- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 /
291

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LVII. Minnen från slagfältet vid Lund 1676 - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

291

häst hette Brillant och var en skänk till Carl XI från
Ludvig XIV i Frankrike. Men det kan ock vara så, att
denne Brillant är samme häst, som sedan erhöll namnet
Brandklipparen, emedan konungen sedermera, då det blef
fred, begagnade honom vid eldsvådorna i Stockholm,
eller rättare, emedan, enligt hvad stallknektarne
visste att berätta, hästen hade liksom aning
om blifvande olyckor af detta slag och då flåsade
starkt samt klippte med öronen. Brandklipparen följde
sedan med Carl XII i hans krig. Då konungens bår,
efter olyckan vid Pultawa, träffades af en kanonkula
och konungen var nära att blifva fången, sprang en
korporal vid drabanterna af sin häst och lyftade
konungen upp på den samme, så att han på det sättet

lyckades undkomma. Korporalen väntade icke
annat än fångenskap eller död, då en stallknekt
kom med, konungens handhästar och bland dem
Brandklipparen. På denne kastade sig korporalen
upp, och så kom,. bådejton och Brandklipparen till
konungen å Bender. När Carl XII återkom till sitt
land, var ock Brandklipparen med, och .konungen red
honom ofta under sitt vistande i Lund. Men hvilka
skiften, hvilken höjd af ära och framgång, hvilket
djup af olycka ligger icke mellan den dagen, då Carl
XI red det sköna, eldiga djuret i slaget vid Lund,
och den, då hans son nära fyratio år efteråt på dess
rygg red öfver samma slagfält!

Brandklipparen skall hafva dött samma år som Carl XII.

St.

Kronolotsens berättelser,

upptecknade af Aldebaran.

II. Hvad en jättegryta kan innehålla.

kiiru godt minne jag ännu i denna stund äger»,
började den gamle kronolotsen, »så kan jag dock
omöjligen påminna mig anno nittiotre, och
detta just derför, att det var mitt födelseår.
Emellertid väckte jag ett visst uppseende redan då
och har hört saken så noga béskrifvas, att jag gerna
kan börja mina berättelser vid denna tiden.

»Det hände nämligen, att Olle Börjesson, en fiskare på
Otterön, en afton under förutnämde år vid sommartiden
begaf sig in till Grebbestad .för att sälja fisk
och spraka litet med patron Helling, den ende man
af betydenhet i detta, då för tiden så obetydliga
samhälle, och hvilken hade sändt bud efter Olle.

»Helling var icke allenast redare för flere
kustfarare, utan dessutom äfven gross- och minut- samt
fiskhandlare, nämdeman och gästgifvare; med ett ord:
han var en mångsidig man, som förstod att förtjena
penningar på andras bekostnad.

Han var en man med muntert sinne, Rätt jovialisk och
toujour, Med för affärer praktiskt minne, För resten
dock - en stor filur.

Bland smuglare han var den störste, Som fanns på hela
denna kust; Blef ofta fast, men var den förste Att
börja om med ökad lust.

»Till denne man begaf sig, som sagdt, vår Olle
Börjesson, under vägen mycket funderande på, hvad
patron kunde vilja honom; ty budet hade ’menat på’,
att det var mycket brådt om. Med jemna och raska årtag
ilade Olle med sin jolle in emellan Brattholmen och
Otterön samt styrde, sedan han lemnat sistnämda ö,
in i Klarhättesund och lade slutligen till vid patron
Hellings brygga.

»I det härin vid liggande storartade salteriet,
hvarest äfven på gafveln voro magasiner och
handelsbod, hade patronen en trappa upp till sitt
enskilta kontor. Knappt var Olle inkommen i salteriet,
förrän patronens röst kallade honom uppför trappan,
och nu befann han sig i patron Hellings så kallade
sjökontor.

Konstig den kammaren var till att skåda: Skräp fanns
der fullt opp från hörn och till hörn, Stoppade
voro två isbjörnar, båda Stodo så grymma der tätt
invid dörr’n.

Vid ena väggen, bland ostar och tinor, Der hängde
barderna utaf en h val, Och på den andra, bland notar
och linor, Gustaf den tredjes bemärkliga tal.

Framme vid fönstret man såg två fioler, Derunder
skrifbord och stolar af ek, Midt ibland papper såg’s
tvenne pistoler, Tittande fram derifrån som på lek.

^==__________________________:__________________________________________________

Högt upp i taket, der hängde modeller Af några
slupar och äfven en b rigg; Dessa, de voro visst ej
bagateller, Ty herr patron ju sjelf gjort deras rigg.

»God dag, Olle!» helsade Helling muntert, i det han
räckte den tilltalade handen, hvilken denne förvånad
emottog, ty sådan heder var sällsynt; »nå, har du
någon fisk med dig?»

»Jo, jav har la litt’ skeddar, om patron vill ha dem»,
svarade Olle, välkände bussen af och an.

»Det är bra! Du kan lemna dem åt mor, när du går;
men tag dig nu en sup först, så få vi språkas vid.»

»Nej tack, patron; när jag begaf det andra, så begaf
jag bränvinet me’, å si ja’ har lofvat hustru’ mi’,
nu när lillen dog, att smugla och supa dä ä’ dä nu
slutt me’.»

»Jaså, min käre Olle; nå, hvar och en gör, som han
behagar, och du vet i alla fall bäst, att jag inte
har ondt efter folk, som vilja förtjena pengar på det
ena viset; och när du nu lagt af bränvin, så skall
jag säga till mor, att du får en kanna öl med dig,
då du ror hem. Men nu skall du få höra, hvad jag
ville dig egentligen.»

»Hm!» tänkte Olle, soin kände sin värd, »hvad kan
det nu vara frågan om?» Men högt sade han:

»Ja’ får så mö’e tacka, å de’ vet patron, att om dä
ä1 något, som jag kan, så . ...»

" Ja, jag vet nog det, Olle, och derför så skall
du nu få höra, huru det är», afbröt Helling och
fortsatte: »Ser du, jag gick neråt Klarhättevägen i
går tillsammans med ett par af drängarne, för att
se efter ett litet upplag, jag har der nere vid
jättegrytorna ...»

»Jo, jo, patron! ja’ vet la hvar tjufhålet ä’ -
har varit der många gånger med patron förr», afbröt
Olle nickande.

»Jo, ser du, jag hade litet smått der, som jag inte
kunnat få hem ännu för de förb... tullsnokarne, som
gå här och glo. Nå, det var godt och väl; men hustru
min hade fått i skallen, att hon ville följa med, och
det tyckte jag att hon kunde få, för att det skulle
se så mycket mindre misstänkt ut..; Emellertid hade
f-n varit framme och någon tusan dj... hade sqvallrat-
- den var tom, hela grytan ...»

Här stadnade patronen i sin berättelse och steg upp
samt gick förgrymmad några slag öfver golfvet.

»Hva’ säger j, patron?» ropade Olle helt förvånad,
»var hon tom, hela grytan?»

»Ja, det vill säga, tom var hon så i h...e inte
heller, ty der låg en par dagars gammal barnunge
i den.»

»En börnunge! de’ var de’ konstigaste ja’ har hört.»

»Jo, du! och när jag fick se detta, så blef jag
ursinnig, för jäg; troddetr att tullsnoken lagt dit
det på spektakel, och ville först rakt’å? slå ihjäl
kräket, men hustru’ min och kar-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1869/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free