Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LVII. Minnen från slagfältet vid Lund 1676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
bildar den nämde Borkhusen. Han hade sjelf uppsatt
och utvalt alla ryttarne i sitt regemente, och hans
egna söner, fränder och vänner stodo der vid hans
sida och under hans ögon. Detta regemente kunde ej
vika. Dess led glesnade allt mera för fiendens häftiga
anfall, men ej ett steg tillbaka tog den tappre
Borkhusen. Slutligen riktade fienden sitt svåraste
artilleri mot detta regemente. Allt inväfdes i ett
ogenomträngligt krutmoln; men när det skingrades, låg
öfversten med sina söner fallne på fältet, och hela
regementet hade följt sin tappre anförare i döden. När
konungen, dagen derpå, gick fram öfver slagfältet
och kom till det ställe, der Borkhusen med sina söner
och sitt regemente låg i skön ordning sida vid sida,
blef han mäktigt rörd och utropade: »så var ock Skåne
intet mera vardt!»» - tänkande på allt det ädla blod,
hvilket flutit för att bibehålla de landskap, som
genom Roeskildska freden vunnos åt Sverige.
Här satt äfven gamle Per Hjerta med sina Westgöta
ryttare och gjorde godt besked för sig.
Det var en gammal, tvär och godmodig, men tapper
och bottenärlig man, som icke räddes ätt säga sitt
hjertas me-ning till konungen sjelf, hvilken å-sin
sida gerna lät honom hafva sitt tal. I synnerhet
hade gubben Hjerta mycket bekymmer öfver konungens
hetta, som förledde honom att kasta sig midt
i stridens hvimmel. Det skall under den hetaste
striden hafva inträffat, att konungen i sin ifver att
förfölja en afdelning vikande danskar kommit för långt
fram och blifvit afskuren från de sina samt igenkänd
af i danskarne, som ville taga honom till fånga.
Gubben Hjerta > märkte konungens försvinnande och
utropade på sitt vestgöta- | mål, betagen af
ångest: »Den förbannata pojken gör väl till slut
bå säg sjelf och uss ulöcklia!» Men i
samma ögonblick sprängde han af med sin lifsqvadron
och, åtföljd af sin raske son, Lars Hjerta, midt in
bland danskarne och lyckades genom sin kallblodiga
tapperhet rädda konungen. Både han j sjelf och
hans son blefvo dervid sårade, och gubben lät ko-
\ nungen höra ord och inga visor. »Konungen förstod
icke kronans tjenst», menade gubben, »som skilde
sig från sin tropp!» Gubben Hjerta blef general och
sonen Lars ryttmästare efter slaget vid Lund.
Om qvällen efter slaget begaf sig konungen in till
Lund, der han åt aftonmåltid l biskopshuset och
der bland andra äfven Per Hjerta var närvarande.
Men gubben var vid dåligt lynne, och då konungen,
skämtande, sade till honom: »J var onder på mig i
dag, general Hjerta!» svarade han icke ett j ord.
»Hur står det till?» frågade då konungen
godmodigt. »Bara j ville säta gammelt folk å
inte ria frå uss, så kan vara lika godt,
huru jag mår!» svarade den gamle, som
midt under sin butterhet gladde sig öfver konungens
vänlighet. Samma sträfva rättframhet bibehöll
den gamle krigaren-hela j sitt lif igenom, utan
att hvarken konungen fattade misstycke j deröfver,
eller han sjelf dermed ville brista i vördnad mot sin
j älskade herre. När konungen, några år derefter,
besökte gener ralen på hans gård Främmesta och
åt middag hos honom, j sade han vid bordet: »J
är nu så gammal, general Hjerta, att j behöfver
afsked och hvila» ; men gubben svarade: »J ha i
inte satt ma1 te och sa inte sätta ma frå heller!»
Konungen j log och återtog: »Jag skall skänka
er Öntörp i vederlag och l er son Lars skall få
regementet.» - »Ja, dä kan j väl ha rå till!»
svarade generalen. - Per Hjerta förde sina ryttare,
’ tills han var sjuttioåtta år gammal, då sonen
fick regementet efter honom. !
-r i
Två år äldre var öfverste Per Stålhammar, när han
lemnade befälet för Smålands ryttare,; I slaget vid
Lund satt han j på högra flygeln, således under
konungens eget befäl, och’ följde honom under
det segerrika undanjagandet af fiendens venstra
flygel. Han hade börjat sin bana som trosspojke hos
en kapten Witt under konung Gustaf Adolfs krig mot
Ryssland och sedan så småningom tjent sig upp till
ryttare och korporal. Såsom sådan adlades han -
det var ett par år .efter konungens död i slaget
vid Ltitzen - och blef gift med sin förste herres
dotter. Hon dog dock snart, och han gifte sig andra
gången med jungfru Anna Skytte, samt steg allt högre
inom sitt regemente, så att han i skget vid Lund
var öfverstelöjtnant.
