Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S. Tredje afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 -
åtrå och smak för allt nytt. Han kunde ej frånkänna
mig nit och arbetsamhet, äfvensom ospard möda att
bistå dem, som behöfde min hjelp; men detta oaktadt
ansåge han min riktning så farlig, att han blefve
nödsakad begära en annan adjunkt, i fall jag ej ville
ändra tänkesätt och uppförande.
Man har bra svårt att opartiskt bedömma sina egna
förhållanden, i synnerhet då man, så ung som jag
är, saknar nödig erfarenhet. Något inom mig säger,
att prosten bedömer mig orätt; men jag känner ändå
en viss oro, att han i några yttre förhållanden kan
hafva grund för sina anmärkningar. Jag säger yttre
förhållanden, ty öfver mitt inre och mina tänkesätt
låter jag endast mitt samvete råda. Jag granskar
mig sjelf och frågar: får man endast sällskapa med
personer, hvilka hafva alldeles enahanda uppfattning,
som man har sjelf? Men i så fall kunde man ju aldrig
Öfvertyga dessa andra om deras villfarelser! Och
om jag skydde denna familj Sturm, derföre att
fadren är värre än en hedning, så beröfvade jag ju
hustrun och dottern den tröst, de kunna hafva af mitt
sällskap. Vore detta kristligt handladt. Nog vore det
beqvämare, att sitta och sjunga psalmer hos grefvinnan
och sedan ’få sin goda supé, än att gå omkring i de
fattiges kojor; men jag föredrager ändå detta sednare.
Emedlertid har prostens tal kommit mig att allvarligt
öfvertänka min ställning här. Jag känner mer och mer,
huru svårt jag har att finna mig i det tvång, som
kyrkans tjenst pålägger. Mer än någonsin älskar jag
mitt presterliga kall, jag skulle inte kunna lefva
det förutan, men det sätt, hvarpå jag nu utöfvar det,
motsvarar icke mina fordringar på det samma. Jag
har mycket tänkt på att resa till hufvudstaden och
der söka en anställning; men jag ryser vid tanken
på allt det moraliska elände, som jag der kommer
i beröring med. J n g vet väl, att detta inte får
afskräcka en prest; men jag är ännu för ung att
icke hafva starka sympatier och antipatier, och
jag känner mig maktlös gent emot denna de lägre
klassernas andliga och lekamliga nöd och de högre
klassernas öfverförfining och njutningslystnad. Nej,
jag skulle vilja komma till en naturfrisk befolkning,
som ännu icke vore stelnad i kyrkliga former, till
hvilken man kunde tala på ett enkelt och naturligt
sätt, och hvars fröjder och sorger man kunde dela,
utan att först fråga, om de hade den rätta tron.
Jag af vaktar med otålighet ditt svar på detta bref,
älskade moder, nu såsom alltid, skall du säga mig,
hvad jag bör göra eller underlåta. Jag förlitar mig
på ditt klara omdöme. Ack, om jag vore hos dig och
finge tala med dig!
_______ Din H.
Henrik till sin moder.
K. d. l Januari 18 -
I Ryssland brukar man på påskmorgonen helsa hvarandra
med en kyss och det glada utropet: »Christus är
uppstånden.» Så skulle jag på årets första dag vilja
helsa alla dem, jag kommit i beröring med, sålunda:
»Förlåt det förflutna årets frivilliga och ofrivilliga
skuld. Befria mig från den tryckande känslan, att
någon tänker på mig med bitterhet!» Så säger jag nu
till dig, min egen moder! Och låt oss sedan gladt
börja det nya året i fast förströstan på Guds nåd i
Chri-sto Jesu, och i trofast kärlek till hvarandra.
Jag har upplefvat mycket, sedan jag sist skref. Min
vän magistern är död, och jag sörjer honom djupt. Han
var sjuk endast åtta dagar, och jag lemnade ej
hans sjuksäng oftare, än det var oundgängligt
nödvändigt. Ifrån första stunden, som han insjuknade,
var han som en omvänd menniska, mild, foglig och
älskvärd. Då jag första qvällen satt hos honom, sade
han helt plötsligt: »Henrik, min gosse, jag vill säga
er en sak. Ert sällskap har varit mig nyttigt och
godt. Ert väsende och edra handlingar, mer än edra
ord, hafva öfvertyga! mig, att det måtte finnas någon
för mig okänd skatt i den bok, som är ert rättesnöre
och som ni håller så kär. Läs något ur bibeln, hvad ni
sjelf anser bäst passande för mig, och jag vill bjuda
till att lyssna dertill utan fördom och utan kritik.»
