sedan jag en dag
sade honom, att jag måste upphöra med mina besök
i fall han inte respekterade mina åsigter och mitt
presterliga kall, hvilket icke tillät mig att lugnt
höra Guds namn smädas. Både mor och dotter ingifva
mig den största aktning och tillgifvenhet. De bära
med så sann kristlig undergifvenhet och mildhet
den svåra pröfning, som blifvit dem pålagd, samt
utveckla en sådan själsstorhet och karakters-fasthet
i kampen mot fattigdom och försakelse af alla slag,
att säkerligen många af historiens hjeltar blifvit
ryktbara för mindre. Hvad som dock mycket bidrager
att uppehålla deras mod, är den varma kärlek, de hysa
för hvarandra. Det är, som vore de blott en ande
och en kropp; hvad den ena lider, känner den andra
lika djupt; i deras lynnen ligger dessutom en frisk
liflighet, som den hårda kärlekslösa behandlingen
inom hemmet ännu ej förmått att nedslå. Jag har
verkligen mycket nöje af dessa mina nya vänner
och skulle blott önska, att du äfven kände dem. Nu
farväl! Skrif snart till
Din H.
H. till sin moder.
K. d. 2 April 18-.
Älskade moder!
Tusen tack för ditt kära bref och alla de goda råd och
varningar du gifver mig. Yar säker, att de skrifvas in
i mitt hjerta, och att om jag än icke alltid förmår
rätta mig efter dem så, som jag önskade, hafva de
dock ett välgörande inflytande på mitt sinne. Du
klagar öfver, att jag den senare tiden varit mindre
flitig i min brefskrifning. Denna min försummelse
kommer deraf att jag varit ovanligt mycket upptagen
af göromål. Prosten har varit illa sjuk, och jag har
under tiden ensam skött hans embete. Ovanan vid en
mängd för mig nya göromål har gjort, att jag dervid
måst använda mer än eljest behöflig tid, och jag har
naturligtvis varit angelägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