I det följande slaget vid Landskrona, der han,
sextiofyra år gammal, red främst i elden för sitt
regemente, utmärkte han sig så, att han pä sjelfva
slagfältet blef utnämd till öfverste. Han var en
synäerlig gunstling hos konung Carl och, liksom Per
Hjerta:, genom sin rättframhet, sin flärdlöshet
och sin sträfhet en man alldeles efter konungens
sinne. En mängd sägner gå om konungen och honom. Så
berättas det, att konungen, då han en gång åt middag
hos öfversten, klagat öfver dennes dåliga öl. »J har
dåligt .öl, öfverste Stålhammar; jag skall skicka
eder humla, att j må hafva det bättre nästa gång!»
Konungen skickade honom ock en säck ypperlig humle
från sina humlegårdar vid Kungsör.
En annan gång, då konungen alldeles ensam och okänd,
såsom han stundom brukade under sina färder gsnom
landet, kom ridande till öfverstebostället Brevik,
fick han se en gammal .gubbe med en säck på ryggen
gå upp i Breviks qvarn. »God dag, min gubbe!»
ropade konungen; »vet du, om Per Stålhammar på
Brevik är hemma?» Gubben vände sig icke ens om,
utan fortsatte sin gång uppför qvarntrappan och
sade derunder: »Per Stålhammar ... ja, det är jag,
det!» Konungen sporde då: »Behöfven j, som är
öfverste, sjelf bära hvetesäcken till qvarnen?»
»Joho, behöfver jag så», svarade gubben, alltjemt
fortsättande sin gång och utan att se sig om; »litet
skulle den lön, kungen består sina tjenare, förslå
att hålla dräng i dessa tider!» och så försvann
han genom qvarndörren. Konungen log och fortsatte
sin ridt fram till Brevik. Det dröjde icke länge,
så kom öfversten hem och blef icke litet förvånad
att der finna konungen. Men konungen klappade honom
på axeln och gaf honom Stensjö sätesgård, »på det
att han skulle hålla sig en dräng», lyda orden i
konungens bref på gården.
Öfverste Per Stålhammar användes mycket af konungen
vid indelningsverkets ordnande. Ibland de bref,
som konungen skref till sin gamle öfverste, kunna
vi icke neka oss nöjet att anföra ett utdrag ur
ett af den 28 Augusti 1688. »Carl etc. . . . 4:o)
Thesslikes är vid thenna generalmönstringen befunnit,
att en stor del ryttare hafva uti theras stöflar för
små eller ock alls inga vådor, så att therigenom the
nya stöflarna hafva icke allenast ett slätt anseende,
utan blifva genom en hop ryttare ock fuller förskämda;
thy hafven j eder underhafvande officerare att
anbefalla, thet the noga tillse, att hvar och en
ryttare, som ännu med tjenliga vådor intet försedd
är, må sig thet samma ofelbart så stora förskaffa,
att the uppfylla stöflarna.» - Hvem skulle väl tro
det, att den flärdfrie och sparsamme konung Carl
XI fastade uppmärksamhet vid sådant, som man plägar
anföra som bevis på småaktighet hos senare tiders män?
Den dagen, då Per .Stålhammar tog afsked från
regementet, höll konungen sjelf mönstring och.. har
derom gjort följande anteckning i sin dagbok:
»I lägret på denna generalmönstring tog öfverste
Per Stålhammar afsked för sin höga ålderdoms skull,
emedan han var åttio år gammal. Han har tjent sig upp
under detta regemente från sventjenare och ryttare
till öfverste öfver regementet; han har två söner,
som äro ryttmästare, och en, som är löjtnant, och
en sonson, som är ryttare under regementet. I femton
år hafver han kommenderat regementet.» Konungen har
äfven på samma ställe antecknat ofverstens födelseår
och stället, der .han föddes. Den gamle krigaren,
som var född 1612 och deltagit i alla Sveriges krig
allt ifrån det ryska under Gustaf Adolf - som slutade
med freden i Stolbowa -.. ,till och med Carl XI:s -
som slutade genom frederna 1679 ,– öfverlefde den
sistnämde och såg sålunda under sin. lefnad den femte
regenten uppstiga på Sveriges tron. Han dog på sin
gård Hultsvik, nära nittio år gammal.
Hvad vi här hafva berättat om de gamle
rytteriöfverstarne, kan i någon mån tjena att
lemna en bild från dessa tider och från Carl XI:s
förhållande till sina män. Ett nrinne, som tillhör
denna tid och är förknippadt med slaget vid Lund, är
Brandklipparen. Det säges, att i slaget vid Lund, när
konungens häst, som hette »Tottan», blifvit skjuten,
en korporal vid namn Ståhle erbjudit konungen en stor
ljusgrå häst af utmärkt skönhet, på hvilken konungen
kastade sig upp. Sägnen skiljer sig härutinnan från
det nedskrifna minnet, som säger, att denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