Detta var den skönaste stund, jag haft i mitt lif,
och jag hoppas, att minnet deraf skall i framtiden
ersätta mig många
felslagna förhoppningar. Sedan jag slutat läsa, sade
han endast: »tack min vän.» Sedan förgick ingen dag,
utan att han bad mig förnya min läsning. Ett par dagar
var han oredig och plågades mycket, men mot slutet var
han lugn och så nöjd att få dö, att jag ännu inte sett
en fridfullare dödsbädd. Det hårda skrof-liga skalet
hade brustit, och man såg nu tydligt, huru mycket
omständigheterna hade bidragit att göra honom bitter,
ty nu, då han hade afslutat sin räkning med verlden,
kände han endast godhet för alla, till och med till
honom, som sköflat hans lifs lycka, sände han genom
mig en försonlig helsning.
I förra veckan var jag vittne till ett uppträde inom
Sturmska familjen, som på mig gjorde det mest pinsamma
intryck. Hilma, den unga dottern i huset, har fått
en friare, en man, som njuter föga anseende, ehuru
han har en betydlig förmögenhet. Ehuru fadren vet,
att dottren sedan många år älskar sin kusin, som också
är fästad vid henne med den varmaste tillgifvenhet,
ville han nu, att hon skulle bryta denna förbindelse
och föredraga det rikare partiet, af hvilket han
väntade sig stora ekonomiska fördelar. Utan den minsta
grannlagenhet talade han i min närvaro om den usle
tiggaren, som han kallade kusinen, hvilken kommit
som en tjuf och stulit hans dotters tillgifvenhet och
derigenom förstört dennas framtid. Förgäfves påminte
Hilma honom, att han förut ingenting haft emot deras
förbindelse och att hennes framtida lycka voro säkrare
betryggad i ett hem, der kärlek, flit och förnöjsamhet
bodde, än under ett tak, der rikdom skulle ersätta
all annan glädje. Sturm öfverfölls slutligen af
ett sådant raseri, att han tog en stor bok och ville
slunga i hufvudet på sin dotter. Jag skyndade fram och
fattade om hans arm. Hans vrede vände sig nu emot mig;
och huru obehaglig jag än fann min ställning, var
jag dock glad att de arma qvinnorna ej voro ensamma
med den ursinnige mannen. Det är sorgligt att säga;
men ju mera jag ser af lifvet, desto bättre förstår
jag qvinnornas djupa suckar efter befrielse; ty man
måste erkänna, att för de flesta är hela deras lif
ett träldomsok. Inom vår församling är det åtminstone
halfva antalet af familjer, der hustrun helt och
hållet underhåller de sina. Jag ser ibland drag af
sjelfuppoifring och karaktersstyrka, som voro värda
ett bättre öde, än att lida för en supig man.
Emellertid blef Sturm efter denna kraftansträngning
sängliggande sjuk, och jag försummar nu ingen dag
att gå dit, åtminstone på en stund. Han tyckes
skämmas för sitt uppförande, men ändå vara nöjd,
att jag kommer. Den stackaren är rädd att dö, och han
tyckes föreställa sig, att bönen kan hafva någon slags
magisk kraft, ty ibland säger han med ett hånleende:
»Ni kan ju be Vår Herre, att jag får lefva ännu någon
tid.» Men ehuru det skall låtsa se ut, som om han
tviflade på den makt, sonio skulle åkallas, ligger
det dock en fråga under hans hån. Åsynen af en sådan
menniska är grufligt nedslående; man skulle så gerna
vilja skingra mörkret, som ligger öfver hans själ,
visa honom den ljusa bilden af Den, som ensam förmår
försona oss med lifvet och döden. Men - hvar skall
man börja? huru träffa den rätta åtkomliga punkten
inom detta hjerta, der, åtminstone för menniskoöga,
ej finnes en enda varm känsla? Jag grubblar förgäfves
Öfver denna svårighet. Under tiden har jag ingenting
annat att göra, än att genom deltagande och vänlighet
visa, att den kristliga kärleken ej är ett tomt
ord. Farväl, älskade mamma! Skrif snart till
________ Din H.
Henrik till sin moder.
K. den 12 April 18...
Menniskan spår och Gud rår! Det är en ganska egen
känsla, när menniskan i sitt eget lif börjar besinna
detta ordspråk. Jag har i dag så mycket att berätta
dig, att, ehuru jag vet, att jag kommer att tillfoga
ditt modershjerta ett lidande, kan jag dock icke
annat än se Guds ledande hand i hvad som nu inträffat.
Du minnes kanske, att jag i ett af mina bref talat
om en gammal fröken C., på hvilken jag satte stort
värde? Hennes redbara karakter och sanna gudsfruktan
hafva gjort hennes sällskap för mig mycket kärt;
hon har under våra samtal ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
